Kommunerna är fortfarande inte nöjda med de externa vattenlaboratoriernas service. De stora labbkedjorna verkar ha svårt att leva upp till de kommunala kundernas förväntningar.

Transporter, rapportering, kvalitet, kommunikation och geografisk närhet. Det var de främsta problemområden som svenska kommuner upplevde sig ha med sina externa vattenlaboratorier i en stor enkätundersökning som gjordes på uppdrag av Svenskt Vatten och som redovisades i augusti 2008. När Cirkulation upprepade frågorna till tio kommuner och kommunala VA-bolag i augusti 2009 så var svaren likartade.

De kommuner som anlitar externa ackrediterade laboratorier för sina vattenanalyser är inte särskilt nöjda. På en tio­gradig skala var snittbetyget 5,6 på frågan om hur nöjd kommunen är generellt med laboratorietjänsterna, från de åtta kommuner i gruppen som anlitar externa laboratorier. Betygen varierar från 1 till 8.

I Svenskt Vattens stora undersökning 2008 tillfrågades 43 dricksvattenproducenter, och svaren var likartade. Vi frågade de dominerande laboratoriekedjorna Eurofins och Alcontrol vad de gjort för att förbättra relationerna till sina offentliga dricksvattenkunder.

– Vi har givetvis följt upp rapporten och försökt förbättra oss under det här året, säger Peter Ekerfelt, säljledare offentliga upphandlingar på Eurofins.

– Vi har gjort lite insatser efter undersökningen. Det var vissa saker som efterfrågades i den, till exempel råd och stöd i samband med problem. Det är nog till stor del för att man inte är medveten om vad vi har för utbud. Efter det har vi satsat på att informera om vad vi kan hjälpa till med på det området vad det gäller konsultation också, säger Magnus Berglund, försäljningschef Vatten på Alcontrol.

– Från vår sida har vi byggt ut tillgängligheten så att vi är lättare att nå. Det är ett projekt som pågår. Vi har delvis utökat vår kundtjänst och bytt telefonsystem för att få bättre tillgänglighet, säger Peter Ekerfelt, Eurofins.

– Vi har löpande försökt genomlysa de processer vi har för att vi ska upplevas som en bättre samarbetspartner. Vi gör vad vi kan i vår ände. Kylkedjan – jätteviktig, rätt vid provtagning och att det blir rätt utfört när det kommer fram till laboratoriet.

Noterbart i både Svenskt Vattens rapport och Cirkulations minienkät, är att dricksvattenproducenter med egna ackrediterade laboratorier generellt är mycket nöjda med dem.

Är det då bara analysföretagens fel att dricks­vattenproducenterna är missnöjda? Av Svenskt Vattens rapport framgår att priset oftast dominerar som första upphandlingskriterium, även om många också sätter det längre ner på prioriteringslistan. Detta trots att de flesta tillfrågade i samma undersökning uppger att kvalitet och kom­munikation är värderade genskaper hos laboratorierna och att priset är av mindre betydelse.

Hos branschorganisationen Svenskt Vatten har arbetet i den här frågan stått stilla under det senaste året.

– Svenskt Vatten har inte kunnat prioritera någon uppföljning, tyvärr, säger dricksvatten­experten Gullvy Hedenberg. På frågan om kommunerna skulle kunna för­bättra sin upphandling blir svaret:

– Där skulle man behöva ta fram upphandlingsunderlag men grejen är att labben följer dricksvattenföreskrifterna när det gäller metoder, säger Gullvy Hedenberg.

När det gäller dricksvattenföreskrifterna är Livsmedelsverket de ansvariga. Statsinspektör Agneta Tollin berättar att Livsmedelsverket har haft en del kontakt med kontrollmyndigheten Swedac i frågan om hur mikrobiologiska prover ska hanteras.

– Ett förtydligande för hur vissa mikrobiologiska analyser ska genomföras kom i somras, berättar Agneta Tollin.

Hennes råd är att kommunerna måste vara tydligare vid upphandlingarna. Den nya strukturen på laboratoriemarknaden har lett till en kulturkrock. Förr kunde många lämna in prover till ett lokalt laboratorie och få många råd och service på köpet. Idag har visserligen priserna rasat men man får bara det man betalar för.

– Där har vi en vägledning för att handla upp såna här tjänster, säger Agneta Tollin.

Ett särskilt problem som många kommuner upplever är att de inte får samma provsvar när det gäller mikroorganismer, om de skickar in prover från samma tillfälle till olika laboratorier.

– Det är svårt att ta samma vatten och skicka två gånger. Man kan tycka att man tar samma prov men det blir inte samma vatten i flaskorna. Mikroorganismer är inte jämnt fördelade i en vattenvolym utan förekommer ofta klumpvis, är Agneta Tollins spontana svar.

Text: Erik Winnfors

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Reningsverket i Kumla är ett av de reningsverk som drabbats av allt svårare myggproblem.

– För något år sedan låg myggen i stora lutande drivor mot fönstren, berättar Marcel Minnegal, driftingenjör.

Förhållandena blev mycket bättre av en enkel ombyggnad i bassänghallen. Myg­­gen förekom mest i slutsedimenteringen och ändrade driftrutiner genom åren hade förändrat betydelsen av det reningssteget.

– Vi använde inte flockningskammaren och sedimenteringsbassängerna egentligen. De var lite av kvarlevor, berättar Marcel.

Några mellanväggar i slutsedimenteringen som fungerade som parkering och barnkammare för myggorna togs bort. Samtidigt installerades flytslamrännorna i slut- och mellansedimentering som leder flockarna tillbaka till inkommande vatten. En installation av avfuktare som också gjorts verkar dock inte ha påverkat myggförekomsten, anser man i Kumla.

Sammantaget gav förändringarna myg­­gorna sämre förhållanden och under sommaren 2009 har man inte behövt gå in med några extra åtgärder annat än ljusfällor även om det i slutet av augusti började märkas en ökning av antalet myggor.

Fem mil norr om Kumla, i Frövi i Nora kommun, är Per-Arne Söderberg drifttekniker på reningsverket. För 6 – 7 år sedan mörklade Bergslagens kommunalteknik reningsverket efter stora problem med myggor och spindlar.

– Frövi reningsverk är i princip mygg­fritt idag, berättar Per-Arne Söderberg.

Reningsverket är byggt med ett band av fönster högst upp på ytterväggen mot taket.

– Det ger fin belysning men myggen ställde ju till en hel del, säger Per-Arne.

Fönstren är igensatta med fasta plåtar som inte går att öppna. Resultatet är att bassänghallen i princip är becksvart.

– Om allt löper på som det ska så tillbringar vi max någon timme per arbetsdag ute i processdelen. Personalen har inte upplevt mörkläggningen som någon större försämring, säger Per-Arne.

En iakttagelse som både Marcel och Per-Arne gjort är att problemen med myggor verkar ha ökat de senaste 15 åren.

– Kanske det beror på att man spolade mer tidigare innan vi började med däckade bassänger, funderar Per-Arne.

I Kungsbacka kommun på västkusten har man tagit mörkläggningen ett steg längre. På Hammargårds reningsverk har man täckt in alla fönster men även satt upp en stor fläkt med UV-lampor framför.

– Myggorna sugs in i fläkten och blåser genom ett rör rätt ner i vattnet i flockningskammaren. De första åren med fläkten hade vi en säck men då blev det dålig lukt, berättar Bengt Lindvall, driftingenjör.

UV-lampan drar till sig myggen men inga mygg fastnar i lampan eftersom de dras bort av luftdraget. Konstruktionen har fungerat bra i tio års tid. En avfuktare finns som komplement. För belysningen finns rörelsedetektorer och inte heller i Kungs­backa upplevs det uteblivna dagsljuset som något problem.

Sex mil söderut efter västkusten finns Varberg. Där har man istället täckt flockningsbassängerna med kraftig och måttanpassad PVC-duk. Duken är spänd någon meter över vattenytan och håller myggorna instängda i bassängen. I duken finns inspektionsluckor med dragkedjor insydda. Duken har funnits på plats i många år och fungerar bra.

– Innan var det helt outhärdligt enligt de killar som varit med längre än jag, säger Anders Karlsson, drifttekniker.

På senare tid har man kompletterat med mörkläggningsfilm på fönstren till hallen och Anders upplever att det blev bättre av det också. Vid något tillfälle har man även provat att dosera rapsolja i vattnet för att ändra ytspänningen så att myggorna dränks.

Ett helt annat tips kommer från Gun­nar Larsson vid Timmele reningsverk i Ulri­cehamn. När myggproblemen blev alltför intensiva planterade man in 100 mört i en slutsedimenteringsbassäng på cirka 300 kubikmeter.

– Det var en lagom mängd. De höll myggen borta under ett år, tills vi fick ett haveri på en slamskrapa, berättar Gunnar Larsson.

Mörten klarade inte renoveringsarbetena och nu måste Gunnar ut och fånga ny mört. Fram tills dess hade den mått alldeles utmärkt.

De metoder som rekommenderas i VA-forsk rapporten Fjädermyggor och spindlar i avloppsreningsverk, från 2006, är heltäckande PVC-duk och ljusfällor. Ett alternativt förslag är upprepade behandlingar med det biologiska bekämpningsmedlet VectoBas 12AS. För det krävs dock dispens från miljömyndigheterna.

Martin Löfvenhaft på Anticimex i Örebro berättar att hans företag inte arbetar med VectoBas 12AS idag.

– Det är en intressant metod som vi pratat en del om men effekterna är inte belagda samtidigt som det är en ganska kostsam historia, säger Martin Löfvenhaft.

Anticimex förordar i första hand täckning i kombination med ljusfällor.

– Då är det viktigt att ha ett serviceintervall på fällorna kanske var 14 dag upp till en gång i månaden. Sedan kan man komplettera med kemisk bekämpning, säger Martin och förklarar att de preparat som är godkända idag bryts ned i vattnet och har därför heller ingen långtidsverkan.

För att återvända till Marcel Minnegal och Kumla så vill man där också gå vidare med att verkligen värdera myggorna som ett allvarligt arbetsmiljöproblem.

– Det här är ett hälsoproblem. När vi gör rent myggfångarna så använder personalen gasmask. Myggorna är allergena och det samlas mycket damm. Vår personal är orolig och man känner av detta i lungorna, säger Marcel.

Kumla kommun har därför beställt en rapport av Anna Calo som studerar till vattentekniker och har gjort praktik i Kumla. Anna Calo är i grunden naturvetare (fil mag) som sadlat om till VA-branschen.

– När jag började gräva i detta så insåg jag att det biologiska problemet med fjädermyggor är ganska okänt. Jag är nu precis i början av mitt arbete och startar också ett samarbete med Arbets- och miljömedicinska kliniken på Universitetssjukhuset i Örebro, berättar Anna.

Det finns flera rapporter från andra delar av världen om överkänslighet mot fjädermyggor. Myggorna har allergener som kan påverka människor. Vilka insekter som i praktiken utlöser allergiska besvär i Sverige, frånsett röda mygglarver hos akvarieinnehavare, är ännu okänt.

Text: Erik Winnfors

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Ett ekologiskt hållbart lokalt krets­lopp för avlopp och organiskt hushållsavfall från spridda bostads­områden, det är vad skärgårdskommunen i norra Vänern ska uppnå genom sitt EU-projekt Local Recycling. Den kompletta lösningen för kretslopp har nu stött på en del problem.

Reningsverket är byggt för sofistikerad biologisk kväve- och fosforrening för 4 000 pe. Processen klarar normalt att hålla en konstant hög reningsgrad avseende fosfor (P >95%), kväve (N >70%) och organiskt material (BOD >95%) vid varierande belastningar och driftbetingelser och utan att fällningskemikalier behöver tillsättas. Projektet och reningsverket vid Sättersviken som invigdes 5 juni 2007 beskrevs i Cirkulation 4/07. Ett nytt besök i Hammarö avslöjar att projektet stött på problem.

Från början var det tänkt att efter intrimningen skulle automatiken stå för det mesta av styrningen. För att lösa igångkörningsproblemen på Sättersviken fanns därför ingen extra personal tillgänglig. Gatuchef, med ansvar för VA, är Per Kull­gren, Han tillträdde sitt jobb 2007.

– Vi har haft problem med att rekrytera personal till driften av verket, berättade Per. Därför har hela processen försenats. Men genom omorganisation i samband en pensionsavgång 2008 har vi nu lyckats anställa en processoperatör på Sät­tersviken.

Den nyanställde heter Hans Eriksson. Han har arbetat cirka 20 år på en motsvarande tjänst på CMC, ett företag som tillverkat förtjockningsmedel för många ändamål, men som nyligen lagts ner.

Problemen vid Sättersviken blev uppenbara när underlaget till miljörapporten för 2008 hamnade på Pers bord. Års­medelvärdet för utgående fosfor var 1,89 mg/l och gränsvärdet enligt gällande tillstånd är 0,5 mg/l. Per sammankallade omedelbart dem som hade varit med från början vid planering, byggande och intrim­ning av verket, Lars-Åke Henriksson, Emendo, Lars Skoogh, Rixö Miljö, Gunnar Dahlgren, ÅF, och Olle Åström, driftansvarig för det centrala reningsverket, Vidöverket. Tillsammans gjorde de i slutet av mars 2009 en detaljerad utvärdering. Pers rapport redovisar 29 akuta åtgärder, med utförandeansvar, tidsplan och direktiv för arbetenas uppläggning.

– Fosforreningen måste prioriteras, förklarade Per Kullgren. Arbetet med att ställa om driften för kemisk fällning kunde vi börja med direkt. Verket är ju förberett för fosforfällning med lamellsedimentering. Och alla funktioner är försedda med reserv.

Men hur kunde det komma sig att den biologiska fosforreningen inte fungerade och hur skulle man få igång den?

– Omrörarna i anaerobsteget måste förses med större motor och växellåda, berät­tar Lars Skoogh i telefon från Bohus­län. Deras driftström var 97 procent av märkströmmen. Vid ökat motstånd löste motorerna direkt.

Lars-Åke Henriksson från Emendo i Jämtland förklarar dagsläget.

– Viss maskinutrustning klarar inte kontinuerlig drift och det finns några punkter i reningsverket där slam kan ansam­­las felaktigt. Detta måste åtgärdas, för att fosforn ska kunna avskiljas optimalt i slamfasen. Nu lämnar den reningsverket i löst form. Det ger höga utgående fosforvärden. Det innebär också att allt kol blir tillgängligt för denitrifikation. Totalkvävet i utsläppspunkten har legat mellan 5 och 10 mg/l. Nu måste vi först få ordning på mekanik och elektronik. Sedan kan vi börja trimma reningsprocessen. Då ska det inte vara svårt att få igång den biologiska fosforreningen.

Verkets slutsteg är två våtmarker, den ena en täckt stenkista, den andra ett stort trädbevuxet område. De har drabbats av smärre problem på grund av den höga fosforhalten men behöver inte några speciella åtgärder.

Överskottsslam från aktivslamdelen förtjockas i en stor Imhofftratt och leds till ett förlager. Hit kan också organiskt avfall från storkök köras.

– Vi räknar med att testa mottagning av fettslam från Milko så snart avtal och tillstånd är klara, berättar Per Kullgren. Det kan, liksom vår lyckade satsning på avfalls­kvarnar, trygga koltillgången i renings­processerna.

En våtkompost, med syreinblåsning och förvärmning i värmeväxlare fylls på satsvis från förlagret. Uppehållstiden är cirka sju dygn.

– Våtkomposteringen hygieniserar slammet och bryter ner organiskt material till mineraler och närsalter, enligt Lars Skoogh. Kravet för hygienisering är lägst 55 grader, men vi har bara nått max 45 grader. Den låga belastningen på verket ger för dålig kol- och syretillgång.

Slammet avvattnas på en vassbädd med tät botten. Vätskefasen samlas upp i en lagringstank för näringsrikt vatten, avsett för användning i närområdet. Slamresten i vassbädden blir jordförbättringsmedel.

Hans Eriksson visar den rena, snygga anläggningen. Många av de rapporterade bristerna har åtgärdats, men där finns mycket kvar att göra. Efter ett år på Vidöverket och tre veckor på Sättersviken har han lärt sig hur reningsverk med dator- och styrsystem ser ut.

– Nu behöver jag få tid och hjälp för att sätta mig in i alla detaljer i process- och styrsystem så att jag kan få ut något av intrimningsplanerna, säger Hans. Om jag inte förstår vad det är jag gör, kan jag inte uträtta något. Som tur är har Gunnar Dahlgren och jag jobbat tillsammans förut, på mitt gamla jobb. Och mitt nya jobb verkar väldigt intressant.

Driftrapporten från 2008 medförde ett föreläggande från Länsstyrelsen. Renings­verket måste inrättas för kemisk fällning. En plan ska upprättas för återgång till biologisk fosforrening. Föreläggandet, med krav på redovisning senast 1 september 2009 nådde gatukontoret den sjätte juli. På gatuchefens bord låg då bland annat planer för utbyggnad av ledningsnät, taxehöjningar och personalförstärkning i anknytning till VA-driften.

– Det har varit ett långt och arbetsamt år, summerar Per Kullgren. Som väl är har vi duktiga medarbetare och ett bra arbetsklimat. Vi har också ett gott samarbete med berörda myndigheter.

Text: Pelle Hakeman

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Sedan slutet av april i år är det avbrott i vattenleveransen genom den åtta mil långa Bolmentun­neln som förser större delen av västra Skåne med dricksvatten, Ett ras har stoppat vattenflödet till vattenverket vid Ringsjön.

Raset i Bolmentunneln gör att tunneln måste stängas för bortforsling av rasmassor och reparation av det drabbade tunnelavsnittet. Arbetet är tidsödande och blir klart tidigast vid årsskiftet. Kost­naden beräknas till 20 miljoner kronor.

Bolmentunneln ägs av Sydvatten AB som med cirka 750 000 abonnenter inom 14 skånska kommuner är en av Sveriges största dricksvattenproducenter. Bolaget renar och distribuerar årligen cirka 70 miljoner kubikmeter från två vattenverk – Ringsjöverket och Vombverket. Det senare hämtar råvatten ifrån Vombsjön medan Ringsjöverket, sedan drygt 20 år, försörjs med vatten ifrån sjön Bolmen i sydvästra Småland. Den ursprungliga vattentäkten Ringsjön finns kvar som reserv och har i den rollen tidigare kommit till användning vid de tunnelras som inträffade 1986 och 1995. Nu är det dags igen.

– Det var i november 2008 som vi först märkte en försämring av hastigheten i vattenflödet genom tunneln berättar Caj Lundquist, teknisk chef hos Sydvatten AB. Via data från de tryckmätningspunkter som vi har i tunneln gjorde vi en dämningsmodell. Utifrån den kunde vi sedan uppskatta rasets storlek och ungefär var i tunneln det inträffat.

Tunneln sträcker sig från sjön Bolmen i Småland till en punkt strax söder om Perstorp. Därifrån förs råvattnet vidare i ledningar till vattenverket vid Ringsjön varifrån det pumpas ut till berörda kommuners olika leveranspunkter. Höjdskill­naden mellan Bolmen och Perstorp är 90 meter och vattentransporten genom tunneln sker genom självfall.

Lutningen följer dock inte en jämn linje. Tunnelprofilen genom berget är snarare veckad eller, om man så vill, sågtandsmönstrad. Till de tolv större ”svackorna” finns sedan byggtiden nedfartstunnlar, så kallade påslag, från markytan. Ett av dessa är beläget i Boalt, någon mil väster om Vittsjö, och det är i närheten av detta som raset inträffat.

– Vår bedömning är att raset omfattar en sträcka av cirka 20 meter. Till skillnad mot tidigare ras har en viss mängd vatten kunnat passera genom rasmassorna. Tack vare detta fick vi denna gång något längre tid till förberedelser av reparationsarbetet, säger Caj Lundquist.

En första uppgift före stängning av tunneln var självklart att anpassa driften av Ringsjöverket till råvatten från reservtäkten Ringsjön. Det är en förhållandevis snabb och smärtfri process, vilken huvudsakligen handlar om byte av fällningskemikalie från järnklorid till aluminiumsulfat. Arbetet att laga tunneln har däremot en betydligt längre startsträcka.

– Ett bekymmer är att överhuvudtaget hitta entreprenörer som inom rimlig tidsrymd kan åta sig denna typ av arbeten, menar Caj Lundquist. Tunneln är blott tre meter bred och det är svårt att få tag på maskiner som kan gå in i det trånga utrymmet, förklarar han.

Frågan löstes dock och efter förhandlingar med ett antal entreprenör erhöll Besab uppdraget.

I slutet av april stängdes Bolmentun­neln varefter utpumpning av vattenmassorna i 35 kilometer av tunneln påbörjades. Utpumpningen tog flera månader i anspråk och det var först därefter som tunneln kunde besiktigas. Beräkningarna över rasets lokalisering visade sig stämma ganska väl och 700 meter ifrån närmaste påslag och cirka fem mil ifrån Bolmen upptäcktes en näst intill helt igenkorkad tunnel. I likhet med tidigare ras hade även detta inträffat i anslutning till ett avsnitt där betongförstärkning utförts under bygg­tiden.

Längs med tunnelns sträckning finns talrika sprickzoner som försvagar bergets hållfasthet varför nästan en femtedel av hela tunnelns area betongförstärktes under anläggningsarbetena. Dessa sprickzoner är fyllda av lermaterial (smektit) med egenskaper som gör att de kan ta upp stora mängder vatten och därmed svälla kraftigt – faktiskt flera hundra procent. Trycket på omgivande berg blir därför stort och eftersom tunneln erbjuder expansionsutrymme kan ras inträffa. Detta är följdriktigt också den mest troliga orsaken till raset vid Boalt.

Innan det egentliga reparationsarbetet kan påbörjas krävs omfattande förberedelser. Främst måste arbetsområdet göras så säkert som möjligt. Löst sittande bergsrester i tak och väggar ska plockas bort och större block bultas fast. Kablar för el till belysning, pumpar samt kompressorer ska dras fram, ventilation skall ordnas och ­dessutom erfordras installation av en räddningskammare.

– En av flera risker med arbetet i tunneln är brand i borr- eller transportfordon då tunneln snabbt kan fyllas med rök, förklarar Caj Lundquist. Därför placeras en räddningskammare i anslutning till rasområdet. Om en olycka skulle inträffa kan arbetslaget tryggt vistas i kammaren under många timmar tills undsättning sker.

Kommunikationsmöjligheter mellan arbetslaget i tunneln och arbetsledningen är också viktigt. För detta ändamål är en så kallad läckande kabel framdragen. Den är utformad med antennliknande egenskaper och fungerar även om den skulle brista.

Borttagandet av rasmassorna har sin problematik med bland annat risk för nya ras av större eller mindre omfattning. Ett skydd av tio millimeter tjock plåt kommer därför att uppföras längs med rasområdets tak och väggar. I takt med arbetets fortskridande förlängs plåtkonstruktionen. Den prefabriceras i arbetsplatsens verkstadstält i mindre delar, vilka sedan med hjälp av bultar fogas samman nere i tunneln. När rasområdet rensats kommer denna stålkonstruktion att tjänstgöra som gjutform vid betongförstärkningen och sedan lämnas kvar i tunneln.

Arbetet i det nu aktuella rasområdet beräknas ta cirka två månader att genomföra. Därefter kommer resten av den torrlagda tunneln att inspekteras innan vattnet släpps fram igen. Men det får ske försiktigt. Det är nämligen inte bara svällande lera som kan framkalla ras. Det kan hastiga tryckförändringar också göra.

Text: Jan Andersson

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Vad är de här inspirationsdagarna för något?

– Det är ett led i Livsmedelsverkets arbete med att stärka vattenförsörjningen runt om i landet. Det började för snart tio år sedan med Starthjälpen om leverans, säkerhet och kvalitet. Sedan har det blivit uppföljning med övningsverksamhet, att man kör övningar.

– Det här är ett tredje steg, att man gör risk och sårbarhetsanalyser, men då är det länsstyrelser som håller i det med en samfinansiering från Livsmedelsverket.

– Dag ett är en genomgång av olika händelser som drabbat vattenförsörjning på olika håll i landet. Dag två ska man göra en risk- och sårbarhetsanalys utefter Livs­medelsverkets handbok.

Var har ni hållit dagarna?

– I september åkte vi till Brofästet i Kalmar och den 21 – 22 oktober kommer vi till Alvesta i Kronoberg. Tidigare har vi varit i Gävleborgs län, Västernorrland, Jön­köping, Blekinge och Skåne. Skåne län har vi kört två gånger för det finns trettio kommuner där.

Vilka händelser tar ni upp?

– Eftersom vi är på olika ställen brukar vi ta lite specifikt för den regionen där vi är. Hur påverkar klimatförändringarna dricksvattenförsörjningen? Där ser vi förändringar i både små och stora ytvattendrag med en förhöjd halt av humus, vi pratar om att vi fått en brunifiering av vattnet. Är våra vattenverk förberedda för den här kvalitetsförändringen?

– I Kalmar berättade Harald Persson på Kalmar Vatten om deras problemställningar när de fått mer humöst vatten. Vad det inneburit i process och kostnader. Så att man ser en koppling till klimatförändringar, råvattenkvalitetsförändringar och vad som behövs göras i vattenverket.

– Det är en del i det här. Sedan är det också bakterier, virus, protozoer, i och med att vi får ett intensivare regn får vi också en förändrad råvattenkvalitet när det gäller mikrobiologi. Sedan är det en hel del om översvämningar, tankbilsolyckor… Det finns andra hotbilder också.

– Man kan se på olika trender inom vattenkvalitet. Vi har sett vattenkvalitetsförändringar som redan fått konsekvenser för ganska många vattenverk.

Vad ställer åhörarna för frågor?

– Det är många som bara suger in informationen. Mycket ska vara väckar­klockor till dag två då man ska se hur det här kommer påverka den egna verksamheten. Har vi en vattenkvalitetsförändring på sikt eller ser det bra ut?

Har du några exempel på förändringar i vattenförsörjningen efter era kurser?

– Vi har inte gjort den uppföljningen men i och med att det är ganska många politiker med också så får vi beslutsfattare som i ett tidigt skede förstår vikten av dricksvattenförsörjningen och att man inte kan ta dricksvattnet för givet. Sedan har vi representanter från tekniska kontoren, VA-chefer, drifttekniker, miljökontoren och landstingen med.

– På köpet får kommunerna ett kunskapsunderlag för att öka sin egen krisberedskap.
Blir det en fortsättning?

– Vi har gjort detta sedan 2008. Livs­medelsverket tänker fortsätta under 2010 och kanske också 2011 men i såna fall med något förändrad inriktning.

Text: Erik Winnfors

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Allteftersom centrala VA-system utvecklades under 1900-talet kom en växande insikt om att rening av råvatten erfordrades med utbyggnad av vattenverk som följd och att recipienten inte klarade av de alltmer ökade utsläppen av olika föroreningar och medförde krav på byggande av avloppsverk med allt ökande reningsgrad.

Tidigare uppfattningar och förhoppningar att utspädning skulle vara tillräcklig, ”the solution to pollution is dilution” grusades och kom alltmer att ersättas med ”its an illusion that the solution to pollution is dilution”. Denna insikt ledde till att beslutsfattare i Sverige gav en stor vikt vid att i stor skala bygga upp avancerade avloppsverk i Sverige och Sverige kom därmed att framstå som ett föregångsland för framgångsrik avloppsvattenrening.

Är vi nu rustade för att utveckla morgondagens reningsverk?

Mycket höga krav på avloppsvattenrening internationellt mot utsläppskrav på 2 – 3 mg totalkväve/l, totalfosforhalter under 0,1 mg P/l och återanvändning av avloppsvatten till dricks­vatten kommer knappast att ställas i Sverige. ”Intressanta” anläggningar utifrån teknikutveckling kommer att finnas utomlands (kanske kan pilotanläggningen vid Hammarby Sjöstadsverk utgöra ett av möjliga undantag).

Teknik för fosforåtervinning kommer att utveck­las med betydande ekonomiska resurser (till exempel OSTARA i Canada och EU-projektet SUSAN knutet till Österrike) och samarbete utifrån svenska kunskaper skulle sannolikt vara positivt.

Nuvarande teknik vid svenska avloppsverk kan inte tillgodose effektivt avlägsnande av läkemedelsrester eller olika personliga hygienprodukter. Teknik bör införas (oxidation, adsorption, membran) eftersom knappast ”from förhoppning” på uppströmsteknik kommer att lösa problem kring miljö- och hälsoeffekter.

Personligen tror jag att politiskt drivna åtgärder på satsning i kommuner på ”kärnverksamhet” inom kommunal VA-verksamhet (med syfte att hålla VA-taxan nere eller på oförändrad nivå) leder till svårigheter att utveckla svensk VA-verksamhet. I ett vidare perspektiv bedömer jag att man bör satsa på FoU inte minst för att ge exportindustrin, som har ett ”marknadsvärde” för svensk tidigare VA-teknik, möjlighet att gå vidare eller i alla fall ”hålla ställningarna”.

Åter­föring av internationell aktivitet till svensk kommunal verksamhet bör vara av värde för kostnadseffektiv reningsteknik – där bör kommunerna aktivt medverka. Eller hur?

Text: Bengt Hultman, Professor Emeritus, KTH Inst Mark- och Vattenteknik

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.