Att använda slam som gödning på åkermark är en omtvistad ­lösning. Under 2009 har debatten blivit allt livligare. Vi har därför granskat såväl argumenten som debattörerna. I två reportage publicerar vi resultatet. Andra delen kommer i Cirkulation 1/10.

Avloppsslam en cancerfara som förgiftar våra åkrar” (DN debatt, 19 april). “Stoppa slamspridningen på våra åkrar” (Dagens Samhälle debatt, 17 september). “Mängder med kemikalier i avloppsslammet” (GP debatt, 18 september).

Slamdebatten är hetare än på länge. De inledande citaten är några av rubrikerna från debattartiklar under året. Det finns fler, runt om i landet har slamfrågan debatterats. Svenskt Vatten, Revaq och en del kommunala VA-verk/bolag har samtidigt försvarat slammets plats i kretsloppet.

Även i bloggosfären debatteras slammet. Klimatbloggen på Veckans Affärer hade rubriken “Giftigt slam en smutsig kommunaffär”, den 24 juni och på bloggen Matbluffen den 3 november är rubriken “‘Certifierat’ slam sprider gifter från avfallsupplag”.

Huruvida slam på åkermark skulle kunna leda till problem har debatterats länge. En central roll i debatten har göteborgaren Gunnar Lindgren, aktiv miljödebattör som debatterat mot slamspridning under många år. Gunnar Lindgren är utbildad civilingenjör vid Chalmers (1967) men har under sitt yrkesliv främst varit musiker och musiklärare vid musikhögskolan i Göteborg.

Gunnar Lindgren är aktiv i organisationen Konsumenter i samverkan som också driver slamfrågan. Organisationen är en paraplyorganisation för mindre föreningar inom bland annat småskaligt lantbruk och ekologisk handel.

I september bildades nätverket Ren Åker – Ren mat av Gunnar Lindgren och Lena Jarlöv. Lena Jarlöv är arkitekt och har tidigare bland annat suttit i Naturskyddsföreningens riksstyrelse. På sin hemsida skriver man: “Bakgrunden är vår övertygelse att avloppsslam, som innehåller mycket av samhällets miljögiftiga avfallsfraktioner, inte bör spridas på svensk åkermark. Inte heller spridas på skogsmark eller på stadsjord.”

Vetenskapligt råd i Ren Åker – Ren mat är Göran Petersson, professor i kemisk miljövetenskap vid Chalmers och Lennart Hardell, överläkare Universitetssjukhuset i Örebro, onkologiska kliniken. Båda har långa forskarkarriärer bakom sig där de inte har varit rädda för att gå mot strömmen. Göran Petersson har bland annat publicerat sig i klimatfrågan där han ifrågasatt klimatförändringar och deras koppling till växthusgaser. Lennart Hardell har till exempel forskat på sambanden mellan mobiltelefoners strålning och hjärntumörer och varnat för dessa effekter.

Organisationen Ren åker – Ren mat har ett upprop på internet om att slamspridning på åkermark måste upphöra. I slutet av november fanns över 1 000 undertecknare, bland dem till exempel politikerna Anders Wijkman och Gud­run Schyman, tidigare riksdagsledamöterna Bir­ger Schlaug och Eva Goes samt hälsoprofilen Anna Skipper.

Sedan finns det naturligtvis en sida som debatterar för slamanvändningen. Kommuner­nas branschorganisation Svenskt Vatten (tidigare VAV) har hela tiden varit en part. Från den kommunala sidan är en av de tongivande debattörerna Peter Balmér, tidigare professor i VA-teknik vid Chalmers som även varit VD för kommunala Gryaab i Göteborg.

Svenskt Vatten har dragit igång projektet Revaq, en kvalitetssäkring av slam. Projektet syftar till att växtnäring från avlopp produceras ansvarsfullt och med en tydlighet gällande kvalitet och innehåll. Revaq ska vara en drivkraft för en fortgående förbättring av kvaliteten på avloppsslam.

I styrgruppen för Revaq ingår representanter för Svensk Dagligvaruhandel, LRF, Lant­männen Lantbruk, Käppalaförbundet (kom­mu­nalt VA-förbund i norra Stockholmsområdet) samt Svenskt Vatten. Naturvårdsverket har en representant adjungerad till styrgruppen. Ansva­ret för Revaqs sekreteriat har för övrigt Zarah Ekmark, som har en bakgrund på Krav, något hon delar med Svenskt Vattens VD Lena Söderberg som tidigare var VD för Krav.

Sedan finns även några kommersiella aktörer som kan vara bra att känna till. Bland nej-sägarna har framförallt företaget Easymining engagerat sig på senare tid. Easymining är ett litet utvecklingsföretag som grundats av forskare vid SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) i Uppsala. De säger sig ha en metod klar för återvinning av fosfor ur aska från bränt slam.

Idén är gammal men det har visat sig svårt att överföra den till stor skala. De som försökt tidigare har fått problem med att utvunnen fosfor inte blir ren från till exempel kadmium. Företrädarna för Easymining säger sig ha en garanterat fungerande och patenterad metod där fosforn inte blir förorenad och där den är till 100 procent tillgänglig för växterna. Under det senaste året har de arbetat med att “kommersialisera” tekniken men de har ännu inte kunnat visa upp någon pilotanläggning.

I styrelsen för Easymining finns bland andra SLU-professorn Holger Kirchmann som ofta används som referens av till exempel Gunnar Lindgren. Kirchmann var för övrigt en av de SLU-professorer som i somras kritiserade ekologisk odling för att vara miljöfarlig och talade även i det sammanhanget för konstgödselns fromma.

Ett annat företag med intressen i frågan är konsultföretaget Envisys AB med ägaren Bengt Hansson. Hansson har varit drivande vid utvecklingen av Revaq men har en något lägre profil i den offentliga debatten. Envisys arbetar bland annat med slamutredningar åt kommuner och med att hitta alternativ för biologisk behandling av slam som kompostering och biogasprocesser.

Vad är det då som driver debattörerna i slam­frågan?

En dansk forskare och VA-ingenjör, Peter Andreasen vid DHI, intresserade sig för frågan för några år sedan. Hans svar är att när det gäller idealisterna/miljövännerna så är detta en tacksam fråga för att visa på kemikaliesamhällets avigsidor – och naturligtvis att man vill göra något bra för miljön; skydda åkermarken från föroreningar.

När det gäller till exempel djurbönder så kan motivet vara att de hellre vill att stallgödseln ska användas och när det gäller aktörer med företagsintressen så kan det naturligtvis finnas kommersiella motiv, så långt enligt Peter Andre­asen.

Spannmålsbönder finns på båda sidor av diskussionen. De som är för slamspridning är måna om att sluta kretsloppen. Där finns också en kommersiell sida, slam är ekonomisk fosforgödsling. De spannmålsbönder som är emot argumenterar för att skydda åkermarken.

På den kommunala VA-sidan finns det en drivkraft i att man behöver en vettig användning för slammet men de styrs naturligtvis också av de politiska besluten i frågan. Sedan finns även här en stark vilja att göra något bra för miljön: att sluta kretsloppet och ta tillvara näringsämnen.

I VA-branschen finns en frustration över att de som sköter våra reningsverk och arbetar för att rädda haven och våra vatten kan uppfattas som mil­jöbovar. Det är en roll man inte alls är van vid.

Vilka argument är det då som används? I den här delen av reportaget ska vi titta på det som kanske borde vara huvudfrågan men som debattörerna inte alltid resonerar särskilt mycket om. Värdet av fosfor och hur bra slammet egentligen är som källa till fosfor.

Debattören Gunnar Lindgren har vid flera tillfällen argumenterat för att diskussionen om global fosforbrist är en direkt felaktig mytspridning av slamförespråkare. Lindgren menar att det egentligen bara är en ekonomisk och strukturell fråga eftersom fosfor är ett vanligt grundämne.

– Jag tycker att hela fosfordiskussionen är skev och att det skulle bli brist på fosfor är fel – det är en kostnadsfråga, säger Gunnar Lindgren till Cirkulation.

Han menar istället att den som är bekymrad över fosfortillgångarna snarare bör titta på strukturen i produktionen och balansen mellan djurgårdar och spannmålsgårdar. Eftersom djurproduktion och spannmålsproduktion är geografiskt åtskilda så hamnar stallgödslet på fel ställe, enligt Gunnar Lindgren.

Fast dagens jordbruksproduktion är i hög utsträckning beroende av mineralfosfor (konstgödsel), fosfor som bryts i gruvor. Ett problem är att mineralfosfor ofta är förorenad med tungmetaller som kadmium. I Sverige har bara mycket ren mineralfosfor accepterats men i många länder, inte minst i Afrika, gödslas med betydligt svårare förorenad mineralfosfor. All brytning av mineralfosfor innebär att även kadmium frigörs ur marken. Ännu viktigare är att tillgången på mineralfosfor av god kvalitet minskar snabbt.

Forskare världen över har under det senaste decenniet visat att mineralfosforn med största sannolikhet kommer att ta slut redan under det här seklet. Det kända reserverna kommer att räcka mellan 50 och 100 år.

Redan runt år 2030 förväntas en topp i fosforproduktionen som sedan kommer att gå neråt samtidigt som världens matbehov ökar med en allt större befolkning. En indikation på sinande reserver är den ökning av priset på mineralfosfor med 700 procent, som skedde under en 14-månaders period 2007 – 2008.

Gunnar Lindgren håller dock inte med.

– Fosforfyndigheterna i världen är låsta av infrastruktur, menar Gunnar Lindgren och tar som exempel den fosfor som finns i de svenska malmfälten och på havsbottnar.

Forskarna ser istället att lösningen på fosforproblemet ligger i bättre hushållning med fosforresurserna och återvinning av organisk fosfor från till exempel avloppsslam.

Hur mycket näring innehåller slam?

Att slammet innehåller mycket fosfor är odiskutabelt. En schablonsiffra för fosforinnehållet är cirka tre procent (2,7 procent enligt SCB). Skillnaden mellan olika reningsverk kan dock vara stor. Slammotståndarna säger gärna att tre procent är en låg siffra men det är högre än i till exempel stallgödsel som i snitt innehåller mindre än en procent fosfor enligt greppa.nu.
Även mängderna av olika mikronäringsämnen är höga, ibland till och med i överkant. Slammets innehåll av andra makronäringsämnen (till exempel kväve och kalium) är däremot oftast låga och varierar mycket. Detta gör att slam inte kan betraktas som ett fullgödselmedel, utan i första hand som ett fosforgödslingsmedel.

I motsats till mineralgödsel innehåller slammet även organiskt material. Vad det organiska materialet består av är omdiskuterat och det går vi närmare in på i nästa del av granskningen.

Hur tillgänglig är fosforn i slammet för växterna?

Vår genomgång av den vetenskapliga litteraturen visar att det inte finns något enkelt svar på denna fråga. Tillgängligheten varierar i stort sett mellan noll och hundra procent. Den enda slutsats man kan dra är därför att det inte är självklart att mängden växttillgängligt fosfor ökar vid tillsats av slam till jordbruksmark.

Till viss del kan de stora variationerna i fosforns växttillgänglighet bero på att forskarna har använt olika metoder för att mäta tillgängligheten. Men metodskillnader räcker inte som förklaring. Fosfortillgängligheten verkar även vari­era beroende på vilket slam som har använts, hur slammet har behandlats och på vilken typ av mark det har applicerats. Obehandlat råslam verkar innehålla de högsta koncentrationerna av tillgängligt fosfor, medan fällning, rötning och avvattning minskar mängderna.

En av de faktorer som verkar ha störst betydelse för fosforns tillgänglighet för växterna är fällningskemikalierna. Aluminium- och järnsalter används i reningsverken för att skapa svårlösliga föreningar med fosfor. Samtidigt kan användningen av dessa kemikalier leda till att växternas upptag av fosfor hämmas, i och med att fosforn binds i för växterna svårtillgängliga former. I flera studier föreslås att slam fällt med järn- eller aluminium är olämpligt som gödningsmedel. Samma problem verkar inte föreligga med slam som fällts med kalciumsalt.

Hur påverkar slammet produktionen?

I enlighet med de varierande resultaten vad det gäller växttillgängligheten hos fosforn i slammet så varierar även resultaten vad gäller slammets effekter på produktion av grödor. Vår genomgång visar att det finns ungefär lika många studier som visar att slammet ger en produktionshöjande effekt, som studier som visar att det inte gör det. Det finns studier som visar att slam och mineralgödsel är likvärdiga, men det finns också studier som visar att slam är undermåligt som gödsel.

Branschorganisationen Svenskt Vatten håller med om att forskningen spretar åt olika håll.

– Visst är det så att resultaten innehåller en väldig bredd vad gäller olika slutsatser, säger Anders Finnson, vVD på Svenskt Vatten, till Cir­ku­lation.

Han berättar att Svenskt Vatten vill få en vetenskaplig litteraturstudie gjord och att Svenskt Vatten Utveckling har med frågan om återföring av fosfor från slam som ett prioriterat område.

– Jag kan inte säga att man hittills valt fällningskemikalier utifrån det som är bäst för bonden. Biologisk fosforreduktion ger ett mer direkt tillgängligt slam men då får vi svårare att följa de gränsvärden i avloppsreningen som myndigheterna kräver, säger Anders Finnson.

I och med att Revaq-arbetet kom igång med LRF som en part har det ändå blivit en bättre produktanpassning, tycker Anders Finn­son. Då gäller det främst hygienisering av slammet.

– LRF har varit trygga med att fosforn i slammet är tillgängligt på längre sikt, avslutar Anders Finnson.

I flera artiklar diskuteras mycket riktigt att mineralgödsel har en direkt effekt medan slammet är mer av ett långtidsverkande gödningsmedel. Man antar att även om fosforn är hårt bunden i början bryts det organiska materialet med tiden ned och jämvikterna i marken förskjuts så att mer fosfor frigörs och blir tillgänglig för växtupptag.

Här kan man dock infoga en reservation då annan bunden fosfor inte verkar frigöras på det sättet. Som exempel kan nämnas den svenska jordbruksmarken, där det idag finns enorma fosforreserver som en följd av decennier av övergödsling med mineralfosfor. Trots det måste lättlöslig mineralfosfor tillföras jorden eftersom växterna inte klarar att ta upp den hårt bundna fosfor som finns i marken.

Hur denna fosforreserv ska kunna utnyttjas är en fråga som forskarsamhället idag inte har något svar på.

I flera av de artiklar vi läst står att slam länge använts som gödningsmedel utan att frågan om dess gödselvärde retts ut ordentligt. Det finns fortfarande en hel del frågetecken att räta ut med avseende på fosforns växttillgänglighet i slammet och slammets effekter på produktionen av grödor.

Nästa del av reportaget kommer i Cirku­lation nummer 1/10.

Text: Ulrika Jönsson-Belyazid & Erik Winnfors Wannberg

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Skriftliga referenser/källor

• Akhtar, M., McCallister, D.L., Eskridge, K.M., 2002. Availability and fractionation of phosphorus in sewage sludge-amended soils. Commun. Soil Sci. Plant Anal., 33(13&14):2057-2068.
• Andersson, P.G., 2005. Slamspridning på åkermark – Fältförsök med kommunalt avloppsslam från Malmö och Lund under åren 1981-2003. Rapport 13 från Hushållningssällskapet.
• Baky A, Palm O, Steineck S, 2006. Avloppsslam som växtnäringskälla till stråsäd och oljeväxter – fältförsök. VA-forsk Rapport nr 2006-09.
• Balmér, P., 2004. Phosphorus recovery – an overview of potentials and possibilities. Water Science and Technology, 49(10): 185-190.
• Bernes C, Lundgren L-J, 2009. Bruk och missbruk av naturens resurser. Naturvårdsverket.
• Bradford GR, Page AL, Lund LJ, Olmstead W, 1975. Trace element concentrations of sewage treatment plant effluents and sludges: their interaction with soils and uptake by plants. Journal of Environmental Quality 4, 123–127.
• Chang, A.C., Page, A.L., Sutherland, F.,H., Grgurevic, E., 1983. Fractionation of phosphorus in sludge-affected soils. J. Environ. Qual., 12(2): 286-290.
• Coker, E.G., Carlton-Smith, C.H., 1986. Phosphorus in sewage sludges as a fertilizer. Waste Management and Research, 4: 303-319.
• Cordell D, Drangert, J-O, White, S, 2009. The story of phosphorus: Global food security and food for thought. Global Environmental Change 19: 292-305
• Erdincler, A., Seyhan, L.D., 2006. Agricultural use of municipal wastewater sludges: phosphorus availability of biological excess phosphorus removal sludges. Water Science & Technology, 54(5): 131-138.
• European Commission (EC), 2008. Environmental, economic and social impacts of the use of sewage sludge on land – Draft summary report 1, assessment of existing knowledge. European Commission report
• Frossard, E., Sinaj, S., Dufour, P., 1996. Phosphorus in urban sewage sludges as assessed by isotopic exchange. Soil Sci. Soc. Am. J., 60: 179-182.
• Frossard, E., Sinaj, S., Zhang, L.M., Morel, J.L., 1996. The fate of sludge phosphorus in soil-plant systems. Soil Sci. Soc. Am. J., 60:1248-1253.
• Gestring, W.D., Jarrell, W.M., 1982. Plant availability of phosphorus and heavy metals in soils amended with chemically treated sewage sludge. J. Environ. Qual., 11(4): 669-675.
• Johansson, L., 2000. Phosphorus available for plant uptake in sewage sludge – a literature survey. Vatten, 56:185-194.
• Jokinen, R., 1990. Effects of phosphorus precipitation chemicals on characteristics and agricultural value of municipal sewage sludges – 2. Effect of sewage sludges on yield element contents and uptake by spring barley Hordeum vulgare l. Acta Agriculturae Scandinavica, 40: 131-140.
• Kelling KA, Peterson AE, Walsh LM, Ryan JA, Keeney DR, 1977. A field study of agricultural use of sewage sludge: 1. Effect on crop yield and uptake of N and P. Journal of Environmental Quality 6, 339-345.
• Kirkham, M.B., 1982. Agricultural use of phosphorus in sewage sludge. Advances in Agronomy, 35: 129-163.
• Kvarnström, E., Morel, C., Fardeau, J.C., Morel, J.L., Esa, S., 2000. Changes in the phosphorus availability of a chemically precipitated urban sewage sludge as a result of different dewatering processes. Water Management and Research, 18: 249-258.
• Kyle, M., McClintock, S.A., 1995. The availability of phosphorus in municipal wastewater sludge as a function of the phosphorus removal process and sludge treatment method. Water Environment Research, 67(3): 282-289.
• Linderholm, K., Palm, O., Persson, P., 2003a. Fosforns växttillgänglighet och dess effekt på mykorrhiza. Vatten, 59: 169-174.
• Linderholm, K., Palm, O., Persson, P., 2003b. Plant availability of Phosphorus in ash, calcium phosphate and different types of sewage sludge. Vatten, 59: 161-167.
• Logan, T..J, Feltz, R.E., 1985. Plant uptake of cadmium from acid-extracted anaerobically digested sewage sludge. J. Environ. Qual., 14(4): 495-500.
• McCoy, J.L., Sikora, I.J., Weil, R.R., 1986. Plant availability of phosphorus in sewage sludge compost. J. Environ. Qual., 15(4): 403-409.
• Naturvårdsverket, 2002. Aktionsplan för återföring av forsfor ur avlopp – Huvudrapport till bra slam och forsfor I kretslopp. Naturvårdsverket rapport 5214.
• Naturvårdsverket., 2001. Halter av 61 spårelement I avloppsslam, stallgödsel, handelsgödsel, nederbörd samt i jord och gröda. Naturvårdsverket rapport 5148.
• Naturvårdsverket, 1998. Fosforupplagringen i svensk jordbruksmark. Rapport 4919. Naturvårdsverket.
• Naturvårdsverket. Renare Slam – Åtgärder för kommunala avloppsreningsverk. Naturvårdsverket rapport.
• Odlare, M., Pell, M., Svensson, K., 2008. Changes in soil chemical and microbiological properties during 4 years of application of various organic residues. Waste Management: 1246-1253.
• Otabbong, E., Persson, J., Iakimenko, O., Sadovnikova, L., 1997. The Ultuna long-term soil organic matter experiment – II Phosphorus status and distribution in soils. Plant and Soil, 195: 17-23.
• Römer, W., Samie, I.F., 2002. Phosphorus fertilization effect of sewage sludges treated with iron compounds. J. Plant Nutr. Soil Sci., 165: 83-91.
• Seyhan, D., Erdincler, A., 2003. Effect of lime stabilisation of enhanced biological phosphorus removal sludges on the phosphorus availability to plants. Water Science and Technology, 48(1): 155-162.
• Seyhan, D., Erdincler, A., 2003. Plant availability of heavy metals and phosphorus in the agricultural reuse of biological sludges. Journal of Environmental Science and Health, A30(10): 2413-2423.
• Soon, Y.K., Bates, T.E., 1982. Extractability and solubility of phosphate in soils amended with chemically treated sewage sludges. Soil Science, 134(2): 81-146.
• Tester CF, Sikora LJ, Taylor JM, Parr JF, 1982. Nitrogen utilization by tall fescue from sewage sludge compost amended soils. Agronomy Journal 74, 1013-1018.
• Wen, G., Bates, T.E., Voroney, P.R., Winter, J.P., Schellenbert, M.P., 1997. Comparison of phosphorus availability with application of sewage sludge, sludge compost and manure compost. Commun. Soil Sci. Plant Anal., 28(17&18): 1481-1497.
• White RE, Beckett PHT, ter Kuile M, 1983. The availability to plants of phosphate in sludges precipitated from the effluent from sewage treatment. Water Pollution Control 82, 582-589.

Schaktfritt är väldigt etablerat men används samtidigt i för liten utsträckning. Det slår Björn Widman fast. I Täby kommun där han är VA-chef är förnyelsetakten på nätet cirka 90 år.

Att prata schaktfritt ledningsbyggande med Björn Widman är spännande. Björn har sedan det tidiga 1990-talet varit pådrivande för användandet av schaktfritt som ordförande i SSTT:s svenska arbetsgrupp. Nu har han lämnat över ordförandeklubban men engagemanget sitter kvar.

SSTT, Scandinavian Society for Trenchless Technology, är en branschorganisation för schaktfritt ledningsbyggande. Föreningen är öppen för alla med intresse av tekniken. Kommuner har en nyckelroll som de stora beställarna av ledningsjobb i mark men trots det finns bara 60 kommuner på medlemslistan.

– Det är något av ett storstadsfenomen med relining. Jag har slarvigt sagt att det är tjänstefel att inte vara medlem. Man bör vara med för att följa vad som händer, anser Björn.

Schaktfritt ledningsbyggande är inte längre något nytt. Tekniken är idag väl beprövad och anpassningsbar till olika miljöer och kan användas både för spill, dagvatten och dricksvatten.

– Det som är ett litet problem är fortfarande serviser till vattenledningar, påpekar Björn.

På spillvattenledningar är serviser inget problem, de renoveras med fördel utan uppgrävning.

– Metoderna utvecklas hela tiden. Vid rörsprängning till exempel, pratade man förr om en maxdiameter på 700 – 800 mm. Nu finns ett danskt företag som kan gå upp till 1 500 mm och härdningen av strumpor utvecklas också. Idag används UV-ljus eller vatten/ånga men nu tittas till exempel på LED-belysning för härdning, säger Björn.

Ett problem för utvecklingen i Sverige är att marknaden inte riktigt har ökat som branschen förväntat sig. Kanske schaktfritt kommer användas mer nu när till exempel kostnaderna för vägavstängningar, tippkostnader och transporter ökar.

– Ofta bortser man i kommunerna från sociala kostnader för till exempel näringsidkare, vid schaktarbeten. Det är oerhört stora kostnader som sällan tas med i diskussionen om produktval. Jag är för­vånad över att marknaden inte är större än vad den är, säger Björn, som tror att max 25 procent av landets kommuner har använt schaktfria läggningsmetoder.

Han menar att de schaktfria teknikerna både är tids-, miljö- och kostnadseffektiva.

– Generellt är det idag billigare än att lägga nytt.

För Täby kommuns del är de schaktfria metoderna ett dagligt verktyg. Redan år 1979 påbörjades ett program för ledningsförnyelse i kommunen. Det var efter en stor vattenläcka en kall februaridag med avstängning av motorvägen som följd, som investeringspengar beviljades.

Idag har kommunen nått en förnyelsetakt på 80 – 90 år, har oerhört få läckor och i princip inga avloppsstopp. År 2007 ändrade man avskrivningstiden på ledningsinvesteringar till 70 år (jämfört med SKL:s rekommendation 50 år). Dessutom är en ny VA-taxa och ABVA införd från och med i år, enligt den nya VA-lagen

– Vi kan ha det så för att vi har så bra underhåll. Vi ligger nu och renoverar ledningar från 1960-talet, säger Björn.

Kommunen har också gått igenom samtliga 3 200 huvudventiler under en fyraårsperiod, 18 procent byttes ut. Kost­naden för det programmet var åtta miljoner kronor. Nu arbetar man med sina 14 200 servisventiler, ett sexårsprogram som är budgeterat till 22 miljoner kronor.

Täby är anslutet till Norrvatten för dricksvattenförsörjning och till Käppala­förbundet för avloppsrening. Ändå har man en VA-avdelning med sju personer på projektering och nio personer för driften. Intressant är att man i statsminister Fredrik Reinfeldts hemkommun, där Modera­terna har egen majoritet i fullmäktige, håller fast vid VA i ett eget tekniskt kontor.

Björns förklaring är att man på VA-avdelningen är skickliga och effektiva och dessutom berättar det. Alla nya kommunpolitiker får ordentliga studiebesök i såväl den egna verksamheten som på Norr­vattens vattenverk Görväln och på Käppa­las reningsverk.

– Man måste presentera verksamheten och få med politikerna, konstaterar Björn innan han kommer in på nästa projekt; utbyggnaden av Täby Centrum.

Täby Centrum är ett av landet större köpcentrum och det byggs ut under en femårsperiod, med bland annat garage, nya bostäder och utökat handelsområde.

– Det är stenhårda krav på att handelsverksamheten ska kunna pågå under byggverksamheten och speciellt viktigt under julhandeln, berättar Björn.

Ledningar ska läggas på stort djup, cirka sju meter, i blandade jordmaterial. Genom sina nätverk har Björn hittat ett tyskt företag, Herrenknecht, som borrar för ledningar med samma teknik som används i Hallandsåsen. Borren maler sig fram och företaget kan garantera att man prickar en lutning på tre promille.

– Vi kan inte schakta och stänga av. Då var det bara att hitta en så bra schaktfri metod som möjligt, säger Björn.

Den första sträckan var klar i november. Resten av avloppet (dim 600 mm) ska vara klart till jul och i februari/mars borrar man för dagvatten (dim 2 000 mm).

Tabellen med marknadsöversikten hittar du endast i den tryckta utgåvan av Cirkulation 8/09.

Text: Erik Winnfors Wannberg

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

– Lösningen såg intressant ut och prislappen på investeringen var lägre. Driften såg möjligen lite dyrare ut men bemanningen skulle bli mindre. Dessutom skulle vi få ett väldigt säkert dricksvatten, säger Charlotta Karlsson när hon fyra år senare motiverar beslutet.

Kristdala ligger tre mil väster om Oskarshamn och har cirka 1 000 invånare. Vattenverket ligger i en liten svacka i utkan­ten av samhället och byggdes 1960 som ett grundvattenverk med sandfilter för järnavskiljning. Grundvattnet räcker dock inte till utan verket är beroende av konstgjord infiltration av sjövatten.

Sedan ombyggnaden luftas sjövattnet i en kolonn och passerar en uppströms biologisk reaktor fylld med antracit innan det leds ut till infiltrationsbädden. Själva infiltrationsytan ligger precis vid vattenverket och är litet. Infiltrationstiden ner till grundvattnet är kort. När vattnet pumpas upp igen har färgtal och mängden organiskt material halverats.

Grundvattnet pumpas upp och tryckhöjs till cirka fyra bar och filtreras genom ett patronfilter med tio mikrometers por­-storlek. Patronfiltret är hittills en av anläggningens svaga punkter.

Sedan följer membranfiltren. Den ­första delen består av fyra tuber med fyra membran vardera. Koncentratet från denna del går vidare till en ny filtrering i tre tuber med fyra membran vardera. 20 kubikmeter i timmen pumpas in och 15 kubikmeter går vidare som renvatten, resten släpps ut igen som koncentrat.

pH och alkalinitet justeras med natriumkarbonat och ett delflöde passerar även ett alkaliskt filter för att höja kalciumhalten. Utgående vatten passerar även ett UV-aggregat.

– UV:et är bara en extra barriär. Porerna i nanofiltren är ju mindre än 100 mikrometer som är gränsen för en barriär, säger Charlotta Karlsson.

När entreprenaden stod klar i februari 2006 så jublades det i husen runt om i Kristdala. Ortens ganska tråkiga dricksvatten hade nu blivit kristallklart och abonnenterna hörde av sig till Tekniska kontoret för att berömma vattnet.

Utgående vatten har sedan dess hållt mycket hög kvalitet men personalen på tekniska kontoret har fått arbeta mer än beräknat med anläggningen. Patronfiltret klarade inte den varierande vattenkvaliteten från de två grundvattenbrunnarna. Vatten från den ena brunnen hade höga järnhalter och även höga turbiditetsnivåer.

Patronfiltret sattes igen snabbt av järn- och lerpartiklar med täta filterbyten som följd. Detta trots att antiscaling, en komplexbildare för att hålla järnet i lösning, doserats hela tiden. Antiscaling doseras regelmässigt vid drift av membranfilter men i Kristdala provade man även att placera doseringen före patronfiltret, utan resultat.

Patronfiltret fick modifieras för att förhindra att ofiltrerat vatten skulle kunna rinna förbi filtret.

– Nu har det blivit bättre av flera orsaker så tyvärr vet vi inte riktigt varför, berättar Charlotta Karlsson när Cirkula­tion besöker verket i början av november.

Dels har man satt in ett självspolande förfilter som först testats med 10 mikrometers porstorlek och nu med 25 mikrometers porstorlek. Dels har en ny brunn tagits i drift så att brunnen med de största kvalitetsproblemen kunnat ställas av. Dess­utom genomförde gatukontoret en lyckad läcksökning i Kristdala där resultatet blev en 40-procentig minskning av förbrukningen, vilket bidrar till en minskad belast­ning på patronfiltret.

Resultatet av de sammanlagda åtgärderna är att arbetsinsatsen från personalen minskat betydligt under hösten. De tidigare bytena av patronfilter var bökiga, det är inte anpassat för täta byten. Nu löper också tvättarna av membranen normalt. Under de första åren har man varit tvungna att tvätta membranen ofta. Trots det har inte alla igensättningar gått att få bort. I juni genomförde man en intensivperiod med fem tvättar på två veckor, då först kom man ned till ursprungsvärdena för trycket innan filtren.

Nu ser det ut som att driften blir den planerade med 1–2 normala tvättar per år.

– Det svåraste har varit att bereda råvattnet. Det kanske hade varit bra att göra en försöksdrift under ett år först, funderar Charlotta Karlsson.

Å andra sidan fick kommunen tre års garantitid på membrandelen av entreprenören Björks Rostfria, vilket man haft nytta av.

Lång erfarenhet av membran

På Gotlands kommun finns kanske landets bredaste praktiska erfarenhet av membranverk. Under de senaste tio åren har man haft tre membrananläggningar igång. Den senaste renar för bor i Åminne.

Under slutet av 2006 fick tre orter på Gotland uppmätt höga halter av grundämnet bor i dricksvattnet. I byarna Rone­hamn och När kunde problemet lösas med överföringsledningar från andra vattenverk men i Åminne krävdes en annan lösning.

– De alternativ som fanns var jonbytesteknik, omvänd osmos eller byte av vattentäkt, berättar driftingenjör Jonas Aaw.
Jonbytesteknik avskrevs ganska snabbt och någon problemfri vattentäkt finns inte inom räckhåll. Det tredje alternativet, membran med omvänd osmos, förvandlades under resan till ett fjärde, nanofiltrering i två steg.

– Lösningen komplicerades bland annat av att vi inte har något kommunalt avlopp där. När man pratar om membran tänker nästan alla på omvänd osmos men det finns ju en uppsjö av varianter, säger Jonas Aaw.

Det Gotlands kommun behövde i Åminne var en enkel, tillförlitlig anläggning som inte behöver särskilt mycket tillsyn och utifrån det byggde man processen.

Problem med bor är inte särskilt vanligt vid svenska vattenverk. I Åminne finns ämnet som borsyra i grundvattnet. Bor­syre­­molekylen är en jätteliten rackare och av det skälet skulle membran av typen omvänd osmos behöva användas. Efter ingående tester kom leverantör (Björks Rost­fria AB) och konsult (Miljökemi­gruppen) fram till en annan och mer energisnål lösning.

Efter ett patronfilter som tar de grövsta partiklarna avhärdas vattnet i ett nanofilter. Sedan höjs pH-värdet till 11, då omvandlas boren till en annan form som lättare kan avskiljas. Därför avslutas processen med ytterligare ett membransteg.

Ett problem är att processen är vattenkrävande. Cirka 25 procent av råvattnet försvinner som koncentrat i processen. För Åminneverkets del innebär det att den lilla vattentäkten inte riktigt klarar behovet under sommarhalvåret då de cirka 30 fast boende får sällskap av hundratals sommargäster. En ny vattentäkt håller på att tas i bruk som komplement, även den med höga borhalter.

Investeringen i det lilla vattenverket som kan producera 120 kubikmeter per dygn var förhållandevis hög men då var utgångsläget att man tidigare enbart pumpat upp vatten för distribution. Däremot blir driftskostnaden inte så farlig, anser Jonas Aaw, då anläggningen kan arbeta med ett ganska lågt tryck på fyra bar, tack vare nanofiltren.

Kommunen har nu två membranverk i drift. Det andra är ett ytvattenverk. Tidigare har man haft ett tredje verk med membran för avhärdning men det är numera ombyggt. I somras gjorde kommunen även försök med membran för avloppsvattenrening.

Ultrafilter alternativ i Göteborg och Luleå

I både Göteborg och Luleå finns membrananläggningar med ultrafilter med som alternativ för framtida vattenbehandling. Längst har Göte­borg kommit.

För Lackarebäcksverket i Göte­borg har förprojektering gjorts och upphandlingen av ultrafilter inletts.

– Vi väntar på politiskt beslut om investeringar på Lackarebäck, säger Claes Wångsell, produktionschef på Göteborg Vatten.

Om besluten går som tänkt så kommer detaljprojekteringen ske under 2010 med beräknad byggstart hösten 2011. Projektet innehåller även en kapacitetsökning för Lacka­re­bäcks­verket.

I Luleå har VA-avdelningen kört två pilotförsök med hyrda membran under ett års tid. Utvärderingen av försöken är klar och i Luleå finns även de politiska besluten klara. 200 miljoner kronor har avsatts för bygget av ett helt nytt vattenverk för centrala Luleå.

Här är det istället teknikvalet som inte riktigt är färdigt utan man befinner sig på ett förprojekteringsstadium. Det finns processalternativ till ultrafilter som VA-avdelningen också vill titta på, men ultrafilter är en av huvudmöjligheterna.

– Ekonomiskt är ultrafilter fullt gångbart, säger Stefan Marklund, avdelningschef på VA-avdelningen.
Luleås nya vattenverk ska stå klart till nyåret 2012.

Text: Erik Winnfors Wannberg

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Täby kommun har ett ambitiöst program runt dagvatten. I dagsläget har kommunen cirka 20 reningsanläggningar för dagvatten. Den senaste vid Visinge.

Grunden för Täbys arbete med dagvatten finns i ett samverkansprojekt inom Oxundaåns avrinningsområde. Tillsammans med Sigtuna, Sol­lentuna, Upplands Väsby och Vallentuna arbetar man på att minska föroreningarna och förbättra vattenkvaliteten i avrinningsområdet.

En av drivkrafterna är att vattnet från det området avleds mot Mälaren via Oxun­da­ån med utlopp nära Görvälns vattenverk som förser regionen med dricksvatten. Målet med dagvattenhanteringen är enligt dagvattenpolicyn från 2001, bland annat att förebygga förorening av dagvatten men också att åtgärda befintliga system så att dagvattnet renas samt att utnyttja dagvatten som en positiv resurs i samhället genom att synliggöra det. År 2003 tog fullmäktige ett beslut om att de tio största utsläppen skulle förses med någon rening.

Ett exempel finns i nya Visingean­läggningen där man lagt ned stor omsorg på gångvägar och utseende.

– Där har vi även satt upp en fontän vid utloppet, mest för syns skull, säger Andreas Jacobs som konstruerat anläggningen och som även hoppas kunna sätta upp ett lusthus på en halvö i den norra delen. I så fall ska det bli en replik av en idag nedbrunnen sjöpaviljong från närliggande Visinge Gård.

Visingeanläggningen invigdes den 16 september. Andreas Jacobs på Tekniska kontoret fick fria händer när den skulle byggas. Resultatet är två dammar som tekniskt sett är en, med flera öar ute i vattnet.

– Anledningen till det är att det går en vattenledning tvärs över området, som vi inte fick bygga någon damm över. Därför är det två dammar sammanbundna med en överföringsledning. Fast vi betraktar det som en damm, förklarar Andreas.

Vattnet leds in i systemet söderifrån. Tidigare gick där ett dike som har öppnats i samband med anläggandet. Strax efter inloppet finns en skarp kurva där vattnet ska stanna upp, tanken är att sediment ska samlas där. I inloppet finns också en oljeavskiljare byggd av spontant virke som är konstruerad för att stoppa sånt som flyter på vattenytan. Förutom att kunna ta hand om oljespill samlar avskiljaren även upp skräp.

– Mycket ska kunna skötas vid inloppet, säger Andreas.

Det finns fem öar i dammarna. Dels för att förbättra den hydrauliska effektiviteten och dels för fågellivets skull. På öar och stränder har träd planterats för att skugga dammen.

– Jag har också gjort fyra grunda zoner i dammarna, berättar Andreas och förklarar att det är fyra grundare band som går tvärs över dammarna, några av dem i form av kanaler som tar vattnet förbi några av öarna.

– Jag har arbetat med organiska former som rundade kanter. Det höjer värdet såväl för rekreation som för biologisk mångfald, säger Andreas.

Vid utloppet finns både ett vanligt utlopp och ett bräddavlopp. Andreas har konstruerat ett steglöst varierbart skibord av en upp och nedvänd slusslucka. Där kan vattennivån i dammsystemet varieras upp till en meter. Nästan hela dammen går att tömma genom luckan, vilket underlättar framtida skötsel. Även bräddavloppet går att ställa steglöst även om den konstruktionen är lite mer komplicerad.

– Jag har försökt ge valmöjligheter till framtida flöden. Man ska kunna välja permanent volym och utjämningsvolym efter behov. Vi har även en vältrafikerad väg nära som vi vill kunna skydda från översvämningar, säger Andreas.

Formerna för växtetablering i dagvattendammar har skiftat genom åren. I Vis­ingeanläggningen har man planterat traditionella växter som fackelblomster och svärds­liljor, främst i slänterna vid kanalerna. De är satta i naturgrus för att underlätta skötseln samtidigt som man får en trevlig miljö för allmänheten så snabbt som möjligt. I övrigt räknar Andreas med självsådd.

Att få ett attraktivt rekreationsområde är en bärande del i anläggningen. Gångsti­gar, bänkar och bord är viktiga i sammanhanget.

Hela anläggningen kostade cirka 3,8 miljoner kronor att bygga. Ytan är 0,8 hektar, djupet cirka en meter och den servar ett avrinningsområde på 370 hektar, varav 200 hektar bebyggd mark. Storleken på dammarna motsvarar 1,5 procent av reducerad area.

Sedan är det specialaren med grodorna…

– Jag tänkte att jag ville göra något för groddjuren. Jag ringde två olika experter för att få råd om hur man skapar en övervintringsplats för groddjur, berättar And­reas.

Experternas åsikter spretade en smula men Andreas satte ihop råden till något han hoppas ska fungera. I en sluttning har en cirkel med fyra meters diameter grävts ur till cirka en meters djup. Botten är svagt sluttande och har täckts med grovsand, av sandlådekvalitet kan man säga. Sedan har gropen fyllts igen med natursten.

– Som ett nedgrävt stenröse under mark, beskriver Andreas.

Till sist har rösets överdel täckts med torv med öppningar lämnade i nederdelen. Grodorna ska krypa in mellan stenarna och gräva ned sig i sanden, med lagom mängd fukt och skyddade från kyla. För­hoppningen är att kunna göra en liten insats för den biologiska mångfalden, även om Andreas beskriver den lilla groddelen som en försöksanläggning.

Tekniska kontoret i Täby arbetar med en mängd olika tekniker för dagvattenrening. Vid Rönningesjön, till exempel, finns fyra dagvattenanläggningar. Tre traditionella sedimenteringsdammar och sjöförlagda bassänger och dessutom ett dagvattenreningsverk konstruerat av Karl Dun­ker som varit i drift sedan 1981.

Verket är igång nio månader per år och arbetar med kemisk fällning och sedimentation. Under torrperioder renas sjövatten i verket istället för dagvatten. Ett resultat är att Ängsholmsbadet vid Rön­ningesjön är ett av bara två Stockholmsbad som fått EU:s Blå flagg.

Text: Erik Winnfors Wannberg

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

– I slutet av november startade vi en ny utbildning för rörteknik, en utbildning som håller sig i rörgraven där man blir rörnätstekniker. Den innehåller delar som materialkunskaper, ledningsrenovering, fog­ningsteknik och ledningsbyggande, förutom allmän branschkompetens. Det är en YH-utbildning på 200 poäng och tar ett år på heltid. Nästa utbildningsstart är i maj 2010.

Har det funnits en efterfrågan på den utbildningen?

– Ja, det har det verkligen. Vi har plockat in 20 elever nu. Det finns både ett behov hos branschen och ett intresse. Det är precis som på verken att rörsidan har stora pensionsavgångar framöver.

Vad händer mer på skolan?

– Vi har en förnyad ansökan inne om vår heltidsutbildning inom vatten och miljöteknik, som vi bedrivit sedan 2003. Det krävs nu när KY-utbildningarna omvandlas till YH-utbildningar. Den utbildningen är på 400 poäng. Dessutom har vi en deltids- och distansutbildning där också som omfattar 225 poäng.

– Sedan har vi två andra utbildningar som vi ansöker om att få. Först en projektörsutbildning på 400 poäng, där finns det också stor efterfrågan. Där blir man VA-projektör med bland annat ledningsbyggande men även verk.

– Där finns ett behov från framförallt små kommuner som sällan anställer en civilingenjör.

– Sedan har vi en utbildning som till viss del är kopplad till VA-branschen. Det är biogastekniker på 400 poäng där vi också ser ett troligt behov. Där står ju VA-branschen för råvaran men sedan är det viktigt att vi också får med hela den energi- och gasbranschen också.

Hur stort är trycket på era utbildningar?

– Vi är nu inne på det sjunde året för Vatten- och miljöteknikutbildningen i Hallsberg. Vi har ofta valt att ha två intag årligen. De senaste gångerna har det blivit en markant skillnad på de som söker. När det blir fler sökanden så ökar kompetensen, det blir svårare att komma in. Vi antar 20 stycken i varje grupp nu. Tidigare har vi haft grupper på sju-åtta personer.

Räcker praktikplatserna till?

– Det har fungerat väldigt bra men det blir ett oerhört tryck på VA-verken i länet och i närområdet. Sedan försöker många få sin Lia-praktik där de bor. Är man till exempel från Oskarshamn så försöker man på hemorten. Jag tycker att VA-verken ställt upp väldigt bra men det är klart att det kan bli kämpigt för dem om de inte får något andrum mellan praktikanterna.

– Det kräver ju en hel del av VA-verken också om det ska bli bra. Vår förhoppning är ju att det ska vara en win/win-situ­ation där båda sidor får ut något, att prakti­kanterna kan arbeta med ett eget projekt.

Text: Erik Winnfors Wannberg

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.