Aktivt kol och ozon är de mest lovande teknikerna för att minska läkemedelsrester i avloppsvatten. Det är slutsatsen från Stockholm Vattens läkemedelsprojekt, som presenterar sin slutrapport lagom till VA-mässan.

Pilotanläggningen Sjöstadsverket vid Henriksdals reningsverk har varit navet i projektet om läkemedelsrester som Stockholm Vatten inledde 2005 i samarbete med Gryaab i Göteborg. Univer­siteten i Stockholm och Göteborg samt lantbruksuniversitetet i Uppsala har gjort de ekotoxikologiska studierna.

Inom projektet har runt 90 aktiva läkemedelssubstanser analyserats. Av dessa har 50 hittats i utgående avloppsvatten från Stockholms reningsverk. Några av läkemedlen återfanns även i låga koncentrationer långt ute i recipienten. För drygt trettio substanser som avskiljs dåligt eller inte alls i reningen har substansflödesanalyser för stockholmsregionen tagits fram.

– Det gäller bland annat blodtryckssänkande mediciner som metoprolol och atenolol, lugnande oxazepam, smärtstillande tramadol, antidepressiva citalopram samt antibiotikumet erytromycin. Även vanliga antiinflammatoriska medel som dik­lo­fenak och östrogen från p-piller är svårnedbrytbara, säger projektledare Cajsa Wahl­berg, miljökemist på Stockholm Vatten.

Avskiljningsgraden varierar alltså mycket mellan olika läkemedel men projektets utvärdering av data från 43 svenska reningsverk med varierande reningstekniker visar att läkemedel i genomsnitt reduceras med 50 procent. Verk med kväverening kan komma upp i en genomsnittlig minskning på 60 procent.

Med utgångspunkt från renat avloppsvatten från Henriksdal har kompletterande biologiska, oxiderande och separerande metoder testats i olika linjer. Process­optimering, avskiljningsgrad och effekter på vattenlevande organismer har studerats.

– 2007 gick vi bland annat igenom de biologiska metoderna. Vi testade slamåldrar mellan fem och 87 dygn, och med stigande slamålder förbättrades avskiljningen. Biofilmsprocesser (MBBR) med rörliga bärare med mycket stor yta, 1 200 m2/m3, gav en reduktion på runt 60 procent. Med en membranbioreaktor (MBR) med 87 dygns slamålder nådde vi över 70 procent, berättar processansvarige Berndt Björle­nius, utvecklingsingenjör på Stockholm Vatten, och fortsätter:

– Men eftersom reningen inte förbättras med mer än 10 – 20 procent trots höga investeringskostnader anser vi inte att de biologiska metoderna är att rekommendera. De effektstudier vi gjorde under 2007 på bland annat östrogena ämnen visade att oxiderande metoder som ozonering gav bättre avskiljning och helt eliminerade hormonpåverkan på exponerade fiskar.

2008 valde man därför att gå vidare med framför allt de oxiderande och separerande metoderna. De oxiderande metoderna bryter ned läkemedlen medan de separerande teknikerna fungerar som en barriär mellan avloppsvatten och recipient. Med båda typerna av metoder får man också en reduktion av andra kemikalier samt bakterier och virus på köpet.

Ozonering testades huvudsakligen i intervallet 5 – 15 gram per kubikmeter. Kontakttider på mellan 10 och 30 minuter i reaktionskolonner utvärderades. Man prövade också att kombinera en ozontillsats på fem gram med en efterföljande MBBR.

– Avskiljningen varierade med mellan 80 och 90 procent. Att även använda MBBR efter ozoneringen för att ta hand om nedbrytningsprodukter, var en hypotes som dock inte ökade avskiljningsgraden annat än marginellt, säger Berndt Björ­lenius.

– Däremot märktes det skillnad på försöksdjuren med den högre ozonhalten, som bland annat påverkade fiskarnas metabolism, kommenterar Cajsa Wahlberg.

Försöken 2007 med UV-ljus kombinerat med väteperoxid gav inte riktigt lika bra reningsresultat som ozoneringen. Under 2008 utvärderades tre olika lampor och tillförd energidos. En samtidig tillsats av väteperoxid varierades i intervallet 8 – 40 gram per kubikmeter.

– Tyvärr nådde vi inte ända fram den här omgången heller. Vi har inte kunnat köra optimalt men sannolikt borde reningen kunna bli bättre om ”rätt” lamptyp kan uppbådas, anser Berndt Björlenius.

Omvänd osmos utvärderades med olika volymreduktionsfaktorer och tryck. Även nanofilter testades på samma sätt liksom med längre drifttider.

– Nanofilter är intressanta eftersom de fordrar ett lägre drifttryck, vilket spar energi jämfört med omvänd osmos. Där­emot blev avskiljningen av små läkemedelsmolekyler något sämre. På samma sätt som för UV gäller det att hitta rätt utrustning.

Aktivt kol testades med granulerat kol för att få en smidig installation och möjliggöra en kontrollerad kvittblivning av de insamlade läkemedlen, som förbränns i samband med att kolet regenereras. Både exklusivt kol och ”lågpriskol” testades, och preliminärt hävdade ”lågpriskolet” sig väl.

– Vi fick en avskiljningsgrad på över 90 procent. I fullskala når man troligen inte fullt så högt beroende på att filtren måste utnyttjas maximalt, säger Berndt Björle­nius.

– Reduktionen blev nästan för bra, menar Cajsa Wahlberg, eftersom aktivt kol även reducerar näringsämnen – som till exempel koppar – som är nödvändiga för ­fiskar.

Separerande tekniker som membran och aktivt kol genererar dock nya restströmmar i reningsverket, som måste tas om hand med exempelvis uppkoncentrering eller förbränning. Samtliga nya metoder ökar också kemikalie- och/eller energiåtgången. En grov skattning av drift-, investerings- och kapitalkostnader för svenska förhållanden visar att den extra kost­naden för att reducera läkemedelsrester och andra kemikalier ligger på mellan 0,9 och 17 kronor per kubikmeter, beroende på teknikval och reningsverkets storlek.

Undantas den dyraste metoden, omvänd osmos, hamnar kostnaden på mellan 0,9 och 6 kronor per kubikmeter. Kompletterande rening skulle i bästa fall innebära tio procents höjning av VA-avgiften, men i sämsta fall nästan dubblera den.

– Men att komplettera befintlig rening med ozon eller aktivt kol kombinerar hög avskiljningsgrad med rimliga kostnader utan allt för stor miljöbelastning av växthusgaser, anser Cajsa Wahlberg och får medhåll av Berndt Björlenius när de sammanfattar projektet.
Båda tycker också att projektet, trots en internationellt sett liten budget och minimal personalstyrka, har kommit långt:

– Det har gett VA-branschen bra framförhållning. Nu vet vi vilka metoder som kan användas även om till exempel tekniker med UV-ljus och nanofilter behöver utvärderas ytterligare. Vi behöver också fundera på hur metoderna ska skalas upp.

Berndt Björlenius och Cajsa Wahlberg anser också att det är viktigt att väga in miljöeffektforskarnas utlåtande om nyttan av en extra rening innan nya krav ställs på reningsverken.

Se även tabell (PDF-dokument) som inte fick plats i den tryckta utgåvan.

Text: Lise-Lotte Nilsson

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Svenska MistraPharma är ett av världens mest omfattande ­projekt för forskning kring ­läkemedel i miljön. Flera av Sveriges ledande forskare deltar med syfte att identifiera de mest miljöskadliga läkemedlen och rekommendera lämplig reningsteknik.

Numera hittas läkemedel överallt i vattenmiljön. I Europa och Nord­amerika är halterna ofta relativt låga. Källorna är hushåll och sjukhus och läkemedelsresterna sprids via avloppsreningsverken. Men nya undersökningar från flera länder visar att även fabriker som tillverkar läkemedel lokalt kan stå för betydande utsläpp.

För att hålla kostnaderna nere flyttas allt mer av tillverkningen av läkemedelssubstanser till Kina och Indien med svåra miljöproblem som följd. Svenska forskare vid universiteten i Göteborg och Umeå har visat att avloppsvatten i Patancheru i Indien innehåller extremt höga halter av flera olika läkemedel inklusive flera bredspektrumantibiotika.

– Även när vi spädde ut avloppsvattnet 500 gånger var det giftigt för fiskar och grodor, säger en av forskarna, docent Joakim Larsson vid Göteborgs universitet.

Forskarna har också i en nypublicerad studie undersökt läkemedel i såväl yt- och grundvatten som dricksvatten i Patancheru.

– Såvitt vi vet har vi funnit de högsta halterna som någonsin uppmätts i dricks­vatten och ytvatten, säger Joakim Larsson.

Användningen av läkemedel ökar. Två faktorer är drivande för utvecklingen. För det första blir människor i den rika delen av världen allt äldre och ådrar sig flera livsstilssjukdomar samtidigt som de ställer allt större krav på hälsa och välmående. För det andra lägger de forskningsintensiva läkemedelsföretagen ner stora summor på att ta fram nya läkemedel och de måste hämta hem både utvecklingskostnader och vinst innan patenten går ut.

Under senare år har brister i dagens läkemedelsanvändning hamnat i fokus. Behov av ökad kunskap om miljörisker, förbättrade reningsmetoder och skärpt lagstiftning diskuteras av miljöorganisationer, forskare och myndigheter i många länder.

Svenska MistraPharma är det kanske hittills största sammanhållna forskningsprojektet i världen som har målet att bidra till en helhetssyn på miljörisker och åtgärdsbehov. Forskningsstiftelsen Mistra står för finansieringen under fyra år med drygt 44 miljoner kronor. Flera ledande forskare från universiteten i Göteborg, Lund, Stockholm, KTH, Uppsala och Umeå deltar. Formas, Vetenskapsrådet, Naturvårdsverket och Sida bidrar också med resurser för att komplettera gruppernas forskning.

– Projektet står på fyra ben, berättar programchef Christina Rudén, docent på KTH i Stockholm. Vi ska identifiera de läkemedel, förutom bland annat antibiotika, som utgör de största miljöriskerna och rekommendera bättre avloppsreningsmetoder. Dessutom ska vi utveckla säkrare testsystem för att tidigt kunna identifiera miljöfarliga läkemedel. Information och nätverksbyggande ingår också i vårt uppdrag.

Cirka 200 läkemedelssubstanser, av de 1 200 som används, har mätts upp i vattenmiljön.
Läkemedel skiljer sig från andra kemikalier. Eftersom de är designade att redan i låga doser påverka specifika biologiska processer kan även små koncentrationer påverka till exempel fiskar, som har en liknande genuppsättning som människor.

– I en första teoretisk beräkning av de cirka 800 läkemedelssubstanser som ingår i projektet har vi därför utnyttjat likheten mellan människors och fiskars fysiologi för att fastställa potentiella risksubstanser, säger Christina Rudén.

Resultatet blev 121 läkemedel, som bland annat olika östrogener, mediciner mot högt blodtryck, depressioner och psykoser. Forskare i Umeå håller nu på att mäta dessa i fisk som exponerats för renat avloppsvatten från reningsverken Gryab (Göteborg), Henriksdal (Stockholm) och Ön (Umeå).

– Av de drygt 30 läkemedel som hittills har analyserats har 18 hittats i fiskarnas blod, vissa av dem i plasmakoncentrationer som är i nivå med eller till och med högre än den terapeutiska plasmakoncentrationen i människa, säger Joakim Larsson.

Resten av substanserna kommer att testas i år. Därefter kommer ett antal läkemedel att prioriteras för ekotoxikologiska studier, och de som identifieras som högrisksubstanser kommer att studeras i kroniska reproduktions- och utvecklingstoxikologiska studier på fisk och groda.

Parallellt kommer också olika testmetoder att jämföras med regulatoriska standardtester, det vill säga de som gällande lagstiftning kräver. Idag är de utformade för att undersöka allmän giftighet orsakad av industrikemikalier och Christina Rudén tror inte att de är lämpliga för läkemedel:

– Vi behöver testmetoder som är känsliga för de verkningsmekanismer som läke­medlen representerar. Det är något annat än traditionell giftighet. Läkemedel är utvecklade för att ha låg toxicitet. En väg att gå kan vara den screeningteknik som utvecklas vid Göteborgs universitet. Genom att studera förändringar i genuttryck kan man till exempel få information om vilka biologiska processer som påverkats.

Sedan början på 2000-talet regleras humanmedicinska läkemedel av EU:s direktiv om miljöutvärdering. För nya läkemedel måste man utvärdera vilka miljörisker användningen av medicinen kan ge upphov till. Miljöut­vär­de­ringen har dock begränsningar. Den omfattar varken äldre läkemedel eller miljöeffekter när läkemedlet tillverkas eller kasseras. Den svenska regeringen har därför gett Läkemedelsverket i uppdrag att utreda möjligheten att skärpa miljökraven vid tillverkning av läkemedel, både inom och utom EU.

I Europa finns det inga miljökvalitetsnormer för läkemedel i yt- och grundvatten. Inom ramen för vattendirektivet är det däremot möjlighet att även inkludera läkemedel i åtgärdsprogrammen. I Tyskland finns det till exempel rekommendationer för vattenkvalitetsstandarder i ytvatten för vissa läkemedel.

Ett och ett halvt år efter projektstarten är det miljöeffektstudierna som har kommit längst. Men nu har även arbetet med att utveckla bättre reningsmetoder dragit igång.

– Resultaten från Stockholm Vattens läkemedelsprojekt utgör en utgångspunkt. Vi kommer att gå vidare med att utvärdera såväl de biologiska som kemiska och fysikaliska metoderna, säger professor Anna Ledin på Danmarks Tekniska universitet.

– Ju mer kunskap vi får om vilka läkemedel som utgör de värsta miljöriskerna och hur de svarar på olika reningsmetoder desto större möjlighet har vi att ”skräddarsy” reningsprocesserna.

Text: Lise-Lotte Nilsson

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Vad sägs om en romersk akvedukt som än idag förser en mångmiljonstad med vatten? Ja, det är fallet med Acqua Vergine, akvedukten vars slutstation är Fontana di Trevi. Men även Acqua Paola använder delar av antika akvedukter för att föra vatten till Rom.

Att antikens romare för tanken till avancerad vattenförsörjning och avloppssystem är väl inget nytt. Däremot kanske inte alla vet att det fortfarande finns stora delar av de romerska akvedukterna som används i den moderna vattendistributionen.

Acqua Vergine (Jungfruvatten) är den som klarat årtusendena bäst. I dag består drygt två tredjedelar av den moderna akvedukten av originalstrukturen från romartiden. Beläggningen i tunnlarna är i ett material som ingen hittills lyckats kopiera, eftersom inget vet exakt hur det gjordes.

– Det handlar om ingenjörskonst på högsta nivå och det är en fascinerande tanke att det gjordes för över tvåtusen år sedan, konstaterar ingenjören Guglielmo Ranalletta, som är ansvarig för vattendistributionen till de monumentala fontänerna på det kommunalägda bolaget Acea Ato2 S.p.a.

Kejsar Augustus kanske trognaste man Agrippus lät bygga Acqua Vergine, från källor kring det som i dag heter Salone, för att Roms centrum skulle få rikligt med dricksvatten. I dag används den inte till det längre, utan enbart till fontäner och bevattning, eftersom risken för att vattnet förorenas under sin väg genom tunnlarna anses vara för hög.

Samma sak gäller för Acqua Paola, akvedukten som byggts på resterna av den romerska Acqua Traiana. Det vattnet går till en del för bevattning av Vatikanen, eftersom påvestaten fortfarande har rättighet till en del av vattnet. Det var ju en påve, Paulus V, som bestämde sig för att bygga Acqua Paola.

Vattnet till Acqua Paola kommer först till den ståtliga fontänen högt upp på kullen Gianicolo. Tidigare användes den stora nivåskillnaden för att låta vattnet driva kvarnar och fabriker, i dag är trycket inte lika stort och vattnet måste pumpas ut till olika delar av staden.

Vattnet i Acqua Vergine kommer däremot fortfarande helt av egen kraft till Fontana di Trevi, som förr var slutstation för akvedukten. Detta trots att nivåskillnaden från källan bara är tre meter. De antika romarna använde sig av konstgjorda och naturliga kullar för att få upp farten på vattnet, så att det skulle komma ända fram till Rom.

Innan vattnet kommer till Roms mest kända fontän, har det lämnat vatten till större delen av fontänerna i centrala Rom. Från Fontana di Trevi förs det återstående vattnet till ett vattentorn i centrala Rom.

Trots att Fontana di Trevi håller 290 000 liter vatten, så behövs inte speciellt mycket varje dag. Efter en rejäl restaurering 2004 har fontänen ett pumpsystem som ser till att samma vatten renas och återanvänds hela tiden, precis som Acqua Paolas fontän på Gianicolo.

– Jag har dessutom varit med och utvecklat ett system för att förbereda vattnet innan det släpps ut i fontänen. Det får inte vara för kalkrikt, och inte ha för lite salter, för då blir det för aggressivt för marmorn i själva fontänen, berättar Guglielmo Ranalletta.

Sedan fontänen byggts på 1700-talet var detta centrum för distributionen till de rikas hus. Rören finns fortfarande kvar, även om vattnet tagits bort från den gamla bassängen, och på väggen finns en tavla med ett schema över vart vattnet gick.

”22 Prins Aldobrandini” står det till exempel. Att ha eget vatten var en lyx för tvåhundra år sedan, men även på romartiden. Bara de mest välbärgade familjerna i antika Rom kunde ha flytande vatten och egna bad. För att reglera trycket och hur mycket vatten som skulle distribueras användes rörstorleken och höjden som röret tog vattnet ifrån i bassängen.

Acqua Vergine är nästan helt under jord, och därför finns inte mycket att se. I utkanten av Rom finns fortfarande en del små pyramider som visar var akvedukten går fram, men de är svåra att hitta om man inte vet var man ska leta.

När det gäller Acqua Paola finns däremot imponerande, fungerande strukturer längs med den gamla romerska vägen, Aurelia Vecchia. En del av muren runt Villa Pamphilis trädgård består av akvedukten.

Att arbeta med dessa akvedukter är inte lätt. De antika akvedukterna måste underhållas, men samtidigt ska deras material och historia respekteras. Därför har Acea ett specialiserat team av tekniker som ägnar sig enbart åt detta.

Om Vergine

Föreställ dig Rom några årtionden innan Jesu födelse. Det är fullt av folk, runt en miljon personer enligt många historiker. Människor som vill dricka, och som måste tvätta sig regelbundet enligt romersk lag. Nya bostäder växer fram hela tiden för att ge ett tak till alla invandrare, som främst kommer från de romerska kolonierna.

I all denna röra av människor och djur, rinner vattnet ständigt i kloakerna. Det är inte bara för att hålla staden ren, utan även för att det inte finns något system för att stoppa vattenflödet. Så trots att Rom år 33 f Kr har en vattentillförsel på över en halv miljon kubikmeter per dag, så börjar det bli ont om vatten.

Den framgångsrike fältherren Marcus Vipsanius Agrippa var en av kejsare Augustus närmaste vänner och hade tre gånger varit konsul i Rom. Han insåg att det behövdes ännu en akvedukt för att garantera vatten till alla.

Den nya akvedukten skulle förse den viktiga Campus Martius med vatten. I dag är detta de viktigaste delarna av centrala Rom, med till exempel Spanska trappan, parlamentet, Pan­theon och Fontana di Trevi.

Det var så den viktiga akvedukten Acqua Virgo, senare kallad Acqua Vergine, kom till. Agrippa bestämde att källorna på Via Collatina i närheten av floden Aniene, cirka en mil öster om Roms centrum, var rätt att använda. År 13 f Kr stod akvedukten klar, som den sjätte stora akvedukten i Rom.

Att den heter Acqua Vergine (Jungfruvatten) beror enligt legenden på att en jungfru visat törstiga soldater var källorna fanns. Men en annan teori är att akvedukten kallades så eftersom vattnet var så otroligt klart och rent.

I fem kilometer går akvedukten, som är nästan helt under jord, rakt västerut mot centrum. Sedan börjar den plötsligt ta en krokig och omständlig väg innan den kommer fram till slutstationen, dagens Fontana di Trevi.

Varför den gör så hann inte Agrippa berätta innan han dog 51 år gammal år 12 f Kr och därför vet vi inte med säkerhet i dag. En del historiker talar om svårigheten att göra en underjordisk akvedukt i tätbebodda områden som en trolig orsak. Andra tror att Agrippa valde en annan väg för att kunna få med vattnet från andra källor på akveduktens väg.

Med den nya akvedukten var Roms vattentillförsel säkrad. Närmare 60 procent gick till ”offentliga inrättningar”, 20 procent till kejsarens palats och resterande till privata hus.
Fram till vandalernas invasion av Rom 410 e Kr fick den vara ifred, men sedan blev den förstörd och återuppbyggd otaliga gånger under århundradenas lopp. Men eftersom den är nästan helt under jord lyckades ingen totalförstöra den, vilket hände alla andra akvedukter.

I ett av alla krigen i Rom blev akvedukten till och med avgörande. Mellan 537 och 538 hade goterna belägrat staden. För att försöka få romarna att ge upp hade de förstört alla akvedukter ovan jord, men inte Acqua Vergine.

En natt skickade goternas kung Vitige spioner ner i akvedukten för att de skulle ta sig in i staden och försöka hitta ett sätt att komma in. Dessa lyckades ta sig in i centrum, men en vakt såg deras facklor och slog larm, eftersom han trodde att det var vargar. Goterna flydde utan att bli sedda.

Dagen efter spred sig ryktet om att någon sett vargögon glimma nere i akvedukten. Den romerske generalen förstod vad som hänt och täppte till akvedukten. Goterna gav då upp och lämnade Rom efter ett år och nio dagars belägring.

1453 beslöt påven Nicolaus V att det var möjligt att restaurera Acqua Vergine, eftersom en påvlig sekreterare 24 år tidigare hittat Frontinus verk ”De aquis” i ett klosterbibliotek i Cassino. Frontinus var vad vi idag skulle kunna kalla VA-chef i Rom, Curator Aquarum, runt år 100 e Kr. “De aquis” var en riktig handbok för att förstå de gamla akvedukternas sträckningar och hur de fungerade.

Påven lyckades dock inte alls. Akvedukten tog bara vatten från några mindre källor, och de ursprungliga källorna pumpade ut vattnet i fälten runtomkring som blivit ett träsk. Dessutom läckte akvedukten mitt i centrum, vilket översvämmades och övergavs av sina invånare.

Det var först 1570 som en annan påve, Pius V, lyckades få igång akvedukten på riktigt igen. Hela strukturen restaurerades och vattnet i centrum kanaliserades. Det blev början på Roms moderna stortid, eftersom centrum nu kunde befolkas igen.

Ända sedan romartiden hade det funnits en stor bassäng vid nuvarande Fontana di Trevi, där Acqua Vergines vatten hade sin slutstation. Här hämtade de boende dricksvatten och lät även boskapen släcka sin törst.

1735 började arbetena med den nuvarande Fontana di Trevi, som skulle byta ut den enkla bassängen mot en monumental fontän för att hylla den katolska kyrkan och dess påvar. 1762 stod fontänen klar, fortfarande med vatten som kommer från den romerska akvedukten. Och så är det än i dag.

Om Paola

109 e Kr bestämde kejsaren Traianus att det behövdes en ny akvedukt som kunde förse Trastevere med drickbart vatten. För att hitta en bra källa fick de ge sig över tre mil från Rom, till det som i dag kallas Bracciano-sjön. Två källor i närheten av sjön gav den nya akvedukten Acqua Traiana vatten till den växande Rom-befolkningen.

Stora delar av den här akvedukten byggdes ovan jord. Det gjorde att den var utsatt när krigen började härja i och kring Rom några århundraden senare. Större delen av den förstördes redan av goterna under deras belägring av staden 537, men den romerske ledaren Belisarius reparerade den igen när goterna försvunnit.

Ända till 900-talet fortsatte de anfallande styrkorna att förstöra Acqua Traiana, medan Roms befolkning sedan byggde upp den igen. Efter det föll hela akvedukten i glömska, mest på grund av att befolkningen minskat till mellan 20 000 och 30 000, och det inte längre behövdes lika mycket vatten som under storhetstiden när Rom var en miljonstad.

Det skulle dröja ända till 1605 innan det blev dags att damma av den gamla akvedukten igen. Påven Paulus V beslöt att bygga Acqua Paola och han lät då använda delar av den gamla Acqua Traiana.

Någon succé blev inte projektet. Det flödade inte alls så ymnigt som alla hoppats, främst för att det försvann en hel del vatten längs med vägen.

Dessutom var kvaliteten på vattnet betydligt sämre än alla trodde. Än i dag säger man i Rom att en medicin utan effekt ”kurerar som Acqua Paola”. Om man är extra tankspridd säger de andra ”det verkar som om du har Acqua Paola i huvudet”.

Men det bekymrade inte Paulus V, som ville ha ett monument för att bli ihågkommen för all framtid. Han lät alltså bygga en fantastisk fontän på kullen Gianicolo, känd som ”Fontanone dell’Acqua Paola” (Acqua Paolas jättefontän). Byggnadsmaterialet var marmor från det övergivna Forum Romanum.

Han lät även bygga en typ av triumfbåge på den gamla romerska vägen Aurelia, för att föra över vattnet från en sida av vägen till den andra. Den är fortfarande helt intakt.

1672 utökades akvedukten med vatten från själva Bracciano-sjön. Nu kom det så mycket vat­ten att även Vatikanen kunde få sin beskärda del.

Acqua Paola ligger till grunden för en stor del av Roms moderna vattendistribution, även om inte mycket finns kvar av den ursprungliga akvedukten. Men Bracciano-sjön är fortfarande en viktig vattenreserv för hela Rom.

Om ni läser på fontänen på Gianicolo står det på latin att Acqua Alsietinus står för vattnet som kommer dit, istället för Acqua Traiana som det egentligen ska vara. Så akvedukten som var början på hela härligheten har fallit helt i glömska.

Text: Kristina Wallin
Bild: Riccardo Scardigli

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

– Då ville vi ha ett kraftigare UV än tidigare och köpte ett certifierat aggregat som följer tyska normer, berättar VA-chef Björn Svensson.

En ny UV-utrustning på 400 joule med lågtryckslampor sattes in i Skillinga­ryd i augusti 2007. I början hade man en del problem med styrningsenheten i systemet och hösten 2008 byttes hela paketet ut mot en ny utrustning.

För att även säkra vattenverket i Vaggeryd köptes en likadan utrustning dit. Ganska snart fick kommunen märkliga svar i sina prover. Analyserna visade att det fanns fler mikroorganismer efter UV-bestrålning än vad som fanns i råvattnet.

– Då och då kommer värdet på utgående upp i tjänligt med anmärkning. Första tanken är att det är fel på labbsvaren, säger Björn Svensson.

Vare sig kommunen eller UV-leverantören Christian Berner AB kunde få fram någon anledning till problemen. För att försöka ringa in felet har Vaggeryds kommun vidtagit flera åtgärder. Keramiska kranar har satts in på alla provtagningspunkter i kommunen och man bränner kranen vid provtagning. Från 28 april till och med 30 juni har prover lämnats in till två laboratorier parallellt, Alcontrol i Linköping och Eurofins i Jönköping.

– Vi kan ju inte garantera Christian Berner att det inte är något problem hos oss, säger Björn Svensson.

Björn Svensson och hans driftansvarige Ingemar Karlsson tycker ändå att Christian Berner AB kunde ha bjudit till lite mer.

– De kommer hit när vi ber dem men de är passiva. Samtidigt är vi inte ute efter att hänga Christian Berner, vi har bedömt att de är den bästa leverantören för detta, säger Björn.

Efter att Cirkulation besökte Skil­linga­ryd i maj så återkom Christian Berner AB omgående och installerade en ny tapppunkt för provtagning.

– Christian Berner satte dit en ny kran precis vid UV-ljuset, vår sitter en halvmeter därifrån, säger Ingemar Karlsson.

Christian Berner lät analysera sina prover vid Lackarebäcksverket i Göteborg och där hittades inga mikroorganismer i det utgående vattnet och bara någon enstaka i brunnsvattnet.

– Det är märkligt att problemet verkade försvinna när vi bytte ut en ventil. I våra prover försvann ju också bakterierna innan UV:et, då har det inte med UV:et att göra, säger Mats Moëll på Christian Ber­ner AB.

Kommunens egna provsvar visar dock att mikroorganismer i låga antal fortsätter att förekomma. Att lämna in parallella prover har dock gett ett nytt problem. Alcon­trol har systematiskt ett högre antal mikroorganismer i sina provsvar än vad Euro­fins har.

Resultat för Skillingaryd 23 juni från Alcontrol: 20 mikroorganismer i råvattnet, 80 i utgående vatten. Eurofins vid samma tillfälle: <1 i råvattnet, 20 i utgående vatten. En vecka senare, den 30 juni: Alcon­trol: <10 i råvattnet, 10 i utgående. Euro­fins vid samma tillfälle: <1 i råvattnet, <1 i utgående.

Under perioden 28 april – 30 juni har Alcontrol visat förhöjda värden efter UV i åtta av nio prover. Eurofins har registrerat förhöjda värden i sex av nio prover under samma period, men på en lägre nivå.

– Problemet är inte Christian Berners men vi är väldigt intresserade av att följa det och vill verkligen inte skylla ifrån oss. Om Vaggeryds kommun kommer tillbaka och hävdar att UV:et inte fungerar så är vi ödmjuka, kommenterar Mats Moëll.

De experter Cirkulation talat med tror inte heller att det är själva UV-utrustningen som är problemet. Per Ericsson, dricksvattenexpert på kommunala Norr­vat­ten norr om Stockholm säger att problemet är väldigt ovanligt och att någon form av provtagningsfel ligger nära till hands som förklaring. Lågtryckslampor och låga halter organiska ämnen i råvattnet, som det rör sig om här, ger mindre risk för oxidering av organiskt material i vattnet. Per Ericsson tycker ändå att det finns några frågor att reda ut närmare.

– UV-ljus kan oxidera även oorganiska ämnen, som ammonium till i första hand nitrit. Vilken ammonium-, nitrit, respektive nitrathalt finns det i vattnet före respektive efter UV-desinfektion? En ändrad sammansättning av de ämnena kan ändra ekosystemet i ledningsnätet och därmed halten heterotrofa mikroorganismer, säger Per Ericsson och fortsätter:

– UV-lampor som lyser i stillastående vatten ökar risken för fotooxidering av omgivande vatten som ger näring för mikroorganismer nedströms. En mätning av vattnets AOC-halt före och efter UV-desinfektion vore önskvärd.

Per Ericsson tycker också att man ska kontrollera biofilmpåväxt uppströms res­pektive nedströms UV-lamporna.

Bo Berghult, konsult på Miljökemi­gruppen, vill gärna peka på vikten av att inte betrakta desinfektion som något annat än en barriär.

– Det är skillnad mellan att skapa en barriär mot överföring av mikroorganismer från rå- till dricksvatten och att skapa ett mikrobiologiskt stabilt vatten där mikroorganismerna får göra sitt innan man distribuerar vattnet, säger Bo Berghult som menar att det finns många vattenverk där detta inte fungerar.

För Björn Svensson och Ingemar Karls­son fortsätter nu detektivarbetet.

– Finns det några andra som har sådana här problem? Det vore intressant att få andras erfarenheter, säger Ingemar Karls­son.

På det likadant utrustade vattenverket i Vaggeryd har det inte förekommit några problem, det är bara i Skillingaryd och på distributionsnätet har man inte heller några problem.

– Nu har vi avslutat dubbelkollen. Nu kör vi ordinarie provtagning en tid och avvaktar, avslutar Björn Svensson.

Text & bild: Erik Winnfors

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Det särskilda reningsverk som sköter bräddvattenreningen i Karlskoga fungerar bra och driftchef Tomas Nermark är nöjd med satsningen. En av fördelarna är att huvudreningsverket får en mycket jämnare tillströmning av avlopp.

Vid årskiftet 2007/08 invigdes äntligen bräddavattenreningen i Karl­skoga, den så kallade Actiflo-anlägg­ningen. Ett extra reningsverk som är igång med full effekt på 7 – 8 minuters starttid.

– Vid 100-årsregn som vi hade förra året är det roligt att ha anläggningen, konstaterar driftchefen Tomas Nermark.

Karlskoga brer ut sig längs sjön Möck­eln. Här badar Karlskogaborna och den tillför också stora naturvärden till bygden. Under många år rann bräddvattnet från avloppsnätet rakt ut i sjön, inte ens något grovrens har funnits. Cirka fem procent av årsflödet bräddades och inte minst badvattnet i bukten stördes.

– Nu slipper vi debatten om badvattnet varje sommar. Samtidigt har sjön också varit på gränsen till övergödning, säger Tomas Nermark.

Under 1990-talet uppmärksammades de VA-ansvariga i Karlskoga på bräddningsproblemen vid flera tillfällen och 1999 ålades kommunen att ordna någon sorts bräddvattenrening.

– Man tittade på dagvattenmagasin, fingaller och andra lösningar men ville också kunna ta närsalter, berättar Tomas Nermark.

Valet föll på tekniken Actiflo från Krüger efter att ha testat den i en pilotanläggning. Processen bygger på en effektiviserad fällning med hjälp av fällningskemikalier, polymer och sand i ett lamellsedimenteringssystem. Den största skillnaden mot konventionell fällning är att mikrosand används som bärarmaterial.

– Vi hade en del barnsjukdomar med framförallt larm och styrning men sedan april 2008 har det gått bra, startat upp av sig själv och så vidare, säger Tomas Ner­mark.

Anledningarna till att man valt att ha ett helt eget litet reningsverk för bräddvattnet är flera. En är att huvudreningsverket ligger på en höjd några hundra meter ifrån bräddvattenreningen och att allt avlopp pumpas upp till verket. Nu slipper man lyfta en del av avloppet vid höga flöden, när det istället kan gå direkt till den nya anläggningen. Ett annat är att den gamla pumpstationen som låg på platsen tidigare var i behov av en grundlig renovering ändå. Både när det gällde energiförbrukning och arbetsmiljö var den gamla pumpstationen hopplöst föråldrad.

– Samtidigt med Actiflon installerade vi nya pumpar som drog ner driftskostnaderna, berättar Tomas Nermark.

Bräddreningsverket har alltså en mycket kort starttid, inom tio minuter ska reningseffekten vara 100 procent, men trots det så kan en del sämre renat vatten hinna tryckas ut innan verket är igång ordentligt. Brädd­reningsverket går igång automatiskt när flödena är så höga att avloppet rinner till.

– Vid ett kort häftigt skyfall blir utsläppsvärdena relativt höga. Är det kraftigt regn i flera dagar hinner anläggningen stabilisera sig och värdena går ner, säger Tomas Nermark.

Underhållet omfattar cirka en timme i veckan då anläggningen sköljs ur med sjövatten för att förhindra att svavelväte bildas under perioder då verket inte används. Det kan ändå finnas vissa svavelväteproblem just när bräddvattenreningen startas efter att den stått stilla någon lägre tid.

– Actiflon drar mycket fällningskemikalier och tillsynen ökar något. Även när den varit igång måste den spolas ren för att kunna stå stilla en period, säger Tomas Nermark som ändå tycker att anläggningen är värdefull att ha i systemet.

Som mest klarar bräddvattenreningen att ta hand om 5 500 kubikmeter i timmen. Totalkostnaden för projektet var cirka 35 miljoner kronor men då ingår även ombyggnaden av ytterligare en pumpstation som pumpar avlopp från de östra delarna av staden.

Text & bild: Erik Winnfors

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Boston i USA har under senare år arbetat hårt med dagvattenhantering. Även om de tekniska lösningarna inte är revolutionerande så är ­dimensionerna i storlek XXL i en stad som med omgivningar räknar nästan fyra miljoner invånare.

Vattnet var alltför ofta det allra sista som förra seklets stads- och kommunplanerare tänkte på när de designade centrala torg, industriområden, parkeringsplatser och köpcentra. Detta gällde även Boston vid USA:s östkust.

En av landets högsta nederbördsmängder kombinerat med omfattande snösmältning med förorenat dagvatten som följd orsakar idag stora problem för vattenförsörjningsmyndigheter och andra som vill minska föroreningarna i Boston­regionens många vattendrag. Myndig­heterna har dock lyckats med att minska föroreningarna i vattendragen avsevärt under de sen­aste 20 åren.

Anledningen till dessa anmärkningsvärda framsteg anses bero på ett av USA:s största sammanhängande ledningsnät för dagvatten, ett nät som strålar samman på en havsö med landets näst största vattenreningsverk.

Bostonområdet och öarna strax öster om stadens hamnar kan idag stoltsera med flera fina badstränder. Flera kilometer finkornig strand på öarna och i stadens omedelbara närhet erbjuder i princip unika möjligheter till friluftsliv och turism. Om det inte vore för nederbörden här i New England, som regionen heter.

När det har regnat häftigt och länge i regionen brukar det hissas röda flaggor längs dessa stränder och då handlar det oftast inte alls om farliga vindförhållanden utan om fara för bakterier och dålig vattenkvalitet.

Två stora floder, Charles och Mystic River, som rinner i Bostonbukten för då med sig otaliga mängder föroreningar från gator, shoppingcentra och motorvägsviadukter, som sedan sprider sig även till de mest avlägsna stränderna.

Under våren gör smältvattnet sitt till. Det är inte ovanligt med en halv meter snö i trakterna runt Boston. Staden har cirka 600 000 invånare, men med omgivningarna blir det nästan fyra miljoner.

Efter flera regniga dagar efter varandra klarar stadens filtrationsystem inte av stormavrinningarna och kontaminerat vatten hamnar ibland i hamnbassänger.

Avdelningen för miljöskydd och rekreation testar enligt myndigheterna varje dag vattenkvaliteten vid centrala hamnområden och veckovis vid yttre stränder.

Om vattenprovet uppvisar en kolibakteriehalt högre än 104 enheter per 100 milliliter vatten meddelar myndigheterna att bad sker på egen risk.

– Vi har gjort mycket under senare år för att förbättra vattenkvaliteten vid stränderna. Spe­ciellt gäller det regionen längs Charles River. Även i andra vattendrag har vi byggt ut dag- och ytvattebehandlingen med hjälp av ett omfattande ledningssystem, berättar projektledaren, David A Kubiak från delstaten Massachusetts vattenförsörjningsmyndighet, MWRA.

Enligt Kubiak går det inte att bemästra problemet enbart med ett ledningssystem som till viss del är gammalt och trasigt. En del av vattnet läcker ut på vägen till reningsverket och grundvatten kan sippra in.

Enligt honom har extrema regn blivit vanligare även i Bostonområdet.

– Vattnet har blivit en av de viktigaste frågorna för våra städer, inklusive Boston, och dagvattenbehandlingen är en avgörande del av det hela. Därför har Boston satsat enorma summor under senare år på flera stora projekt som går ut på att bland annat rena dagvattnet och bygga fler dagvattendammar. Därutöver försöker vi numera bygga enbart parkeringsplatser, gator, trottoarer och takarealer som leder dagvattnet direkt ut i ­stadens ledningssystem för dagvatten, konstaterar David Kubiak.

Förändrad nederbörd med högre maxflöden och större mängder ökar enligt Kubiak risken för översvämning av dagvattensystem och bräddningar.

– Därigenom får vi fler översvämningar i utjämningsmagasin och högre grundvattennivåer och mindre möjlighet till infiltration. Sam­tidigt tillförs mer tillskottsvatten till avloppssystemen. Vi har också dämning upp i dagvattensystemet på grund av dålig avledning vilket leder till att bräddning inte alltid fungerar, förklarar David Kubiak.

Byggindustrin uppmanas därför att använda genomsläppliga ytskikt istället för täta. Andra metoder som används i allt större utsträckning även i USA består av vegetationsklädda ytor för infiltration.

– Vi här i Boston håller inte på med något revolutionerande, men det vi håller på med görs i storlek XXL. Samma metoder används idag i de flesta industrialiserade länder. Genom president Obamas förstärkta miljöprofil har dock alla de som vill påskynda miljövänligare lösningar fått ökad vind i seglen så att säga, men det gjordes en hel del omfattande miljömässiga förbättringar även under tidigare administrationer, betonar Kubiak.

Mycket av tekniken kommer bland annat från Sverige. För sju år sedan designade och byggde Skanskas amerikanska dotterbolag Slat­tery Skan­ska Norumbega vattenmagasin i Bos­ton. Magasinprojektet var värt 90 miljoner dollar.

För beställaren, Massachusetts Water Resource Authority (MWRA) var detta det första av design-build-typkontraktet i Massachusetts offent­liga upphandling. Det innebar att Slattery Skanska-konsortiet svarade för hela genom­förandet från utformning till byggande.

Norumbega vattenmagasin rymmer idag över 500 000 kubikmeter. Projektet, som färdigställdes 2002, innebar omfattande betongarbeten. Stor vikt lades också vid utformningen för att det täckta magasinet skulle smälta in i och harmoniera med den omgivande miljön.

En del kommunala vattenbolag i Boston­regionen använder sig av perkolationsmagasin. Andra satsar på fördröjning och långsam avrinning. Det innebär att minskad föroreningsmängd och vattenmängd släpps ut till ledningsnätet och recipienter. Därigenom kommer mindre mängd svårbehandlade ämnen till renings­verken.

– Vi försöker uppnå jämnare vattentillförsel. Genom att fördröja vattnet med trögare system minskar vibrationsbelastningen på ledningar, reningsverk och recipienter. Det är, som vi vet, mycket viktigt att behålla grundvattennivån, säger Kubiak, som anser att det går att minska ledningsdimensionerna eller i några fall helt utesluta dagvattenledningar.

För att komma till rätta med problemen med Bostonområdets överbelastade avloppsnät har MWRA byggt ut nya transportledningar med större kapacitet och ökat magasinsvolymerna i ledningsnätet betydligt för tillfällig fördröjning av flödestoppar i avrinningen.

Eftersom dessa lösningar är mycket dyra och tar lång tid innan de ger full effekt har MWRA börjat bromsa tillförseln av dagvatten till systemet. Detta sker genom olika former av lokal fördröjning, innan vattnet släpps ut till ledningssystemet.

– Denna typ av lösningar är enklare och billigare än de åtgärder som går ut på att öka ledningssystemets kapacitet. Dessa två olika alternativ utesluter inte varandra utan går utan vidare att kombinera beroende på förutsättningarna från fall till fall, förklarar David Kubiak.

Enligt Kubiak har enorma förbättringar gjorts angående vattenkvaliten i Bostonregionen.

– Charles River har nu den bästa möjliga vattenkvaliten för rodd och simning sedan flodreningen startade 1995. Emellertid uppstår det fortfarande problem i samband med häftiga regn i form av förorenat dagvatten som kan leda till oroväckande fosformängder, men det sker alltmer sällan numera, berättar Kubiak.

Han visar ett par tabeller som tydligt åskådliggör vilken påtaglig skillnad man har uppnått under de senaste 20 åren ifråga om vattenkvalitet i områdets floder, stränder och i hamnbassängerna.

Bostons hamn, en livsviktig del av Bostons centrum och en livsmiljö även för fauna, omfattar nästan 80 kvadratkilometer och drygt 300 kilometer av strand från stadsdelen Revere till Hingham.

Hamnen ligger vid en bred flodmynning, vars sötvatten från tre olika floder, Charles, Mystic och Neponset, blandas med saltvattnet i Massachusetts Bay.

– Sedan en tid finns det en tendens att använda underjordiska fördröjningsmagasin för att lagra dagvattnet eller att vilja bygga ut dagvattenledningarna till så många områden som möjligt. Vi lever under en ekonomisk nedgångsperiod sedan förra hösten även här i Boston och har därför minskade finansiella resurser och tvingas följaktligen att prioritera projekt som ger största möjliga effekt med största möjliga befolk­ningsunderlag, betonar Kubiak.

Det innebär enligt honom att dagvattensamlande åtgärder och teknik koncentreras i områden med permanentboende eller viktiga fritidsaktiviteter, medan flod- och strandavsnitt, som hamnar, med mindre betydelse för fritidsaktiviteter, får vänta på dagvattensamlande åtgärder.
Från samtliga dessa områden leds det mesta av det uppsamlade dagvattnet, som samlats i magasin, sedan via ledningsnätet till ett enda centralt avloppsreningsverk på Deer Island som ligger mitt i Massachusetts Bay. Här behandlas både avfalls- och dagvattnet.

Deer Island är USA:s näst största avloppsreningsverk. Det kostade drygt tre miljarder dollar att bygga, men MWRA:s VD Fred Laskey, som deltar i samtalet i vattenförsörjningsmyndighetens huvudkontor i Boston, anser att avloppsreningsverket är värt varje investerad cent.

Deer Island-verkets uppgift är att hålla Bostons hamn och stränderna i östliga Massa­chusetts fria från föroreningar och bakterier. Det renade vattnet leds sedan via en 15 kilometer lång avloppsledning ut till Atlanten.

– Dessutom producerar verket på Deer Island biogas från slam och avfall. Biogasen används sedan i olika kraftverk på fastlandet, säger Fred Laskey.

Han medger att slammet kan innehålla oönskade substanser från till exempel mediciner men framhåller de positiva ämnen, som fosfor, som jordbrukarna kan ha användning av.

– Deer Island kan betraktas som de förnyelsebara energiformernas egen ö sedan vår myndighet MWRA byggde ett av USA:s största avlopps­reningsverk där. Anläggningen använder ungefär samma mängd el som 2 000 hushåll varje år, men drygt tio procent av kraften kommer från förnyelsebara energikällor som biogas och solkraft, säger Fred Laskey.

Text & bild: Markku Björkman

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

När Kristinehamns kommun byggde om sitt huvudvattenverk var tanken påklimatförändringar en av de viktiga parametrarna. I Värmland lever minnet av översvämningarna år 2000.

För att hitta Vänerstaden Kristinehamns vattenverk Sandköping får man åka bort från Sveriges största sjö och upp mot Bergs källor utefter vägen mot Filip­stad. En mil norr om staden, med en höjdskillnad på 90 meter, ligger verket där man nu förberett sig på en förändrad råvattenkvalitet.

– Översvämningarna år 2000 som gav höga färgtal och höga COD-tal var ett uppvaknande. Vi förstod att detta kommer igen med ett förändrat klimat, berättar kommunens VA- och avfallsutvecklare Eva Larsson.

Det vattenverk som fanns var från 1950 och byggde på konstgjord infiltration med råvatten från Bergsjön. Framtids­optimismen under rekordåren förde med sig planer på att omdimensionera verket från en kapacitet på 9 000 kubikmeter per dygn till 21 000 kubikmeter 1968, som tur var genomfördes de aldrig. Idag är kapa­citeten tillbaka på 10 000 kubikmeter med en daglig produktion på 6 000 kubik­-meter.

År 1980 tillkom snabbfilter och en kemfällning på verket.

– Kemfällningen ville aldrig riktigt fungera. Den ställdes av och utredningarna avlöste varandra, säger driftchefen Jan Tern­bom.

Sedan kom år 2000 med rekordhöga vattennivåer i Vänern. Arvika som ligger en bit upp i sjösystemet drabbades värst men även i Kristinehamn var det en omskakande upplevelse för de ansvariga för samhällssystemen. Hela innerstaden var påverkad och infrastrukturen nära att slås ut.

– Nu byggs det inte lika sjönära här längre. Exploateringspolitiken har förändrats, konstaterar VA-chef Per Lidén torrt.

– Vi påbörjade ett lågintensitetsutredande om långsiktigt god dricksvattenkvalitet, säger Eva Larsson.

I utredningarna fanns även Väner­alternativet med men det finns ett säkerhetstänkande i att dagens vattenverk och vattentäkt ligger 90 meter över staden och den konstgjorda infiltrationen är värdefull i sig.

– Så länge vi kan behålla åsen så klarar vi oss bra, annars får vi se på nya lösningar om vi ska leverera dricksvattnet direkt. Med ett vattenverk vid Vänern är risken för påverkan på både råvatten och process stor vid en översvämningssituation, säger Eva Larsson.

De saker man varit observant på när det gäller en förändrad vattenkvalitet är framförallt högre COD- och färgtal där man kan se en förändring över tid, men även temperaturen i Bergsjön. Sjön är grund och det förekommer att temperaturen i vattnet ändras snabbt och ibland till ganska höga temperaturnivåer.

Tidigare har processen på vattenverket bestått av snabbfilter, infiltration, pH-justering och desinfektion med kloramin. Till det kommer nu kemisk fällning i Dyna Sand-filter och en mikrosil.

– Vi fäller med en aluminiumprodukt och höjer alkaliniteten med krita/kolsyra. Mikrosilen har vi möjlighet att köra råvattnet igenom innan Dyna Sand-filtren när det behövs. Framförallt på sommaren om det blir algblomning, säger Jan Ternbom.

Han berättar också att man kommer att köra kemfällningen lite olika under sommar/vinter på grund av de stora temperatursvängningarna i råvattnet.

Under ombyggnationen av vattenverket har man haft stor nytta av sin grusås som fungerat som en buffert i produktionen.

– Ingen har märkt av att vi kört en del provisoriskt här, säger Eva Larsson.

Samtidigt med vattenverksombyggnaden lades en del nya ledningar ner mot stan. Först och främst en avloppsledning för den slamhantering som uppstått i samband med kemfällningen. Samtidigt lade man ner en ny vattenledning som på sikt ska ersätta de bonnarör som ligger sedan det allra första vattenverket på platsen 1905. Ledningen från 1950-talet kommer ligga kvar så även i fortsättningen finns två huvudvattenledningar att tillgå.

– Nästa projekt är att planera bättre för att kunna utnyttja självtrycket som vi får i stan ännu bättre, säger Per Lidén.

Utbyggnaden av Sandköpings vattenverk är en del i en strategisk satsning för att säkerställa en långsiktigt god kvalitet, ett sätt att tänka efter före och handla innan det uppstår någon riktig kris. En del i det hela är också att underlätta ett generationsskifte bland driftpersonalen.

– Vi har nu byggt ett lättare verk att sköta för ny personal som ska ta över. Det har varit mycket handpåläggning tidigare, säger Jan Ternbom.

Även finansieringen av projektet har skötts långsiktigt. År 2002 höjdes VA-taxan och ett överskott fonderades för framtida investeringar. Det betyder att man sluppit chockhöja i samband med bygget som kostat 59 miljoner kronor inklusive ledningsbygget.

– Även fast detta är ett jätteprojekt med våra mått mätt är ekonomin under kontroll, avslutar Per Lidén.

Text & bild: Erik Winnfors

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

– Vi ville hitta det system som är bäst för Göteborg ur ett helhetsperspektiv. Helst ska kretsloppen slutas. Samtidigt måste det system vi väljer vara ekonomiskt försvarbart och socialt tilltalande, säger hon.

Sex av de sju system som har undersökts i studien bygger på kretsloppstanken, det vill säga att näringen i avfallet återförs till produktiv mark. I tre av dessa är källkontrollen en viktig faktor.

– Det är självklart för oss att jobba med uppströmsarbetet, att få bort gifterna vid källan. Det är en förutsättning för att vi ska få ett slam av god kvalité, säger Jessica Granath.

Källkontrollen har sedan kombinerats med kompostering eller rötning av avloppsslam och bioavfall samt användning av avfallskvarn. De andra tre kretsloppsinspirerade systemen är insamling av svartvatten, utvinning av fosfor och kväve från avloppsslammet samt förbränning av avloppsslammet med påföljande spridning av askan. Det sjunde alternativet, förbränning av slammet och deponering av askan, har inkluderats eftersom det är en vanlig metod i Europa.

Utgångspunkt för jämförelsen av de olika systemen har varit en målbild som beskriver hur Göteborgsregionen kommer att utvecklas fram till år 2050. Målbilden, som förutsätter att de nationella och lokala miljömålen uppfylls och antar en positiv utveckling med avseende på den ekonomiska tillväxten i regionen, beskriver bland annat hur befolkningstillväxten och energi- och vattenförbrukningen kommer att se ut.

De olika systemens hållbarhet har sedan bedömts med hjälp av ett antal ­hållbarhetskriterier. Dessa har tagits fram av forskare inom forskningsprogrammet Urban Water och inkluderar hygien, miljö, ekonomi, sociokultur och teknisk funktion.

Som ett mått på hur väl ett kriterium uppnås används kvalitativa eller kvantitativa indikatorer. Utsläpp av växthusgaser är till exempel ett kvantitativt mått på hur stor miljöpåverkan ett visst system har medan flexibilitet i genomförandet är ett kvalitativt mått för kriteriet sociokultur. Varje system får på så sätt ett eller flera värden per kriterium, beroende på hur många indikatorer som används.

Genom att vikta kriterier och indikatorer, det vill säga ge dem ett numeriskt värde i relation till deras betydelse, har Jessica Granath och hennes kollegor fått fram ett slutvärde för varje system och det är dessa som har använts för att rangordna systemen.

– Att vikta på det här viset är kontroversiellt. Men vi har helt enkelt inte sett något annat alternativ. När vi ska lämna beslutsunderlag till politikerna måste vi ge en sammanfattande helhetsbild, säger ­Jes­sica Granath.

Så vad blev då resultatet av det hela? Jo, förvånansvärt nog fick de åtta system­alternativen ganska lika betyg när alla aspekter togs i beaktande. Men det fanns ändå några system som var lite bättre än de övriga.

– Enligt våra bedömningar är utvinning av näring vid reningsverket och källkontroll i kombination med användning av avfallskvarn och rötning de bästa alternativen för Göteborg i framtiden, säger Jessica Granath.

Att rötning får högt betyg beror bland annat på att energiinnehållet i materialet utnyttjas, samtidigt som materialet används som gödningsmedel. Miljökriteriet har även stor betydelse för näringsutvinningens betyg. I motsats till slammet innehåller nämligen näringsfraktionen varken tungmetaller eller organiska föreningar. Köks­avfallskvarnarna är istället vinnare ur ett brukarperspektiv.

– Det är enkelt, praktiskt och hygieniskt att använda dem, säger Jessica Granath.

Sämst betyg av alla system fick svartvatten.

– Det är helt enkelt alldeles för dyrt för Göteborg, säger Jessica Granath.

Dagens system, där slammet rötas för produktion av biogas och sedan, liksom bioavfallet, komposteras och används till anläggningsjord, kom på näst sista plats. Några drastiska förändringar av dagens avloppssystem och reningsverk tror dock inte Jessica Granath på.

– Det handlar mer om att vi måste komplettera det befintliga systemet. Till exempel måste vi jobba ännu hårdare med uppströmsarbetet och vi bör röta matavfallet istället för att kompostera det så att vi får ut energin.

I ett senare skede kan det också bli aktuellt att lägga till ett system för utvinning av näring ur avloppsslammet.

– Om vi inte når de mål vi har satt upp med hjälp av de andra åtgärderna är det något vi måste fundera över, säger Jessica Granath, samtidigt som hon hän­visar till att det utvinningssystem de har testat i studien faktiskt inte existerar på riktigt, i alla fall inte än.

– Det är ett framtidssystem. Alla metoder är inte fullt utvecklade så vi får avvakta och se vad som händer.

Att studien kan, och kommer att, användas som beslutsunderlag är Jessica Granath övertygad om.

– Studien har gett en god bild av hur de olika systemen fungerar och vi har fått svar på de flesta av våra frågor.

Det finns dock några områden där mer information behövs. Ett sådant är till exempel hur användningen av köksavfallskvarnar påverkar ledningsnätet.

– Det vet vi ännu inte tillräckligt mycket om, men det är något vi utreder just nu, säger Jessica Granath.

Även om tidsperspektivet är oklart, finns enligt Jessica Granath en stark politisk vilja att anpassa och förändra Göte­borgs system för avfalls- och bioavfallshantering i enlighet med studiens resultat.

– Vi har en hög politisk ambition i Göteborg när det gäller miljöfrågor. Drivkraften att hitta och förverkliga hållbara lösningar är stor här.

Text: Ulrika Jönsson-Belyazid

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Kungsbacka kommun har byggt en ny huvudpump­station för spillvatten. Med den nya ­stationen räknar kommunen med att spillvattensystemet är klimatsäkrat i minst 25 år och ­dessutom slipper man i princip bräddningar.

Det var när den nya stads­delen Aranäs planerades som kommunens huvud­pumpstation från 1970 ham­nade för nära bebyggelsen. Efter att ha utrett möjligheterna att åtgärda lukt och buller vid den gamla pumpstationen togs beslutet att istället bygga en ny knappa 400 meter därifrån.

Pumpstationen tar hand om det mesta av spillvattnet från centrala Kungsbacka och kommunens norra tätorter. Det nya läget krävde omsorgsfull planering. Platsen för den nya pumpstationen ligger nära Kungsbackaån med relativt svåra geotekniska förhållanden med stora ledningsdjup som pressade ner djupet på stationen. Grundläggningsdjupet hamnade över tio meter under marken och den nya självfallsledningen för spillvatten 4,5 – 6 meter under mark.

– Det var ett spännande projekt att få den här sumpen att stå stilla på det stora djupet. Det är en avsevärd lyftkraft i en tom burk på det djupet, berättar kommunens projekt­ledare Hans Andersson.

Schaktning i lös mark på så stora djup är inte helt enkelt. Lösningen blev att utföra pump­stationen som en sänk­brunn och klara ledningsläggningen genom schaktfri tryckning och styrd borrning för den ledning som korsar Kungs­backaån.

En viktig del i kommunens kravspecifikation på stationen var en klimatsäkring som dels innebar en avsevärt högre kapa­citet än vad den gamla hade och dels att golvet skulle anpassas till kommunens nya höjdnivå, +2,50 meter, marknivåerna på platsen varierar mellan 1,5 – 2 meter.

– Vi har dimensionerat för en tänkt utveckling 25 år framåt och har tagit hänsyn till ett ökat högvattenstånd, säger Hans Andersson.

I Kungsbacka har man också gjort en översyn av ledningsnätet för att identifiera punkter där det kan komma att bli problem om vattennivåerna ändras.

– Vi har en centralort som blev utsatt för stormen Gud­run i januari 2005. Då fick vi ett kvitto på vad som kan hända, och förr eller senare händer det igen, konstaterar Hans Andersson.

Huvudpumpstationen är försedd med tre torrt uppställda dränksäkra pumpar, varvtalsstyrda med en kapacitet av 700 liter per sekund vid samtidig drift. Från början hade kommunen tänkt sig två huvudpumpar kompletterade med en större nödpump.

– Vi valde sedan att göra en ändring. Pumpar mår bra av att gå kontinuerligt, säger Hans Andersson.

En fördel med den stora kapaciteten är att bräddningar enbart kommer att ske vid oförutsedda driftavbrott. Stationen ska klara alla tänkbara flöden.

– Vi körde igång den i juni och den har tuffat och gått så snällt och lydigt, avslutar Hans Andersson.

Text: Erik Winnfors

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Den nionde upplagan av tävlingen VA-mästare är späckad med nyheter. Flera nya grenar och ett helt nytt sätt att visa tävlingen gör att den blir mer spännande och actionfylld än någonsin. Dessutom är det ett som är säkert; i år koras det nya segrare då titelförsvararna och de fyrfaldiga mästarna Glada Hudik från Hudiksvall dragit sig tillbaka.

I år får VA-personalen testa sig i fyra grenar: Pumpservice/Kapacitetsändring, Vat­tenanalys, Rörsystem/Brunnsinkopp­ling samt Frågesport/Allmänkunskap i VA. Borta är säkerhetsgrenen, tävlingen är alltså utökad med ett moment.

För att publiken ska få en bättre upplevelse av tävlingen har tävlingsområdet flyttats från scenen ner på golvet. Där får de tävlande lagen hålla till i en hage med läktare uppbygd bredvid, ett upplägg av bordtennistyp således.

Målsättningen från arrangören Före­ningen Vatten har varit att få med cirka 15 lag. I mitten av augusti hade åtta lag anmält sig helt säkert till tävlingen och ytterligare tre hade reserverat plats för sina lag.

– Många kommuner säger att de vill åka men vi får beskedet att de inte får på grund av besparingar, säger Hans Jansson, Föreningen Vatten.

Som det ser ut nu är det mest kommuner och kommunala VA-bolag i stora och medelstora städer som fått ihop lag, med en geografisk tyngdpunkt i Mälardalen även om såväl Umeva från Umeå och VA Syd från Malmö/Lund finns med. Fast än finns det hopp om god uppslutning. Några till lag ligger på lut och det kan tillkomma lag ända fram till mässan.

– Runt 15 lag vill vi ha, får vi fler blir det för stort. Nu håller vi dörren öppen så långt det går, säger Hans Jansson.

De åtta lag som var klara i mitten av augusti heter:

• Uppsala Vatten, lagledare Janne Hed­bom.
• MittSverige Vatten, lagledare Göran Bou­vin.
• Roslagsvatten, lagledare Hans Öster­man.
• VA-Syd, lagledare Erling Midlöv.
• Umeva, lagledare Johanna Lindgren.
• Syvab, lagledare Thomas Mård.
• Stockholm Vatten, lagledare Tomas Hele­nius.
• Göteborg Vatten, lagledare Magnus Paulsson.

Text & bild: Erik Winnfors

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.