Ett reningsverk i västra Frankrike har installerat ett ­system som ­larmar om ­luktspridning i omgiv­ningarna. En Europapremiär!

Saint-Hilaire-de-Riez och Saint-Jean-de-Monts är två små kommuner i regionen Vendée vid den franska Atlantkusten. Sedan lång tid tillbaka har dessa kommuner ett gemensamt reningsverk.

Detta reningsverk är inte sämre än de flesta andra. Men det finns ett problem med driften och det har att göra med att de två kommunerna är populära badorter. På grund av sommargästerna varierar belastningen mycket. Verket, som ursprung­ligen är dimensionerat för en befolkning på 15 000 personer, tvingas under vissa perioder att betjäna uppemot 100 000 personer.

Desto mer besvärande är detta med tanke på att reningsverket bara ligger några hundra meter från badstranden. Dessutom finns det en stor campingplats cirka 350 meter norrut och lite längre bort ett område med fritidsstugor. Avståndet till den närmaste fasta bebyggelsen är 800 meter.

Inte undra på att de driftansvariga ofta har fått ta emot klagomål på att det luktar illa från verket – särskilt under varma sommardagar med hög belastning. Under årens lopp har mycket gjorts för att komma tillrätta med luktproblemet. År 2004 blev, till exempel, en stor del av anläggningen inbyggd. Det ledde till att antalet klagomål minskade. Men de upphörde inte. Under år 2005 inkom 15 klagomål.

Styrelsen för anläggningen beslutade då att anlita företaget Odotech för en utredning om orsakerna till de fortsatta luktproblemen. Uppgiften var att identifiera alla luktkällor och att beskriva lukternas spridning. Odotech har en speciell kom­petens för detta. Företaget är ursprung­ligen kanadensiskt, men är sedan några år tillbaka också baserat i Frankrike.

I slutet av 1990-talet började Odotech sin verksamhet med att marknadsföra en ”olfaktometer” – en anordning som gör det möjligt att sätta mätvärden på lukter. I korthet fungerar det så här:

Sex personer får sniffa på luktprover i olika utspädningar. På så vis fastställs en lukttröskel (den nivå där lukten blir märkbar), en referenströskel (där lukten jämförs med andra) och ett mått på hur behaglig eller obehaglig lukten är. Hela denna procedur styrs av ett dataprogram.

Det var med hjälp av denna teknik som Odotech tog sig an uppgiften att ställa en luktdiagnos på anläggningen i Vendée.

Luktprover insamlades i själva anläggningen och i dess omgivningar. Det skedde genom att luft pumpades in i plastbehållare. Sedan analyserades dessa prover i olfaktometern, som råkar vara installerad i parfymstaden Grasse. Resultatet blev att 17 luktkällor identifierades.

Därmed var luktspridningen diagnostiserad och därmed kunde ytterligare förbättringsåtgärder vidtas. Bland annat eliminerades lukten från flera pumpstationer genom tillsats av kemiska preparat.

Nästa steg blev att låta Odotech installera ett system, som gör det möjligt att kontinuerligt ha koll över luktspridningen. Enkelt uttryckt består detta system av en väderstation, som rapporterar meteo­rologiska förhållanden till ett dataprogram, som i sin tur visualiserar luktspridningen.

Systemet, som har namnet Odoscan, utgår alltså från det faktum att luktspridningen är beroende av vind, temperatur, lufttryck och luftfuktighet. Hur lukterna sprids, beroende på dessa förhållanden, visas på en datorskärm. Det sker i form av ett färgknippe, som överlappar kartan över de närmaste omgivningarna.

Detta system ger i realtid en bild av luktspridningen och denna information lagras. Om det i efterhand kommer in klagomål, går det lätt att ta reda på hur situationen såg ut vid just den tidpunkten.

Systemet kan också ställas in så att det automatiskt slår larm om en viss luktnivå överskrids. I vissa fall är det till och med möjligt att med hjälp av systemet automatiskt korrigera orsaken.

Driftchefen Jean-Michel Martin är mycket nöjd:

– Genom att vi nu vet vilka luktkällor som har den största spridningen, har det blivit möjligt att upprätta en prioritetsordning för åtgärder. Detta är ju annars inte så lätt, eftersom vissa lukter kan kännas på långt avstånd även i mycket små koncentrationer. Dessutom har vi fått ett instrument för en konstruktiv dialog med de boende. När någon klagar på obehaglig lukt kan vi, med utgångspunkt från spridningsbilden vid den aktuella tidpunkten, antingen avsäga oss ansvaret eller erkänna oss skyldiga.

Systemet, i sin nuvarande utformning, har en begränsning: Genom att analysen av luktalstringen vid verket är gjord en gång för alla, indikeras inte lukter som är följden av tillfälliga incidenter i reningsprocessen.

Så här kommenteras detta av Philippe Micone, som är Odotechs Europachef:

– På mindre anläggningar, där processen är relativt stabil och vädret är den huvudsakliga orsaken till luktspridning, återspeglar Odoscan verkligheten förhållandevis bra. På större anläggningar, där utsläppen är omfattande och varierar mycket, kan man behöva komplettera med ”elektroniska näsor”, som mäter luktnivåerna. Därmed inte sagt att ”elektroniska näsor” är överflödiga på mindre reningsverk. Beviset för det är att reningsverket i Vendée nu överväger att komplettera sitt övervakningssystem med en eller två ”näsor”, säger Philippe Micone.

Jean-Michel Martin bekräftar att så är fallet:

– I dag har vi ett system som ger oss en uppskattning av luktspridningen. Genom detta system får vi veta om anläggningen ger upphov till luktproblem i omgivningen. Men vi får inte veta exakt hur mycket det luktar vid varje tillfälle. Det är därför vi planerar att komplettera med ”elektroniska näsor”.

Vid det betydligt större reningsverket i Montreal, Kanada, som vi skriver mer om på sidan 12 i detta nummer, finns tio ”elektroniska näsor”, som var och en kan identifiera och kvantifiera tio lukter. ”Näs­or­na” är strategiskt utplacerade och komplet­terar systemet Odoscan, som visualiserar hur lukter sprids beroende på väderleken.

Reningsverket är stort. Det tar hand om avloppsvattnet från två miljoner invånare samt från ett antal industrier. Dessutom renas också de stora mängder smältvatten, som snöröjningen i staden ger upphov till.

Precis som vid det franska reningsverket i Vendée, visas luktspridningen på en datorskärm i form av ett färgknippe. Men det är nu inte enbart frågan om en uppskattning av spridningen; tack vare de ”elektroniska näsorna” är det verkligheten som återspeglar sig på skärmen. Därigenom blir det möjligt att ingripa snabbt, när en incident i reningsprocessen börjar orsaka luktproblem i omgivningen.

I korthet fungerar det så här:

Information om lukter, som har blivit värderade av mänskliga näsor i Odotechs olfaktometer, kan överföras till en ”elektronisk näsa”. Denna är utrustad med sensorer, som omvandlar luktande molekyler till elektroniska signaler.

På så vis kalibreras den ”elektroniska näsan” för att känna igen de lukter, som en speciell anläggning kan alstra. När ”näsan” reagerar på en lukt, överförs informationen via radio till en övervakningscentral. ”Näsan” rapporterar då inte bara vad som luktar, utan också hur mycket, mätt i luktenheter per kubikmeter.

Text: Stefan Andersson

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Trots att skyskraporna domi­nerar i den kanadensiska metropolen Montreal kan den beskrivas som en grön stad, omgiven av flera stora vatten­drag. Snart startar här en av världens största anläggningar för desinficering av avloppsvatten med hjälp av ozon.

När det gäller modern och effektiv avlopps- och dagvattenrening befin­ner sig Montreal på en föga hedervärd jumboplats bland Kanadas större stä­der. Listan på föroreningsskandaler under de senaste 20 åren är lång, men i och med införandet av ozonteknik för avlopps­rening ska det bli slut på VA-eländet.

– Det var tur att Montreal fick arrangera olympiska spelen under 1970-talet. Tack vare detta har vi idag en relativt stor och ren badsjö här på ön Île Notre-Dame. På ön, som ligger i floden Saint Lawrence söder om stadskärnan, byggdes en roddsträcka som idag fungerar utmärkt som en badbalja. Vattnet kommer från en av öns två källsjöar, berättar Israelfödde kanadensiske ingenjören, Avi Benzvi, när vi besöker Montreals gröna lunga.

Enligt Avi Benzvi finns det inga andra tillräckligt rena strandavsnitt längs Saint Lawrence för badintresserade. Strömmarna i den förbiflytande floden är dessutom i högsta grad oförutsägbara.

Det största problemet är enligt Avi Benzvi att Montreals reningsverk i Pointe Aux Trembles enbart har haft primärbehandling av avloppsvatten. Reningsverket byggt 1984 är ett av de största i Nord­amerika och faktiskt ett av de större reningsverken i världen. Kapaciteten är 32 kubikmeter i sekunden. Behandlingen består av fysisk och kemisk rening.

– Utflödet från reningsverket innehåller rester av läkemedel, tungmetaller och en rad andra föroreningar. En stor del av dessa föroreningar fastnar dock inte vid Montreals egna stränder utan samlas nedströms, söder om Montreal-ön där stadens centrum ligger. Föroreningarna bidrar till att haverera ekosystemet även i andra delar av floden, säger Avi Benzvi.

Floden Saint Lawrence är 3 058 kilometer lång och bildar tillsammans med De stora sjöarna, som den avvattnar, världens största sötvattensystem. Den har ett vattenflöde på över 10 000 kubikmeter per sekund (att jämföra med Göta älv som har 550 kubikmeter).

Montreals sju dricksvattenverk producerar 1 100 liter dricksvatten per invånare och dag. Konsumenterna i andra kanadensiska städer, som till exempel Toronto (594 liter), Galgary (568 liter) och Ottawa (416 liter) klarar sig med betydligt mindre.

Cirka fyrtio procent av vattnet läcker ut från stadens ålderdomliga VA-nät. Kost­naden i Montreal för dricksvattenrening, leverans och rening av avloppsvattnet samt för underhållet av systemet uppgår till drygt 60 cent (en svensk krona) per kubikmeter.

Just den höga vattenförbrukningen som ger stora volymer spillvatten är ett av stadens problem. Uppmaningar till konsumenterna att spara vatten har hitintills klingat inför döva öron, även Montreals stad har slösat en hel del.

Nu tycks dock stadens beslutfattare ha fått nog av Montreals dåliga vattenvårds­image. Den bristfälliga behandlingen i stadens största reningsverk kompletteras med världens tredje största anläggning för vattenrening med ozonteknik.
Kostnaderna för ombyggnaden av verket i Pointe Aux Trembles beräknas till drygt 200 miljoner kanadensiska dollar.

Desinfektion av renat avloppsvatten är en aktuell fråga i Nordamerika. Provinsen Quebec där Montreal ligger har förbjudit användning av klor för behandling av avloppsvatten på grund av negativ inverkan på marina miljöer.

När beslutet om ozonbehandlingen av Montreals avloppsvatten togs för ett år sedan applåderade miljöorganisationerna, men en del experter höjde varnande finger. De menar att ozon är en sämre reningsmetod än till exempel behandling med UV-ljus.

En studie som genomfördes i november ifjol av Quebecs Institut National de la Recherche Scientifique och av statliga miljömyndigheten Environment Canada på ett ”miniatyr-ekolaboratorium” visar ändå att ozonbehandlingen är betydligt effektivare när det gäller att avlägsna bakterier, olika slags virus, rester av medikamenter och industrikemikalier från avloppsvatten.

Undersökningen blev startskottet för det nya ozonverket. Sedan ett par månader använder Montreal ozon för vattenrening, men behandlingen befinner sig än så länge enligt verksledningen på ett framskridet försöksstadium.

– Förutom att vi håller på att modifiera vårt reningsverk kommer vi att bygga in ytterligare ozoneringsteknik i mindre anläggningar, berättar VA-chefen Michael Lafontaine.

Han påpekar att ozon är det absolut starkaste medlet för oxidering och desinficering av förorenat vatten. Dess största fördel är enligt Lafontaine att inga oönskade biprodukter framkallas och att ozonet själv återformas till syre.

Förutom den ytterst effektiva desinfekterande effekten har ozon en blekande effekt på färgade vatten. När det gäller dricksvatten även lukt och smakförbättrande egenskaper, menar Lafontaine.

Han medger dock att ozonets nackdel är en kort halveringstid och dålig löslighet i vatten.

– Våra forskare håller på att utveckla nya metoder för att öka lösligheten. De har också upptäckt att i samband med dricks­vattenrening kan vi främst använda någon typ av tilläggsoxidation i form av avfärgning eller avmanganisering. Därigenom kan vi reducera organiska substanser som exempelvis humus, säger Lafontaine.

Första serien av tester har enligt Lafontaine gett lovande resultat. Det renade och biologiskt behandlade avloppsvattnet genomgår rening med ozon i ett återcirkulationssystem. Läkemedel och hormonellt aktiva rester i avloppsvattnet bryts därmed ned bättre än förr.

– Om cirka fem år kan vi med säkerhet fastställa vilka följder ozonbehandlingen av avloppsvatten kommer att ha nedströms, säger ekologiprofessorn Michael Twiss vid Clarkson universitet som har specialiserat sig på Saint Lawrences flodsystem.

Saint Lawrence är enligt honom inte enbart en av Nordamerikas viktigaste floder. Twiss anser att storleken verkligen spelar en stor roll här i kontinentens nordvästra hörn.

– Överraskande nog vet vi ännu inte tillräckligt mycket om hur ekologiska miljön i Saint Lawrence-floden påverkas av föroreningar och demografiska och sociala förändringar. Våra kunskaper ökar dock snabbare än tidigare och därför finns det all anledning att vara optimistisk, betonar Michael Twiss.

Text: Markku Björkman

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

I slutet av april får dagsmejan taket att börja droppa. Det blir tunnare och tunnare och vårsolen börjar skina igenom. Vatten rinner nerför väggarna, som börjar smälta liksom inredningen. I maj sjunker hela byggnaden ihop och i mitten av juni finns bara några snöhögar kvar. Resten har runnit ner i älven igen. Kretsloppet är fullbordat.

Vi befinner oss på ishotellet i Jukkasjärvi – som nu är öde och stilla. De sista gästerna checkade ut i mitten av april. Hela hotellet stängdes den 18 april när taket började bli för tunt. Då hade receptionen redan stängts eftersom det platta taket smälte snabbare än de välvda taken på resten av byggnaden.

När vi besöker ishotellet i mitten av maj står väggarna fortfarande kvar liksom en del av inredningen och möblerna. Den vita fasaden droppar bort i solgasset och smältvattnet porlar i rummen och vi får vada fram genom vattnet.

Ett par veckor senare återstår bara en knapp meter av väggarna och alla möbler har smält bort. Men först i slutet av juni har hela ishotellet smält ner och förenat sig med vattnet i älven.

Ishotellet ligger alldeles intill Torne älv, ett av Europas renaste vatten, och det är från älven som isen till bygget kommer. På ett visst område av älven rinner det rena vattnet i precis rätt hastighet för att bilda luftbubbelfri, helt genomskinlig, tjock och sprickfri is, som under några korta vintermånader används till en sagovärld av is och snö; för att sedan bli vatten igen.

Varje höst byggs hotellet upp. Större och ståtligare än året innan. Allt byggs av isen från Torne älv. Sängar, stolar, bord, reception, hyllor, kristallkronan i entréhallen, tavlorna på väggarna. Ja, till och med den öppna spisen… Fast det enda man eldar med är förstås stearinljus.

När vårsolen börjar skina på allvar håller personalen ständigt ett vakande öga på isen. Så fort taket börjar droppa är det dags att stänga hotellet även om många rum fortfarande är intakta. Säkerheten går före allt annat.

Den rundade formen på hotellet gör att taket och väggarna inte faller ner eller rasar. I stället öppnar sig taket och väggarna sjunker ihop.

Innan ishotellet överlämnas till naturen tas de föremål bort som inte är av is – kablar, kontakter, träformar och sängkläder. Sedan får vårsolen göra sitt. Smältningsprocessen tar drygt två månader. Men så handlar det också om 900 ton is och 256 000 kubikmeter snö.

När vi går omkring i det smältande hotellet där väggar och tak droppar bort och bildar nya spännande mönster och former går det fortfarande att se delar av inredningen med pelare och korridorer. En sällsam värld av förgänglighet möter oss – en smältande sagovärld som både är fascinerande och lite skrämmande.

I en av korridorerna träffar vi Yngve Bergqvist, ishotellets grundare, som inte har några problem med att se sitt livsverk smälta bort.

– Det ingår i konceptet, skrattar han och berättar att han redan har siktet inställt på kommande säsong, som blir den tjugonde i ordningen för det kalla hotellet. Många nya överraskningar utlovas.

Ishotellets fantastiska framgångssaga började med några isskulpturer i en igloo byggd direkt på Torne älvs is. Besökarna fascinerades av det iskalla galleriet. Några vågade sig till och med på en kylslagen övernattning, och blev mycket exalterade och på den vägen är det.

Innan ishotellet kom till var det få turister som besökte byn under den långa och mörka vintern. Jukkasjärvi ligger i ett köldhål, två mil utanför Kiruna. Vintrarna är bistra, och långa. Den första snön kommer redan i november och ligger långt in i maj.

Nu möts människor från hela världen i lilla Jukkasjärvi för att besöka ishotellet och övernatta i något av de vackert utsmyckade rummen eller ta en iskall drink i den berömda isbaren där till och med glasen är gjorda av is.

Den första igloons 60 kvadratmeter har växt till världens största hotell av is och snö på 5 500 kvadratmeter. Byggmaterialet är sammanpressade snömassor och isblock som blir till pelare, fönster och konstverk. För varje år utvecklas byggtekniken och kunnandet att bygga i snö och is ytterligare.

Så fort temperaturen är minst tre minusgrader, normalt i oktober, inleds arbetet med att bygga ett nytt ishotell. Byggmaterialet tillverkas med hjälp av snökanoner. Skalet till hotellet tar fem veckor att bygga.

I november börjar inredningsarbetet. Och nu är det is som används. Isen ”skördas” i mars med hjälp av traktorer och speciella issågar som utvecklats i Jukkasjärvi. Det rena älvvattnet i kombination med den snabba vattenströmmen ger kristallklar is.

Med såg, hacka, mejsel och ishyvlar utformas fönster, dörrar, sängar, stolar, bord, lampor, olika inredningsdetaljer och skulpturer. Varje år inbjuds svenska och internationella skulptörer för att designa de olika hotellsviterna. Alla sviter är individuellt utformade, var och en ett konstverk.

Inredningsarbetet pågår in i januari, men redan i mitten av december invigs ishotellet, och de första gästerna dyker upp.

Innan vi lämnar det smältande hotellet stöter vi på Yngve Bergqvist igen, som berättar att han går och grunnar på en ny byggteknik som ska göra att ishotellet kan öppna en hel månad tidigare på hösten. Forskningsarbete pågår och några detaljer kan han inte avslöja, men lovar ändå att det magiska ishotellet till säsongen 2010 – 2011 ska öppna redan 1 oktober.

Men smältningsprocessen rår han inte på. Den får ta den tid det tar.

Text: Mats Nihlén
Bild: Anders Kristensson

Klicka på bildsviten nedan för att se den i större storlek:

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

De som svarade på frågorna är, förutom Mats Rostö, avdelningschef Stefan Marklund på tekniska förvaltningen i Luleå, VA-chef Thom Sandvik i Avesta kommun, VD Per Manhem på Käppala­förbundet, avdelningschef Magnus Arnell på Tekniska verken i Linköping och avdelningschef Ulf˙Thysell vid VA SYD.

Är omvärldsbevakning viktig för din verksamhet?

Ja, svarar alla, och påpekar att branschen står inför många utmaningar. Klimatförändringen, nya EU-lagar och skärpta miljökrav är några exempel.

– Det är vi som får betala när kraven på rening ökar genom till exempel vattendirektivet. Då måste vi också vara med och påverka, säger Ulf˙Thysell.

– Vi behöver hålla oss informerade för att kunna fatta självständiga beslut och inte bli beroende av konsulter, säger Magnus Arnell.

– För en liten kommun som Avesta är det svårt att få de ekonomiska och personella resurserna att räcka till, konstaterar Thom Sandvik. De större verken och bolagen har naturligtvis helt andra resurser men trots det är Magnus Arnell den enda som har en separat budget för omvärlds­bevakning:

– Vår avdelning Teknik och Process består av tio personer som alla har ansvar för omvärldsbevakning inom sina respektive områden. Vi har en hygglig budget för exempelvis tidskriftsprenumerationer, kon­fe­renser och utbildning.

Hur samlar ni information?

Alla har möjlighet att vidareutbilda sig, gå på konferenser och besöka branschmässor.

Samtliga läser Svenskt Vattens publi­kationer och Svenskt Vatten Utvecklings (SVU) rapporter och deltar också av och till i olika SVU-projekt. Även arbetet i Svenskt Vattens kommittéer lyfts fram. Flera är medlemmar i Föreningen Vatten.

Genom Svenskt Vatten och Före­ningen Vatten har alla medlemmarna tillgång till nätverken i International Water Association (IWA) och Water Environ­ment Federation (WEF). Men det är framför allt de större verken och bolagen som är aktiva i det internationella utbytet.

– Vår personal deltar på konferenser utomlands och vi bidrar även med vetenskapliga publikationer och föredragshållare, berättar Per Manhem.

Även VA SYD är mycket aktiva på internationella konferenser och bjuder också in föreläsare till Malmö.

– Vi arbetar dessutom sedan länge med att publicera oss i tekniska och vetenskapliga tidskrifter, säger Ulf Thysell.

Bevakningen av nya lagar i EU, som idag reglerar huvuddelen av miljöområdet, överlåter dock alla på Svenskt Vatten.

Hur viktigt är samarbetet i branschen?

Mycket, svarar samtliga. Ökad regional samverkan är idag en av de stora frågorna i branschen. Avesta deltar i det så kallade VA 2050-samarbetet, som samlar 25 – 30 kommuner i Dalarna och Mel­lansverige, och Dala VA där alla Dala-kommuner ingår. Gästrike Vatten bildades efter en omvärldsanalys, som pekade ut behovet av att samordna och förstärka VA-verksamheten i Gävle, Hofors, Ockelbo och Älvkarleby.

Hjälpsamheten i branschen är också stor. Det är vanligt att små verk ber de större om hjälp. Och när nya processer och tekniker ska installeras så lär man av varandra.

I Luleå håller vi bland annat på att bygga om vårt största vattenverk och ska sätta in extrafiltrering. Ett av två alternativ vi funderar över är membran­teknik. Eftersom kollegerna i Göteborg redan har erfarenhet av det har vi ett nära samarbete med dem, exemplifierar Stefan Marklund.

Vad betyder samarbetet med hög­skolor och universitet?

Universiteten har stor betydelse för kunskapsöverföring och rekrytering, anser alla.

– Jag kommer själv från Luleå tekniska universitet liksom flera av mina kolleger, berättar Stefan Marklund.

Gästrike Vatten ser högskolorna som en viktig resurs i sitt arbete för att bygga upp den egna omvärldsbevakningen.

– Vi tar emot x-jobbare från både Uppsala och KTH, säger Mats Rostö.

Men utbytet med högskolor kräver egen kompetens och resurser för att ta emot x-jobbare eller doktorander, vilket missgynnar de mindre verken.

Förhoppningarna är också stora på de forskningskluster som Svenskt Vatten nyligen initierat. Käppalaförbundet ingår i Mälardalsklustret som är specialiserat på avloppsvattenrening. Luleå hoppas på att få ekonomiskt stöd till ett motsvarande kluster i norr med inriktning på ledningsnät och dagvattenhantering.

Vad behöver ni bli bättre på?

Att omvärldsbevakning idag finns med på agendan märks på svaren: Lyfta blicken över de rena teknikfrågorna. Se omvärldsbevakning som den strategiska fråga det är. Använd kunskapen för att öka intresset för branschen, skapa opinion för vattenfrågorna och påverka ansvariga politiker. Vidga och förnya våra nätverk. Öka samarbetet i branschen och involvera de små VA-verken.

Men även om VA-branschen ännu inte är lika driven som näringslivet när det gäller omvärldsbevakning så har man en stark grund att bygga vidare på. VA-verken konkurrerar inte med varandra. Öppen­heten i offentlig verksamhet innebär, ­precis som Per Manhem påpekar, stora möjligheter till informationsutbyte och samarbete.

Text: Lise-Lotte Nilsson

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Hur har arbetet med att slå ihop förvaltningarna gått?

– Överlag har det gått väldigt bra, men det finns alltid saker som tar extra tid. När man ska göra en sån här förändring så måste man i stort sett börja med att ta över verksamheten i befintligt skick och ha det som startpunkt. Vi har satt en ny organisation med nya chefer i de allra flesta fall. Vi har ingen geografi i vår organisation utan allt är funktionellt för att vi ska undvika de tidigare strukturerna.

Kommer du fortsätta som VD även under driften?

– I samband med att vi gick igång skarpt har jag och styrelsen kommit överens om en förlängning så jag finns kvar i ett längre perspektiv.

Har det dykt upp några oväntade problem?

– Det ena är att vi haft ett oerhört fokus på information och kommunikation. Vi organiserar nästan 100 medarbetare, dem har vi naturligtvis haft ett jättefokus på hela tiden. Sedan finns det alla typer av intressenter utanför.

– I och med att man startar med fem kommuner är den intressentgruppen väldigt stor. Så trots en rätt så omfattande kommunikationsstrategi kan man så här i efterhand konstatera att vi borde informerat och kommunicerat ännu mer. Vi har ibland överskattat våra beställare; att de verkligen förankrat den information vi gett dem, på hemmaplan.

– Det andra är att IT-frågorna kom att ligga på den kritiska linjen för att vi ska skulle kunna gå igång skarpt.

Hur är NSVA uppbyggt?

– Vi har byggt ett bolag som inte har någon majoritetsägare. Vi skiljer oss från många andra VA-bolag och kommunalförbund genom att vi valt en modell där kommunerna kvarstår som huvudmän och ägare av anläggningarna. Vi har ett förvaltnings-, drift- och utvecklingsansvar. Vi har tagit över all VA-kompetens från kommunerna. Kvar i respektive kommun har vi en beställare, oftast den tekniske chefen eller motsvarande.

– Fördelen är att delägarkommunerna bibehåller inflytandet över sina VA-nät och VA-anläggningar, man rör i grunden inte så mycket i den kommunala beslutsprocessen. Man kan väldigt enkelt fusionera in nya delägare eftersom varje delägare äger exakt lika mycket.

Hur många brukare har ni?

– Vi har fem kommuner som kunder och populationen i de fem kommunerna som vi servar är 200 000.

Vilket avtryck kommer NSVA göra i VA-Sverige?

– Vi vill bygga ett starkt varumärke. VA-bolag bildas ofta med kompetensfrågan i centrum. Vi har tre mål från ägarna med det här bolagsbyggandet.

– Det ena är att vi ska vara ett väldigt attraktivt varumärke på kompetensmarknaden. Vi ska medvetet vara attraktiva både för våra befintliga medarbetare men även för att hitta morgondagens medarbetare. Det ska vara spännande att som ung och VA-intresserad söka sig till oss.

– Sedan har vi en ambition att jobba med den regionala strukturen. Där kommer vi medvetet att arbeta för att gå från fem kommunala VA-system mot mer och mer av ett regionalt system. För att det ska bli möjligt vore det en fördel om ytterligare några kommuner i nordvästra Skåne skulle tycka att det vore intressant att gå in i bolaget som delägare.

– Det tredje är att våra ägare vill kunna visa på NSVA som det goda exemp­let på regionalt samarbete. Man har oss under luppen, i positiv mening.

Text: Erik Winnfors

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Som tidigare teknisk utvecklingschef på Vivab var jag ansvarig för Bua reningsverk där vi behövde lösa ett problem med badvattenkvaliteten vid reningsverkets utsläpp. Teknikvalet blev MBR (Membrane Bio Reactor), en teknik som inte tillämpats i större skala på svenska kommunala reningsverk.

När projektet i Bua började ta form hade vi redan ett kapital i form av internationella kontakter. Vi visste var kunskap och erfarenhet fanns och vi hade en idé om hur vi skulle få tag i den.

Det enklaste man kan göra för sin internationella omvärldsbevakning är att gå med i branschföreningar. Jag är med i tyska DWA, amerikanska WEF och den världsomspännande organisationen IWA.

I fallet med MBR-tekniken i Bua började jag med att läsa in mig på IWA:s och WEF:s tekniska publikationer och on-line-utbildningspro­gram. Fast det behövs kunskap bortom det akademiska också.

Genom att regelbundet åka på internationella mässor och specialistkonferenser bygger man värdefulla kontaktnät. Själv hade jag träffat den amerikanska VA-konsulten dr Henryk Melcer från Brown & Caldwell på Gothenburg-symposiet i Orlando, USA 2003. När jag återigen stötte på honom på WEFtec 2006 i Dallas och WEF-membrane conference i Atlanta 2008 insåg jag att han var en av USA:s främsta MBR-specialister.

Henryk Melcer blev en av våra kunskapskällor till Bua-anläggningen och har varit en dörröppnare för oss i vidare internationella kontakter. Vi arrangerade också en välbesökt MBR-workshop i Bua med Melcer som gäst.

I oktober i år var det vi från Sverige som fick möjligheten att hålla föredrag på den amerikan­ska WEFtec-mässan i Orlando om MBR-pilotförsöket i lilla Bua. På det sättet har vi blivit en del av det internationella kunskapsutbytet runt MBR-teknik baserad på roterande vakummembran.

En annan viktig kunskapskälla var rundresor på utvalda referensanläggningar som leverantörer och konsulter anordnade i bland annat USA och Tyskland. Då fick jag tillgång till driftpersonalens erfarenheter av olika tekniker.
Åter till VA-mässan 2009. En besvikelse var den relativt dåliga uppslutning till seminariet om internationella kontakter. Detta trots att Före­ningen Vatten genom Lars Gunnarsson gjort en otrolig prestation och fått dit både David Garman, IWA och Rebecca West, WEF. Det låga deltagandet kan skicka tvivelaktiga signaler om det svenska intresset för att delta i den internationella VA-gemenskapen.

Internationella kontakter är dels ett sätt att få en personlig utveckling men också ett sätt att profiliera både sin arbetsgivare och VA-Sverige. För att kunna ligga i framkant när det gäller tillämpning av ny VA-teknik är aktiv omvärldsbevakning ett oerhört viktigt instrument.

Text: Alexander Keucken, processchef Syvab

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.