Parallellt med försöket studeras även frågan om på vilket/vilka sätt odlade musslor kan nyttjas som djurfoder och/eller gödsel inom det ekologiska lantbruket. Liknande försök med musselodlingar ska även genomföras i Trosa skärgård samt i vatten utanför den polska kusten.

Musselodling som företeelse är som bekant inget nytt. På den svenska västkusten till exempel har det odlats musslor i decennier för mänsklig konsumtion av läckerheten. I Östersjön har detta dock aldrig varit aktuellt eftersom musslorna där blir alldeles för små för sådant ändamål, vilket beror på den förhållandevis låga salthalten i vattnet.

Annars lever musslorna i Östersjön på samma sätt som släktingarna på västkusten. Till föda betar de växtplankton som fångas upp genom filtrering av havsvatten. I ­Östersjön är växtplankton sannerligen ­ingen bristvara. Tvärtom har tillförseln av näringsämnena kväve och fosfor medfört en överproduktion som orsakar stora problem med algblomningar och efterföl­jande syrebrist i bottenvattnet. Tanken är således nu att genom odling och skörd av blåmusslor återföra växtnäringsämnen till land och därigenom åstadkomma ett ­renare hav.

En musselodling är ganska enkel till sin utformning. Den består av flytbojar som bär upp linor eller grovmaskigt nät som mussellarverna kan fästa på för att sedan utvecklas och växa till sig. I Östersjön ­förefaller nät vara bättre än linor. Odlingen placeras och förankras några hundra meter ifrån land och helst på en plats med god genomströmning men samtidigt i skydd för alltför kraftiga vindar. I annat fall kan musselodlingen slitas loss från förank­ringen och driva iväg till havs, vilket faktiskt har inträffat.

– Trots att musslorna i Östersjön är väldigt små och dessutom växer långsamt kan vi ändå räkna med en produktion på mellan 150 till 200 ton musslor per odlings­hektar, menar Anna Thore. Eftersom cirka en procent av den odlade biomassan ­utgörs av kväve så innebär det ett omhändertagande av i bästa fall två ton kväve per hektar. Den reningseffekten är cirka fyra gånger bättre än vad som kan åstadkommas i en våtmark på land, förtydligar hon.

För att verkligen erhålla en renings­effekt krävs emellertid att man kan hitta någon kommersiellt gångbar användning för de skördade musslorna. Tänkbara alternativ är framställning av foder till värphöns, utvinning av biogas eller användning som jordförbättringsmedel.

– Det mest ultimata nyttjandet av musslorna vore kanske en kombination av alla alternativ, säger Anna Thore. Då skulle musslorna först bli till hönsfoder. Spill­ningen ifrån hönsen kunde sedan rötas till biogas och restprodukten ifrån rötningen slutligen användas som gödsel i åkermark.

Oavsett kommande användningsområde krävs mera noggranna studier och risk-analyser beträffande musslornas eventuella innehåll av tungmetaller och/eller miljögifter. Studier på musslor från västkusten har dock visat att odlade musslor har lägre halter oönskade ämnen än dem som lever på botten.

I övrigt är dagens bedömning att musselodling från miljösynpunkt inte innebär några större olägenheter. Spill från de växande musslorna kan i och för sig kanske påverka bottenområdet under odlingen. Å andra sidan tillförs inga ämnen eftersom ingen utfodring sker. Helt ”riskfri” är musselodling emellertid inte, enligt Anna Thore.

– Det vore olyckligt om musselodling blev ett alternativ till kväveavskiljande ­metoder i sådana punktkällor som utgörs av exempelvis reningsverk och viss ­industri. Det miljöarbete som kan göras på land måste utföras där, anser hon.

Musselodlingar kan dock bli ett effektivt verktyg i kampen mot negativ påverkan på Östersjön från diffusa utsläpp av närsalter från luft och land men allena saliggörande är det inte. Det krävs mera. Inom Kalmar kommun genomförs därför flera olika projekt med syfte att motverka igenväxning av havsvikar och grumlighet i kustvattnet. Detta arbete sker i samarbete med cirka 15-tal kustföreningar och inom ramen för EU:s Leaderprogram för landskapsutveckling. Förutom anläggandet av våtmarker och iordningställande av betesmarker med tillhörande djurhållning ­genomförs även direkta arbetsinsatser som till exempel slåtter av vass samt borttagning av alger ur vattnet med en så kallad algpump.

– Kustföreningarna är oersättliga. Utan medlemmarnas engagemang och ideella arbete hade dessa projekt aldrig kunnat genomföras, framhåller Anna Thore.

Text: Jan Andersson

Havsmiljöinstitut samordnar forskningen

För ett år sedan bildades Havsmiljöin­stitu­tet. Sedan dess har det varit ganska tyst. Men med nya chefen Åke Hagström, professor i marinbiologi, på plats är Havs­miljöinstitutet redo att börja jobba.

Genom Havsmiljöinstitutet, som är lokaliserat vid Göteborgs universitet, ska samordningen mellan universiteten i Umeå, Stockholm och Göteborg samt Högskolan i Kalmar förbättras.

Att delta i forsknings- och utvecklingsprojekt, göra kvalificerade analyser och synteser samt leverera bättre information om havens miljöproblem till regering, myndigheter och allmänhet ingår i uppdraget. Dessutom ska man varje år redo­visa situationen i havet till regeringen.

– Varken regering eller vanligt folk är betjänta av långa forskarrapporter. Vårt jobb är att göra bra och lättbegripliga sammanfattningar, säger Åke Hagström.

Havsmiljöforskningen förstärks med 40 miljoner kronor och Havsmiljöinsti­tutet finansieras med tio miljoner kronor årligen ur regeringens havsmiljöanslag. Under perioden 2009 – 2011 utgör havs­miljöanslaget närmare en miljard kronor, varav huvuddelen av pengarna är öronmärkta. Det handlar till exempel om insatser för att uppfylla Sveriges åtaganden inom Helcoms Baltic Sea Action Plan (BSAP).

Ett annat exempel är ett särskilt statligt stöd på 120 miljoner kronor per år till ­lokala vattenvårdssatsningar som förbättrar havsmiljön (LOVA). Kommuner och ideella organisationer kan få bidrag med högst 50 procent av kostnaden för exempelvis våtmarker, musselodlingar och båtbotten­tvättar.

Det ska också kunna gå till den planering som krävs för att genomföra vattenmyndigheternas åtgärder.

Den fria delen av havsmiljöanslaget på drygt 20 miljoner kronor för 2009, som naturvårdsverket ansvarar för, är nu fördelat. Fram till i höst går det att söka bidrag för 2010.

Text: Lise-Lotte Nilsson

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Longin Pastusiak, professor och även polsk parlamentsledamot och ordförande för Standing Committee, berättar vid ett välbesökt informationsmöte söder om storstaden Sczeczin att längs med den polska kusten har det byggts drygt 400 nya reningsverk.

Pastusiak anser att trycket från Tysk­land och övriga Västeuropa i hög grad har påverkat den polska processen i positiv riktning. Under de senaste fem åren har landet satsat drygt två miljarder dollar på miljöprojekt. Hälften har finansierats av EU:s investeringsfond.

– Ekokonverteringen var en bra idé och det bästa incitamentet från Västeuropa, konstaterar Longin Pastusiak.

Det återstår dock ofantligt mycket att göra i Polen ifråga om vattenvård. De ­stora mängder fosfor som släpps ut i Östersjön är en av de mest betydande orsakerna till den blågröna algblomningen varje sommar, säger Longin Pastusiak i samband med ett studiebesök vid ett antal polska ­reningsverk.

Han påminner om att Polen spelar en central roll i skyddet av Östersjön, eftersom närmare hälften av invånarna i Östersjöns avrinningsområde bor i landet. En tredjedel av den externa fosforbelastningen i Östersjön, som uppskattningsvis uppgår till 30 000 ton, härstammar från Polen, trots att det har byggt flera nya reningsverk och trots att en mängd avloppssystem har ­moderniserats. En stor del av problemet är också det polska jordbruket, konstaterar Longin Pastusiak.

Vi besöker ett reningsverk vid staden Gryfino söder om storstaden Sczeczin. Besöket har organiserats av polsk-tyska ­sam­ordningskommittén, som är ansvarig för miljösamarbetet vid gränsfloden Oder.

Reningsverket ligger i en förort till den lilla staden och är nu helt stängt för renovering och modernisering. Beslutsfattarna i kommunen har under renoveringsarbetet tillfälligt satt igång ett annat, tidigare avställt reningsverk. Den katolska kyrkans starka ställning i Polen avspeglar sig även här. När reningsverket Gryfino är färdig­renoverat kommer det att offentligt välsignas av det lokala prästerskapet.

– Polen införde miljöavgifter för ­flera år sedan. Det var ett mycket bra beslut. Denna insats bidrog till ökad ekonomisk finansiering från EU:s och andra länders sida. Finansiärerna är i regel mera beredda att delta i de projekt, som länderna själva investerar i, betonar borgmästaren Lidia Nalezyty under en rundvandring i anläggningen.

Enligt borgmästaren står Polen självt idag för cirka 95 procent av sina miljöin­vesteringar. Lidia Nalezyty hänvisar till att en fungerande infrastruktur alltid har varit en grundförutsättning för att medborgarna skall godkänna eventuella miljöavgifter.

– Det sociala accepterandet av åtstram­ningen har i väntan på bättre tider varit oväntat brett, säger borgmästaren.

Enligt en stor polsk opinionsundersökning fick de utfrågade ta ställning till om de ville stödja en extra miljöskatt, vars intäkter skulle användas för att skydda ­Östersjön. Frågan besvarades positivt av 60 procent av de utfrågade medan 39 procent sade nej, en procent visste inte vad de ­ville.

De som svarat ja, fick sedan säga hur stor en lämplig Östersjöskatt skulle vara. Medeltalet av skatten man var villig att ­betala motsvarade 14 dollar per person och år.

Borgmästaren Lidia Nalezyty är inte helt nöjd med den allmänna attityden, men hon medger att den har blivit bättre.

– Forskare har länge varit medvetna om problemet och även det allmänna ­intresset har småningom ökat. Exempelvis mediapåverkan har haft stor betydelse, ­säger hon.

Enligt henne finns det dock fortfarande stora problem. Till exempel pumpar polska gruvor upp salthaltigt vatten som går ­direkt ut i floderna Odra och Wisla. Runt 5 000 ton saltvatten har hanterats på detta sätt. På flera håll i södra Polen är flodvattnet saltare än Östersjön. Saltet orsakar ­skador på flora och fauna och gör flodvattnet otjänligt både för människor och ­industrier.

Ett annat problem är att avloppsvattnet från vissa kolgruvor innehåller radioaktiva partiklar som klart överskrider de polska gränsvärdena. Koncentrationen av Radium 226 i avloppsvattnet kan nå 17 000 Bq per kubikmeter vatten, att ­exempelvis jämföra med den polska dricks­vattennormen, som är 110 Bq.

Om Polens miljöskatter säger borgmästaren att de extra vattenavgifterna småningom börjar få betydelse på grund av att vattenmätare installeras i de enskilda hushållen, så att var och en kan följa med sina vattenutgifter. Plånboken gör att människorna blir “miljömedvetna“.

Hon minns att för tre år sedan var fortfarande 1 416 kommunala polska reningsverk i behov av renovering och modernisering. Det mest alarmerande uppgiften då var dock att 161 kommuner fortfarande 2006 varken hade avloppssystem eller ­reningsverk.

– Det finns alltså ingen anledning till jubel när polska myndigheter berättar om att upp till 70 procent av alla kommunala anslag idag har öronmärkts för modernisering av reningsverk och ledningssystem, påpekar Lidia Nalezyty.

Även Norden drar sitt strå till den ”polska stacken”. Helsingforskommissio­nen var en av de organisationer som inte var speciellt imponerad av utvecklingen i Polen. År 2005 inleddes ett politiskt program av Helsingforskommissionen för att modernisera de polska reningsverken så att de motsvarar den europeiska vattenreningsstandarden vad det gäller fosforrening.

Polens andel av fosforminskningen är nästan hälften av alla ländernas gemen­samma nedskärning av fosforutsläppen, nämligen 8 760 ton. Det finns två huvudsakliga målsättningar med projektet. Det första målet är att skära ner fosforutsläppet från Polen till Östersjön genom att öka graden av rening av avloppsvatten.

Det andra målet är att öka medvetenheten inom landets avloppsreningsbransch och få människorna som arbetar med ­avloppsreningsfrågor att inse vikten av en förbättrad avloppsrening.

Nu pågår den första av tre faser i Projektet Clean Baltic Sea – Poland. I denna fas (Clean Baltic Sea – Poland Warsaw) är den konkreta målsättningen att minska fosforutsläppet från de fyra avloppsreningsverken i huvudstaden Warszawa med 100 ton/år. År 2012, när alla tre faser av ­huvudprojektet är genomförda, räknar man med att ha minskat fosforutsläppen med sammanlagt 1 000 ton per år.

Text: Markku Björkman

Miljöskydd viktigt i EU:s nya Östersjöstrategi

I EU-kommissionens nya strategi för Östersjön utgör miljöskyddet en viktig del. För att genomföra strategin krävs en samordning mellan arbetet inom det ­marina direktivet och Baltic Sea Action Plan (BSAP).

Helsingforskommissionen (Helcom) kom i slutet av 2007 överens om en ­gemensam aktionsplan för Östersjön för att bland annat minska utsläppen av närsalter med 15 000 ton fosfor och 135 000 ton kväve per år. Åtgärderna i aktionsplanen ska vara införda 2016 för att Östersjön ska uppnå god ekologisk status 2021. EU:s marina direktiv, som trädde i kraft förra sommaren, har en liknande tidsplan.

Eftersom konventionsbeslut som BSAP inte är bindande innebär det marina direktivet ett starkare lagligt stöd än vad som ­tidigare funnits för att åtgärda miljöproblemen i Östersjön.  Helcom-länderna vill därför också se Östersjön som ett pilotområde för att genomföra det marina direktivet. BSAP, som även inkluderar åtgärder i Ryssland och dess enklav Kaliningrad, kommer därmed att utgöra en viktig del av åtgärdsprogrammet i det marina direktivet.

Flera av de utredningar om havsmiljön som har genomförts, eller håller på att genomföras, är kopplade till BSAP och det marina direktivet. Det gäller till exempel Naturvårdsverkets förslag om ett avgiftssystem för fosfor och kväve (se Cirkulation 1/09) och syntesrapporten  ”Vad kan havet ge oss?” från verkets regeringsuppdrag ”Samhällsekonomisk havsinformation”. I juli presenterar Naturvårdsverket vilka ­åtgärder som krävs för att Sverige ska ­klara sitt beting enligt BSAP, att reducera fosfor- och kväveutsläppen med 290 ton respek­tive 21 000 ton per år.

Förutom bättre miljö fokuserar EU:s Österstrategi också på ekonomisk tillväxt, utvecklad infrastruktur och höjd säkerhet. Strategin, som beräknas antas på EU:s toppmöte i slutet på oktober, kommer troligen inte att leda till extra resurser från kommissionen. Däremot kommer den att göra det lättare att få pengar ur EU:s befint­liga fonder och program.

Text: Lise-Lotte Nilsson

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Självklart vill han att personalen ska trivas och vara arbetet och företaget troget men det bidrar samtidigt lite till att andra tekniker och ingenjörer inte fått upp ögonen för VA-branschens komplexitet.

Patrik Johansson studerade teknisk biologi när han läste på civilingenjörsutbildningen vid Linköpings universitet. Dröm­men var att få arbeta vid SKL, Statens kriminaltekniska laboratorium. Han gjorde sitt examensarbete där och dit kom han också efter avslutade studier.

– Jag tyckte att det var spännande med brottsanalyser och DNA-analyser, säger Patrik.
Arbetet var ofta i centrum även för all­mänhetens intresse.

– Det man läste om i tidningen var det jag jobbade med på dagarna, säger Patrik.

I jobbet ingick att analysera och ­undersöka. I jobbet ingick bland annat att söka blodspår på brottsplatser. Spännande och givande men ibland kom den brutala verkligheten väl nära, berättar Patrik och tar arbetet med att analysera kniven som utrikesminister Anna Lindhs mördare ­använde som exempel.

Hur kul och spännande det än var att jobba på brottsplatser så blev arbetet lite monotont efterhand. Efter tre år på SKL såg Patrik en platsannons från en industri som tillverkar lack och färg i Nässjö­trakten, som är hans hembygd. När sedan sambon kunde få jobb i trakten också, ­bestämde de sig för att flytta.

Nästa steg i karriären kom efter tre år på färgfabriken. Nässjö kommun sökte ny VA-chef. Patrik läste annonsen och tänkte: “Wow! Det där är ju jag!”

– Teknik, personal, ekonomi och över alltihopa miljö, förklarar Patrik förtjust.
Den korta beskrivningen i annonsen gav inte branschen riktig rättvisa, har han kunnat konstatera senare.

– Det är spännande, man lyfter på locket och så finns det hur mycket som helst, säger Patrik.
Han är överraskad över att det är mycket mer teknik än vad han förstått ­tidigare. Komplicerade ingenjörsmässiga lös­ningar i både ledningsnät och på ­verken.

– Det är så oerhört brett. Kontakter med invånare och fiskesällskap, konsulter och den egna personalen, säger Patrik.

Att verksamheten är så komplex med kretsloppsfrågorna i grunden hela tiden känns också helt nytt.

– Det fattade jag inte vidden av tidigare. Det är så stort, fast Nässjö är en så ­liten kommun, säger Patrik.

Precis som i många andra kommuner är underhållet en stor utmaning. Det finns stora renoveringsbehov på anläggning­arna, 14 vattenverk och nio reningsverk. En annan stor fråga är avsaknaden av reservvattentäkt – utredning pågår.

– Sedan är det ledningsnätet som är rejält dåligt. Vi måste bygga upp en ordent­lig renoveringsplan, konstaterar Patrik.

Han tycker att det är väldigt positivt att få jobba med samhällssystemen och konstaterar att han på färgfabriken egentligen inte gjorde så stor skillnad. På VA-­avdelningen är det en annan sak.

– Tänk en smitta i dricksvattensystemet…, säger Patrik som lockas av ansvaret. Det är motiverande och stimulerande.

Lönen är ungefär densamma som på det tidigare jobbet, trots att ansvaret är så mycket större. Samtidigt är lönen långt ifrån den viktigaste faktorn, när det gäller vad som gör ett jobb bra, tycker Patrik.

– Det viktigaste för alla är motive­rande arbetsuppgifter. Att det är kul på jobbet, säger Patrik och berättar att det även är hans mål som chef. Medarbetarna ska känna sig delaktiga.

I en småstad är allt nära. Patrik är 32 år och är uppvuxen i Bodafors två mil söder om Nässjö. Han har gått i gymnasiet i Nässjö, han har spelat bandy och fotboll i Nässjö och han har många sociala kontakter i staden. Han är nu chef över personal som kan vara förälder till någon gammal skolkompis. Hans gamla bandytränare har kommit fram på stan och diskuterat kommunens VA-frågor och visst blir det en del gliringar från kompisar om att han jobbar med avlopp.

Patrik påpekar också att det är ­ansvarsfullt att komma in som VA-chef i en småstad.

– Man får tänka på att man representerar ett kommunalt företag även när man är ledig, konstaterar Patrik.

Att vara chef över en och annan förälder till någon kompis från skoltiden har inte varit några problem. För Patrik handlar chefsskapet mycket om att lyssna på medarbetarna och respektera deras ­yrkeskunskaper. Sedan han började i ­november 2008 har han fokuserat på att sätta sig in i verksamheten. Han konstaterar att medarbetarna är engagerade och med all rätt stolta över det jobb som uträttas. En kommentar från en av VA-teknikerna har satt sig ordentligt i Patriks medvetande: “Jag har världens bästa jobb.”

När han väl fått grepp om den egna kommunen blir nästa steg att bygga upp nätverk i branschen. Först med grannkommunerna men också i resten av landet.

– Det är intressant att det är så öppet med information. På mina tidigare ­arbetsplatser har allt varit hemligt, berättar Patrik.

Så är vi tillbaka där vi började. Ju fler lock man lyfter på i VA-branschen desto mer spännande saker hittar man. Synd på ett sätt att det inte blir så marknadsfört ­eftersom folk trivs så bra i branschen och stannar så länge.

Text: Erik Winnfors

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

– Det var inte några problem med bakterier eller så utan de installerades för att få en extra barriär innan kunden, berättar Vaggeryds VA-chef Björn Svensson.

Vattenförsörjningen i kommunen byg­ger till stora delar på vatten från två vattenverk, ett i Vaggeryd och ett i Skillinga­ryd. Båda verken använder grundvatten och har oerhört lite behandling av vattnet. På vattenverket i Skillingaryd luftas och pH-justeras vattnet innan desinfektion med UV-ljus. I Vaggeryd är UV-ljuset den enda behandlingen, råvattnet ur de borrade brunnarna är som sprunget ur en önske­brunn med naturligt pH på 8,2 och en ­naturlig alkalinitet på 70. Dricksvattnet klo­reras inte alls.

De tryckstegringsstationer som begåvats med UV-ljus är alla tre tidigare vattenverk som ersatts med överföringsledningar. Klevshult försörjs från Skillingaryd medan Byarum och Hok försörjs från Vaggeryd. Från Byarum går vattnet ut i två distributionsledningar från tryckstegrings­stationen, en till samhället Byarum och en till Vaggerydstravet.

Överföringsledningarna mellan vatten­verk och tryckstegringsstation är i samt­liga fall cirka en mil långa.

Ingemar Karlsson är driftansvarig och han tycker att anläggningarna fungerat bra under de år de varit igång. Underhållet är inte heller särskilt betungande.

– Vi byter lampor en gång om året och rengör kvartsglasen cirka tre gånger årligen, säger Ingemar Karlsson.

UV-aggregaten har lågtryckslampor och är alltid påslagna i stationerna, även när pumparna står stilla. Detta för att det inte ska kunna pumpas igenom någon orenad liter vatten när pumparna sätter igång.

Björn Svensson tycker att det ger en extra säkerhet att få ut en extra desinfektionspunkt på nätet och att säkerheten inte heller kostar särskilt mycket.

– Visst har vi en liten kostnad för lamporna men det är inte särskilt dyrt, säger Björn Svensson.

UV-anläggningarna på tryckstegrings­stationerna har klarat sig bra i flera år, när det gäller drift och funktion.

– De som är ute på nätet fungerar perfekt, berättar Ingemar Karlsson.

– Ja vår erfarenhet av UV är i grunden god, tillägger Björn Svensson.

Fast det finns en anledning till Björns formulering “i grunden god”. Det finns ett “men…”

På de två vattenverken inne i Vag­geryd och Skillingaryd har man under en period haft en del mindre problem med desinfektionen. Inga allvarliga incidenter men tillräckligt för att man just nu utreder några fall av svagt förhöjda värden av bakterier vid mätningar på utgående vatten. Än så länge är det långt ifrån uteslutet att det rör sig om mätfel. Därför återkommer Cirkulation till Vaggeryds kommun i nästa nummer för att berätta om detta.

Text: Erik Winnfors

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Här på Gotland handlar vattenfrågorna framförallt om övergödning och grund­vatten. Tillgången på grundvatten är ­begränsad och i vissa områden har man dessutom problem med saltvatteninträngning och rester av bekämpningsmedel i vattnet. Jordlagren på ön är tunna och ­berggrunden är sprickig vilket gör att föroreningar lätt kan leta sig ner till grundvattnet.

Det är Sofia Scholler som leder kvällens möte, men när det är dags för en ­genomgång av samrådsmaterialet lämnar hon över till sina kolleger Frida Eklund och Peter Landergren. Syftet med kvällens möte är i första hand att ge vattenråden den information de behöver för att svara på vattenmyndighetens remiss. Deltagarna är därför mer passiva än vanligt.

– Jag har slitit mitt hår inför de här mötena, säger Sofia. Jag tycker inte om när de blir för långrandiga. Det blir väldigt mycket information. På andra möten har vi mer utgått ifrån vad vattenråden har ­velat diskutera.

Sofia Scholler titulerar sig miljökommunikatör och har till uppgift att planera och leda länsstyrelsens möten med lokalbefolkningen. Hon är naturvetare i botten men hon kände sig aldrig riktigt hemma på utbildningen. Hon tyckte inte att hon fick lära sig hur hon skulle använda sina  kunskaper. En kurs i miljökommunikation gav henne en del av svaren och ett nytt förhållningssätt till arbetet med miljö­frågorna.

– Jag insåg att arbetet med miljöfrågorna handlar väldigt mycket om människor. Det är människor som fattar beslut, människor som äger mark, människor som handlar på ett eller annat sätt…, säger Sofia Scholler.

Efter utbildningen jobbade Sofia två år som forskarassistent på enheten för miljökommunikation vid Lantbruksuniversi­tetet i Uppsala. Där fick hon testa sig fram och lärde sig mycket av dem med mer ­erfarenhet. Det handlade mycket om ­mötes­former – om hur man gör, rent ­konkret, för att ta tillvara människors kunskap och ­engagemang.

– Alla människor är inte lika bra på att säga vad de tycker genom att ta ordet i en större grupp. Det passar en del men inte alla. Poängen är att variera mötesmeto­derna så att de passar så många som möjligt, fortsätter Sofia Scholler.

En av de metoder som Sofia brukar ­använda sig av är rundor där alla får chansen säga något. Alla tänker ju något, men vanligtvis är det bara de som är bra på att prata som säger vad de tänker, menar hon. Korta pauser för eftertanke, postit-lappar där folk får skriva ner sina idéer och diskussioner i mindre grupper är andra metoder som hon brukar använda sig av.

Diskussionerna med vattenråden har till exempel handlat om hur man kan minska problemen med uttorkade vattendrag genom att öka vattnets uppehållstid i landskapet. Ett förslag på en lösning som kommit upp i samband med diskussio­nerna med vattenråden är att bygga ­dammluckor som kan stängas efter vårbruket. Vattenråden har också bidragit med information om vilken fisk som har funnits i vattendragen och hjälpt till med att spåra föroreningar från avlopp och indu­strier.

De senaste åren har åtta vattenråd bildats på Gotland. Varje vattenråd har omkring fyrtio medlemmar och sex till tolv personer i styrelsen. Sofia och hennes kolleger hjälper till med deras hemsidor och anordnar träffar och studiebesök med olika teman. Peter berättar om hur han brukar demonstrera el-fiske som är en metod för att inventera fisk i vattendrag. En strömförande ögla doppas ner i vattnet och lockar till sig fisken. När fisken kommer tillräckligt nära förlamas den och kan ­enkelt fångas upp med håv.

– Det är en aha-upplevelse för folk. De får se vad de har i sina vatten. Så fort de får den kunskapen så ändras det direkt. Folk blir rädda om sitt vatten, förklarar Peter Landergren.

På kvällens möte i Roma blir det trots allt en hel del diskussion. Hur kommer det sig att det finns rester av förbjudna bekämp­ningsmedel i vattnet? Vem ska betala för ­åtgärderna? Kan tekniken verkligen lösa alla problem? Deltagarna ställer frågor och ifrågasätter. Allt kan dock inte behandlas här ikväll. Nu är det remissen som gäller. Att svara på den kommer dock inte att bli någon lätt uppgift för vatttenråden.

– Det är ganska långt ifrån vattenmyndigheten till vattenråden. Ett tydligt tecken på det är samrådshandlingarna som uppenbarligen inte är skrivna för allmänheten. Det är mycket text och man måste vara lite av en expert för att förstå vad det handlar om, säger Sofia Scholler.

Åtgärdsförslagen är dessutom väldigt övergripande vilket gör det svårt att se vilka konsekvenser de kommer att få i praktiken. Mycket hänger på hur myndigheterna väljer att genomföra det hela. Det förtroende som Sofia och hennes kollegor har lyckats bygga upp kan då lätt raseras om myndigheterna som ska genomföra åtgärderna inte tar vattenrådens åsikter på allvar, i synnerhet som många markägare har dåliga erfarenheter av myndigheterna sedan tidigare.

En viktig fråga ur demokratisynpunkt är vilka som sitter med i vattenrådens styrelser. Majoriteten av dem som kommer på mötena är medelålders män, enligt Sofia. Därför kommer hon och en kollega på länsstyrelsen, som jobbar med jämställdhet, att ordna ett möte enbart för kvinnor.

– Vi vill se om det är andra frågor som dyker upp. Förutom rättvise- och ­demokratiargumenten så skulle det vara ett argument för fler kvinnor i vatten­råden. Som det ser ut nu är det till 90 procent män som sätter agendan, säger Sofia Scholler.

Man kan också fråga sig om det finns någon i vattenråden som tar allmänhetens parti. Majoriteten av dem som deltar är lantbrukare eller andra som är ekonomiskt beroende av den vattenrelaterade verksamhet som de bedriver. Här på Gotland har Naturskyddsföreningen minst en ­representant i alla vattenråden.

Hembygds- och fiskeföreningar är också representerade. Man skulle förstås önska att fler engagerade sig men å andra sidan är det ett framsteg att man alls möts, menar Sofia. Hon berättar om en äldre lantbrukare som, efter ett möte, kom fram till henne och kommenterade en av Naturskydds­föreningens representanter i vattenrådet.

– “Han är ju vettig ju, han är ju rätt duktig den där killen, det trodde jag inte”, citerar Sofia Scholler.

Arbetet med vattenråden tar mycket tid i anpsråk. Ju fler som är engagerade desto fler åsikter får man in och det är bra, menar Peter, men samtidigt blir kraven på länsstyrelsen blir högre. Att skapa konstruktiva diskussioner där alla kan komma till tals är inte alltid lätt. Det finns de som tycker att länsstyrelsen inte lyssnar tillräckligt och att just deras deras fråga inte får det utrymme som den är värd. Då är det en fördel att stor fördel att Sofia är med.

– Det gör det lättare för mig och Frida att fokusera på sakfrågorna, säger Peter Landergren.

Arbetet på Gotland inger hopp. Sofia och Peter pratar entusiastiskt om den ­kreativitet och det engagemang som har uppstått. De tror att medlemsantalet i vattenråden kan öka, men förutsättningen för det är förstås att de verkligen får något att säga till om. De hoppas också att vatten­råden ska kunna fungera som diskussions­partner och remissinstans även i andra ­frågor, som inte har direkt koppling till vattendirektivet.

De nya mötesformerna sprider sig också internt på länsstyrelsen. Både Sofia och Peter lyfter fram den gemensamma planeringsdag som länsstyrelsen anordnar varje år.

För första gången fick folk vara med och diskutera och inte bara sitta och lyssna en hel dag på ledningen.

Text: Ylva Andersson

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Då man tidigare haft problem med löv och fisk som följt med vattnet till rensgaller i verket, valde man att sätta en självrensande intagssil, av typen Johnson High Capacity Intake Screen. Hastigheten i ledningen är låg, 1 – 1,2 m/s, då vattnet som tas in är kallt. Tidigare erfarenheter med ­silar som fryser gjorde att kommunen valde att bygga en möjlighet att lyfta silarna, vilket fick sin lösning genom att silarna förankrades i betongkonstruktionen med vertikala gejdrar för enkel lyftning. Betong­konstruktionen projekterades med fast lyft­anordning och räcken.

Nordform i Ettebro tillverkade betong­konstruktionen. Intagssilarna tillverkades i Availles-en-Châtellerault (Frankrike) och fraktades till Ettebro, för provlyftning innan hela konstruktionen lyftes på plats med kranbil.

Betongkonstruktionen med intags­silar väger uppskattningsvis runt 35 ton, vilket ställer krav på både kranförare och bädden under betongkonstruktionen. Lycke­byåns bottenprofil sluttar naturligt mot mitten av ån, varför en begränsad del av botten förbereddes och avvägdes noga innan betongkonstruktionen kunde lyftas ut. Med hjälp av dykare placerades det nya intaget cirka sju meter från åkanten.

När betongkonstruktionen var på plats var det dags att lägga en ny ledning (PE 600) och intagsbrunn, vilket blev en utmaning då detta lades parallellt med Lyckebyån, en sträcka på cirka 100 meter.

Den elfte februari var det dags för inkoppling med dykare. I mars månad sattes brygga och räcke på plats. Bryggan är tillverkad av Weland Stål AB och består av varmförzinkad gallerdurk.

Text: Lubomira Eng, Mark & Vatten Ingenjörerna

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.