Den drivkraften har fört henne till länder som Indien, Burkina Faso, Uganda, Laos och nu senast Kenya. Vi pratar med varandra via en något svajig uppkoppling på Skype. En fältresa kring avrinningsområdet för floden Athi är nyss avklarad, ­något som ingår i jobbet som handläggare på Sida där hon följer stödet till den kenyanska vattensektorn.

Att världen skulle bli hennes arbets­fält var uppenbart redan när hon läste samhälls­byggnadsteknik med inriktning på teknisk miljövård, vid Luleå tekniska högskola.

– Jag hade ställt in mig på att jobba med något som kunde rädda världen. Sedan åkte jag till Indien och första mötet med verkligheten blev chockartat… Jag insåg hur liten man är på jorden.

För Annas del har uppdragen främst skett i så kallade utvecklingsländer. Men efter att ha mött andra kollegor som har jobbat internationellt i andra ”västländer”, vet hon att de delar många erfarenheter. I grund och botten handlar det om att inse att saker inte ska fungera bara på ett sätt, som de gör hemma.

Ofta finns stora skillnader i de grundläggande förutsättningarna för att jobba med VA. Hela samhällsstrukturen ser ofta helt annorlunda ut, med en mindre grupp utbildade än i Sverige. VA-projekt med goda intentioner kan ibland gå om intet, av orsaker som vi svenskar inte räknat med.

– Rent allmänt kan man önska, speciellt i tider då oljepriserna går upp, att man ansträngt sig mer för att utveckla och ­använda sig av förnyelsebar energi till ­exempel för att pumpa upp vatten. Sol- vind- eller handkraft vore bättre. Ibland går systemen i stå för att man inte har råd att betala bränslet.

Ibland kan något så basalt som språkproblem stjälpa ett bra projekt. Anna berättar om ett besök vid ett vattenkvalitets­laboratorium i Nigeria som tidigare fått stöd från Japan. De hade en jättefin utrustning, fast alla manualer var på japanska, så utrustningen hade aldrig använts.

– I många utvecklingsländer finns en stark vilja att kopiera ett västerländskt samhälle, men det är inte hållbart. I Sydafrika pågår det en mycket känslig debatt om ­huruvida alla medborgare har rätt till en WC, om inte vattenresurserna räcker?

Anna Tufvesson tror att riktigt billiga sanitetslösningar ofta kan bidra mer effektivt till att förbättra människors hälsa. Arbetet med VA i ett utvecklingsland handlar förhållandevis lite om teknik – man jobbar mer med förändring, i ett ­större sammanhang. Därför är det av stor vikt att försöka förstå en del av de sammanhang som påverkar utveckling.

– Att sätta sig in sociala frågor, fattigdomsperspektivet, och även den tropiska miljön. Problemet är ju inte att det saknas en viss maskin, som vissa Uppfinnar-­jockar tror ibland…

Snarare måste man försöka sätta sig in i hur det är att exempelvis jobba med VA i en stad där det inte finns stadsplanering, där de som planerar hela tiden springer tre steg bakom den stora inflyttning som sker till städerna. Vårt svenska samhälle är mer färdigbyggt, menar Anna. Även om vi också jobbar med frågor om förvaltning av vattenresurser så ställs vi inte ofta inför scenariot att det knappt finns något vatten.

– Här måste man ställa sig frågor om hur man får vatten att räcka för människorna och deras boskap genom torrperioden, som kanske varar i nio månader. Hur kan man lagra vatten, minska onödig vattenförbrukning, etc?

Även i samarbetet med de inhemska kollegorna krävs en insikt om skilda förutsättningar och traditioner.

– Vi svenskar är så rakt på sak och kastar oss över våra arbetsuppgifter. I Afrika är det viktigt att vårda relationer. Jag behöver få en insikt om hur mina afrikanska kollegor får livet att gå ihop.

Anna menar att hon är privilegierad som kan engagera sig till 100 procent i sitt arbete, utan rädsla för de ekonomiska konsekvenserna av att eventuellt förlora jobbet, eller behöva ta politiska hänsyn.

I Annas nuvarande hemland är det också uppenbart att kontrasterna är ­enorma inom ett och samma land. I mångmiljonstaden Nairobi krävs modern högteknologi, här finns rika som har badrum med handfat av marmor. Samtidigt finns nomadfolk som aldrig varit i närheten av en WC, och slumområden med fruktansvärd brist på sanitet.

– Det mest effektiva är att männi­skorna är med och utvecklar sitt eget land, menar Anna. I Kenya idag finns det många professionella kenyaner i systemet. Vi ska inte göra jobbet åt dem.

Detta är också själva grunden just i Sidas policy för utvecklingssamarbete, även när det gäller VA. Bland svenska VA-företag finns en kritik mot Sida för att man inte anlitar svenska företag i projekt där Sida varit med och gett bidrag till olika VA-satsningar. Men den svenska politikens utgångspunkt är att mottagarländernas ­intresse går främst, inte att främja svensk export.

– Det är viktigt att mottagarna har ägarskap för projekten och processerna med upphandling. Men vi har ett uppdrag att främja svenska intressen på så sätt att om ett svenskt företag vill ha information och råd om upphandlingar så får de det. Men det är inte så ofta som någon hör av sig!

Nuförtiden finns det dessutom kompetens i afrikanska länder, som kan ligga närmare till hands att anlita än exempelvis ett svenskt företag. Anna nämner det ugandiska VA-bolaget som har blivit rådgivare i de östafrikanska grannländerna.

Det faktum att det svenska samhällssystemet är väldigt decentraliserat ser Anna som en stor fördel när det gäller att jobba i andra länder. Sverige ser på VA som en integrerad del av den lokala samhällsutvecklingen och här kan personer som jobbat på ett svenskt tekniskt kontor i en kommun ha en bred bakgrund som verkligen ­behövs.

– Många har förtroende för Sverige. Det förs mycket diskussioner om kommersialisering av VA här i Afrika, och ­exempelvis Frankrike har stora kommersiella intressen. Vi svenskar kan visa att man inte måste ha en privatiserad infrastruktur.

Anna Tufvesson ser det som en stor tillgång att vara ingenjör, så att hon kan jobba konkret med frågor som är viktiga i världen. Och hon inser att hon fick en god start.

– För mig var det en fördel att vara färdigutbildad 1995 när VA-branschen ­insåg att man måste föryngras, och även få in fler kvinnor. Dessutom skulle det tas mer miljöhänsyn i utvecklingssamarbetet. Jag hade turen att få vara med som juniorkonsult hos Hifab International, som specialist i miljöfrågor.

Hur har det då gått med alla de projekt som Anna har varit inblandad i under åren? Ja, sanningen är att det ofta är svårt att få veta, och förändring tar helt enkelt tid.

– Men i Kenya håller vi just nu på med en utvärdering av vattenprogrammet, då ska vi få svart på vitt på hur många människors liv som har förbättrats. Och jag har hållit kontakten med den region där jag jobbade i Tanzania och vet att vatteninsatserna där har varit framgångsrika.

Och i en kombination mellan upplevelser – som att i jobbet ha fått besöka Timbuktu, avlägsna djungelområden i Laos och åka båt på Victoriasjön – samt hårt jobb har kanske Anna faktiskt varit med och räddat världen. Åtminstone har hon kunnat bidra till en förändring.

Text: Helena Karlsson

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

– Vi vill skapa en slags ”kontaktförmedling” mellan personer som är intresserade av att jobba utomlands och företag som kan erbjuda internationella uppdrag, berättar Lars Gunnarsson, som själv har många års erfarenhet från VA-branschen i andra länder.

Idén till en kompetensbank är inte helt ny, men återupptogs under Världsvat­ten­veckan 2008. Tanken är att upprätta ett aktuellt register över personer som vill resa ut, och även över de uppdrag som finns, från såväl VA-exportföretag som kommuner, organisationer och myndigheter. Därefter ska en handläggare para ihop rätt person med rätt projekt.

– Vi vill ha en hemsida där man kan lägga upp information om sig själv men det är inte tänkt att vem som helst ska ­kunna söka bland personer och uppdrag.

Förra året genomförde Föreningen Vatten en enkät bland sina medlemmar, i samband med att föreningen startade en internationell sektion. I enkäten ställdes frågan om intresset för att jobba utomlands, kortare eller längre perioder. Resultatet visade att intresset är stort. Skälen till att vilja jobba utomlands är både att det kan bidra till en kompetensutveckling och att många helt enkelt vill hjälpa andra länder att få bättre VA.

Enkätens resultat stämmer överens med den bild som Lars Gunnarsson har.

– Vatten är kanske den allra viktigaste mänskliga rättigheten. Utan rent vatten kan inget annat fungera. Men det också viktigt för Sverige att ha en livaktig VA-­industri, menar Lars Gunnarsson som tycker att Sverige måste bli bättre på att synas och agera i internationella sammanhang.

Svenskt VA var en gång i tiden föregångare internationellt sett och svenska konsulter, VA-företag och specialister har fortfarande gott rykte. Lars Gunnarsson tycker visserligen att detta är positivt men han ser också en risk med att VA-branschen lutar sig tillbaka på gamla meriter.

– En del kan tycka att vi är så bra och unika men det skulle nog behövas lite mer ödmjukhet… Jämför till exempel med VA-branschen i Holland och i Danmark.

Lars Gunnarsson tillhör dem som vill se fler svenska aktörer på olika internationella konferenser och mässor och även ta uppdrag utomlands. Här är han kritisk till Sveriges politik när det gäller utvecklingssamarbete. Sidas policy säger att utvecklingssamarbetet ska främja de olika länderna och inte just svenska aktörer. Sida kan alltså vara med och planera och projektera en insats för VA i exempelvis ett afrikanskt land, men det är sedan de inhemska myndigheterna som ska göra en upphandling där den fria konkurrensen ska styra.

– Konsekvensen blir att svenska ­pengar går till utländska företag, menar Lars Gunnarsson, som samtidigt kan hålla med om att svenska aktörer också skulle kunna blir mer aktiva när det gäller att finnas med i dessa upphandlingar.

Föreningen Vatten, tillsammans med företagen i Varim, jobbar nu vidare för att kunna sjösätta kompetensbanken. I början av året gick en enkät ut till Varims medlemmar, för att få en bild av vilka uppdrag som finns. Och det krävs mer än bara ­intresse och prat för att åstadkomma en kontaktförmedling, påpekar Lars Gunnarsson. En deltidstjänst måste finansieras som kan förmedla kontakterna och visa kommunala chefer nyttan för den egna organisationen av att ”släppa iväg” personal.

– Sverige har mycket att bidra med – vi har en stor bredd och förmåga till helhetstänkande när det gäller VA, konstaterar Lars Gunnarsson. Och som person kan det ge väldigt mycket att se mer av omvärlden. För mig har arbete i andra länder gett ­positiva erfarenheter av människor och kulturer, av att se hur andra jobbar. Inte minst har det gett mig ett internationellt kontaktnät.

Text: Helena Karlsson

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

– Visst har min världsbild förändrats. Det här året har varit väldigt stimulerande och utvecklande. Jag har verkligen fått lära mig att man kan göra saker på olika sätt. Inte så mycket på det tekniska området som på allt annat runt omkring, framför allt sättet att jobba på, säger Magnus Olsson som har en bakgrund på Stockholm Vatten och Katrineholms kommun innan han kom till Sweco.

Magnus hade ingen större erfarenhet av utlandsjobb tidigare medan Elin har jobbat i bland annat Ryssland, Ukraina och Armenien. Dessutom är hon utbildad på universitetet i Melbourne, Australien.

– Jag trodde att det skulle vara lättare att bosätta sig i utlandet eftersom jag gjort det så många gånger. Att ha en dotter med sig gör det ju lite svårare, säger Elin Öman, som även har sin man på plats, Kalle Pakarinen som är Swecos “deputy resident engineer” i projektet.

Deras roll är att stödja kunden, den Sri Lankesiska vattenmyndigheten, och kontrollera entreprenörernas arbete. Projektet är finansierat av Sida med danska E Phil & Son AS som entreprenör i “Joint Venture” med svenska Läckeby Water/Purac som entreprenör. Flera svenska leverantörer finns med i projektet. Många lokala under­entreprenörer är också anlitade.

Den största skillnaden mot att arbeta i Sverige är hierarkierna. Det finns en hel del byråkrati att ta sig igenom och på Sri Lanka är arbetet mera toppstyrt. Det är gärna chefen som pratar på mötena fastän de inte alltid har kompetensen.

– De har specialisterna med sig men det börjar alltid med chefen, berättar Magnus Olsson.

– På Sri Lanka är folk kunniga och vill vara med och diskutera. Fast ofta har de inte så mycket praktisk erfarenhet och där kan vi svenskar dela med oss mycket. De har helt enkelt inte haft så många projekt att arbeta med även om de ofta slår oss på fingrarna när det gäller teori, förklarar Elin Öman.

Magnus Olsson ska vara på plats i fyra och ett halvt år, Elin Öman i lite drygt fyra. För Elin och hennes man Kalle fanns även hänsynen till en två-årig dotter med i bilden när de tackade ja till tjänsterna.

– Som förälder får man tänka sig för både en och två gånger. Ett exempel är att Colombo är en ganska förorenad stad och ingen idealisk plats för ett barn. Samtidigt är det ju mycket lättare att arbeta här när familjen är med, säger Elin Öman.

Hon och hennes man har fördelen av att kunna jobba båda två då det finns ett engelsktalande dagis där dottern kan vara fem timmar om dagen.

I en del kulturer kan det ibland vara svårt att som kvinna komma in som teknisk expert men på Sri Lanka har det inte varit några problem.

– Jag har haft mer problem med det på några av de tidigare utlandsuppdragen. Här finns många kvinnor även i chefspositioner på bland annat vattenmyndigheten. Det var så i Ryssland också, det verkar som om kvinnor samlas lite kring VA-frågor, ­säger Elin Öberg.

En svår fråga på Sri Lanka är inbördes­kriget med strider mellan regeringstrupper och LTTE, de tamilska tigrarna som kämpar för en självständig stat på ön. I ­huvudstaden Colombo märks inte så mycket av stridigheterna men den 20 feb­ruari låg militären på hustaken och sköt mot två bombplan från LTTE som attackerade huvudstaden. Fast i det stora hela står striderna i andra delar av landet och Magnus och Elin är inte särskilt oroliga för sin egen säkerhet. De trivs bra och ser fram emot de kommande tre åren.

– Det ska bli roligt när bygget kommer igång ordentligt. Hittills har det mest desig­nats och projekterats men i december kom vi igång med en del ledningsarbeten.

Text: Erik Winnfors

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Under andra halvan av 1990-talet började Gryaab att få problem med för låg kapacitet på de gravitationsförtjockare som byggdes samtidigt med resten av ­reningsverket 1972.

– Vi fick problem med att få ut slammet ur anläggningen och det blev begränsande för processen, berättar utvecklings­chef Ann Mattsson.

Drift och utveckling samverkade och gick igenom vilka alternativ som fanns tillgängliga på marknaden. Efter en del provdrift fastnade man för en bandgravitationsförtjockare som hade fördelarna att den inte slog sönder slampartiklarna samtidigt som den förbrukade relativt lite av såväl polymer som energi.

Två förtjockare installerades som ­ökade kapaciteten från 140 kubikmeter per timme till 200, utan att de gamla förtjockarna användes alls.

– Det som var tänkt som ett komplement blev huvudlösningen. De mekaniska förtjockarna hade så pass mycket bättre ­resultat och dessutom frigjordes ytor, säger Ann Mattsson.

När de nya förtjockarna installerades 2001 fungerade de bra processmässigt men i det dagliga arbetet blev de snart till problem. De ställdes in i en trång lokal som visserligen fick en förbättrad ventilation men den räckte inte till på långa vägar.

– Ventilationen och miljön runt omkring blev inte som vi tänkt, säger Kari Männistö som är ansvarig för slamhanteringen på driften.

År 2004 startade en större utbyggnad av reningsverket med bland annat en bräddvattenrening genom direktfällning som genererar mer slam. Dessutom skulle ytterligare en kommuns avlopp in i verket sedan Lerum bestämt sig för anslutning. Det var dags för projektet Utökad förtjockningskapacitet 2005.

Som en del i projektgruppen bildades en PDU-grupp (process, drift, underhåll) som deltog under hela arbetet. Gruppen pro­ducerade dokument för processlösning­ar, arbetsmiljö, dimensioneringsdata med mera. På det sättet hade de som ska arbeta med anläggningen stort inflytande.

– Det är viktigt att driften är med ­redan i ritningsstadiet om det till exempel ska vara en tröskel på något speciellt ställe, säger Kari Männistö.

PDU-gruppen hade stort inflytande på hur förtjockarhallen utformades.

– Visst kan det bli lite väl detaljerat ­eftersom det är duktiga och engagerade medarbetare men anläggningen blir bättre. Vi hade aldrig fått det lika bra om vi köpt det nyckelfärdigt, säger projektledaren Bo Enström.

Arbetet har gått etappvis sedan 2005 och i mars var det invigning. Lokalerna är helt omskapade. Som mest var tre grävskopor inne och rev samtidigt. På de gamla förtjockarfundamenten sveper rundade väggar innanför vilka de nya maskinerna samt de nya polymeranläggningarna finns. I väggarna finns generöst med fönster för att släppa in dagsljuset från lanterninen, glaskuben högt upp i taket på stora hallen. Trots att det är lokaler i flera plan letar sig dagsljuset fram överallt.

Materialen är noga utvalda. I maskinutrymmet är det klinkergolv eftersom det är enklast att rengöra. Kablage och rör är dolda så långt som möjligt för att under­lätta renhållningen, inte en kabelstege så långt ögat når.

Och ventilationen ser till att luft utifrån hela tiden strömmar igenom lokalerna för att sugas ut genom förtjockarna och ner i en slamsilo. Det känns mer som att vara på ett vattenverk än ett avlopps­reningsverk.

– Killarna tycker att det är mycket ­roligare att driva det här nu när det är rent och fungerar. Det höjer statusen på gruppen som ansvarar för slam, avslutar Kari Männistö.

Text: Erik Winnfors

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

– Minns du att ett fotbollslag med både israeliska och palestinska ungdomar deltog i Gothia Cup i Göteborg för några år sedan med Sven-Göran Eriksson som lagledare? Det var Peres-centret som stod bakom, säger Christer på telefonen från Israel.

Gift med israeliskfödda Gila, som han har tre döttrar med, har Christer 25 års ­erfarenhet av Israel. Det går inte att ta miste på att han fascineras av landet. Det är också en av anledningarna till att han för två år sedan, som 46-åring, satte sig i skolbänken för att utbilda sig till vattentekniker.

– Jag tänkte mig något inom vatten och miljö efter att det intresset väckts i Israel. Den närmaste utbildningen var vatten- och miljöteknik i Hallsberg, berättar Christer som bor i Karlstad.

– Israel är i storlek med Värmland. Torsby kommun är då öken. På resterande yta ska 6 – 7 miljoner människor leva med oerhört begränsade vattentillgångar i en västerländsk typ av samhälle. Jag blev ­intresserad av hur den ekvationen egentligen går ihop.

Christer är utbildad bil- och maskinmekaniker och har förutom det även hunnit jobba som fastighetsförvaltare och på ett företag för fordonsreservdelar. För en nyfiken själ som Christer handlar tillvaron till viss del om att komma vidare så det har blivit 6 – 10 år på varje ställe innan ­myrorna kommit tillbaka i byxorna och han sökt sig till något nytt. För två år sedan kunde han konstatera att barnen var ­utflugna och att han inte hade en så stor försörjningsbörda längre, det skulle fun­gera att gå i skolan igen.

När det blev dags för den sista Lia:n på utbildningen (Lärande i arbete) så ordnade han själv plats på Peres-centret, en ideell organisation som arbetar för fred och samförstånd.

– Rent praktiskt får jag följa med ut till våra olika forskningscenter och studera metoder och vattenteknik. Sedan försöker jag själv bidra genom att kartlägga svenska, danska och norska biståndsorgans möjligheter till att stödja det arbete som bedrivs här.

I Israel är frågan om vatten ständigt närvarande. Hittills har man levt på tre ­huvudsakliga vattentäkter; kustakvifären, bergakvifären samt Genesarets sjö (Gale­leiska sjön). Vid kusten och i bergen är vattnet i dag av såpass tveksam kvalitet att Genesarets sjö och dess tillflöde Jordan­floden är det som används i huvudsak av israelerna. Vatten är ett av de områden där Israel har fungerande samarbeten med sina grannar.

– Jordanfloden delas med Jordanien och där fungerar avtalen acceptabelt. Israel ska leverera 85 miljoner kubikmeter årligen till Palestinska myndigheten och Jor­da­nien. Idag levererar man dessutom 35 miljoner kubikmeter utöver detta.

Den gärningen applåderas av de så kallade duvorna i parlamentet (vänstern och liberalerna) men de konservativa ­hökarna tycker inte att man ska dela med sig av vattnet när man knappt har så det räcker till sig själva.

Samtidigt som vatten ger kontakter och förhandlingar så har det också lett till konflikter. Sexdagarskriget 1967 handlade mycket om att flera grannländer avledde vatten från Genesarets sjö.  Israel  ockuperar allt sedan kriget Golanhöjderna som gränsar till sjön, för att säkra vattentäkten.

– Organisationer som Green Cross och Peres Center for Peace arbetar med vatten som källa till samarbete. Vi utnyttjar vattenkrisen som ett verktyg för att skapa samarbete.

Kritiker menar ofta att israelerna ­använder för mycket vatten jämfört med omkringliggande länder. En flygbild visar lätt att Israel är förhållandevis grönt och lummigt medan den palestinska sidan är dammigt brun. Enligt Christer beror detta i första hand på att israelerna har teknik och resurser till avancerad konstbevattning.

– På den arabiska sidan är det rätt ­eftersatt. De använder fortfarande dikesbevattning där kanske 90 procent av vattnet försvinner. Israelerna använder renat ­avloppsvatten till droppbevattning av varje enskild planta i odlingarna. Peres-centret försöker sprida tekniken till den pales­tinska sidan och det börjar ljusna en del ­efter ett inledande motstånd.

Sedan säger Christer också att det är fullt möjligt att de som anklagar Israel för att förse sig med för mycket vatten har rätt, men att det är svårt att veta vad som är rätt eller fel.

Under sina månader i Tel Aviv hyr Christer en egen lägenhet även om han umgås mycket med sin frus släkt. Lägen­heten ligger på bekvämt cykelavstånd från arbetet och som 47-åring tycker han att det känns bra att inte vara inneboende ­under så lång tid.

Christers bild av Israel är betydligt mer nyanserad än den rätt svart-vita bild som han tycker skapas i tidningar och tv. Många liberala israeler åker gärna till arabiska byar för att gå på restaurang. Går du på shoppinggatorna i Tel Aviv möter du massor av traditionellt klädda araber som handlar. Ett vanligt klotter på husväggarna har blivit ordet coexistance (samexistens) där C:et är en muslimsk måne, X:et en Davids stjärna och T:et ett kors.

– När jag kommer hem har jag en månad kvar på utbildningen. Sedan vill jag jobba med vattenfrågor. Det har pratats lite lätt om arbete här i Israel och det vore ju drömmen för mig.

Text: Erik Winnfors

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Parlamentets tunga maktposition märks inte minst på att ledamöterna är hett uppvaktade av olika lobbygrupper. Eureau, vattentjänstföretagens europeiska bransch­organisation, har under senare år ökat ­samarbetet med parlamentsledamöterna.

– Efter valet bygger vi upp en samarbetsgrupp för att koordinera olika vatteninitiativ och vi hoppas att de nya parlamentarikerna vill delta, säger Pierre-Yves Monette, generalsekreterare i Eureau.

Att parlamentet driver miljöfrågorna hårdare än de övriga lagstiftarna, kommissionen och ministerrådet, var tydligt den här mandatperioden.

– Det märkte vi när striden stod som hetast kring kemikalielagen Reach. Om inte parlamentet hade satt ner foten hade Europa fått en helt tandlös kemikalielag. Samma sak gäller regleringen av pesticider, säger Anders Finnson på Svenskt Vatten.

Mellan 2004 och 2009 har också flera andra viktiga lagar kommit till. Viktigast för VA-branschen är förstås att lagstift­ningen inom vattendirektivet avslutades genom att dotterdirektiven om grundvatten och prioriterade kemikalier kom på plats. Det följs av det marina direktivet med syfte att EU:s hav ska uppnå god miljöstatus 2021. Det marina direktivet utgör grunden för regeringens nya havsmiljöpolitik och den Östersjöstrategi som lanseras inför det svenska ordförandeskapet. Även översvämningsdirektivet, som berör kommunernas planering och markanvänding vid till exempel lokalisering av VA-verk, har trätt i kraft.

Cirkulation har frågat partierna som slåss om de 18 svenska platserna i parlamentet, om deras ställningstaganden i några vattenfrågor som är aktuella inför nästa mandatperiod.
Tre frågor är partierna helt överens om: Prioritera klimatet, integrera klimat- och vattenpolitiken och öka biogasproduktionen. Östersjön är också en viktig fråga. Flera partier lyfter även frågan om ökat klimatbistånd.

Åsikterna går däremot isär när det gäller uppströmsarbetet, revideringen av Reach och behovet av ett nytt textildirektiv. Inför revideringen av listan över prioriterade kemikalier inom vattendirektivet tar endast V och MP ställning till vilka ytterligare kemikalier som ska fasas ut.

Mer specifika frågor, som till exempel riktlinjer för material som kommer i kontakt med vatten, driver flera av kandidaterna gärna och vill gärna att VA-branschen tar kontakt.

Så här tycker partierna:

Nya Moderaterna Christofer Fjell­ner, Europaparlamen­tariker, är trea på Nya Moderaternas lista:

– Frågan om energieffektivitet kommer spela stor roll och på det området kan en sund vattenpolitik spelar en nyckelroll. Sverige ligger t ex långt fram när det gäller vatten som bärare av energi i form av fjärrvärme, och en effektivare vattenanvändning innebär sparade resurser.

– Eftersom hela Reach ännu inte har trätt i kraft är det för tidigt att ta ställning till förbättringar.

– Är tveksam till ett textildirektiv.

Folkpartiel Liberalerna Marit Paulsen är Folkpartiet Libera­lernas toppkandidat:

– EU:s jordbrukspolitik är en stor ­utmaning. Ta bort subventionerna och ­satsa istället på forskning och infrastruktur. En del av jordbruksbudgeten bör användas till miljöskydd och biologisk mångfald. Bekämpningsmedlen är idag inte ett mat- utan ett vattenproblem och en fara för den biologiska mångfalden kring åkern.

– En fråga som måste lyftas i jordbrukspolitiken är naturens renande roll. Precis som vi människor har lever, njurar och lungor har även naturen ett reningsverk – av slyåkrar, vatten och våtmarker som ska rena hela det globala systemet. Det reningssystemet måste skyddas.

– Uppströmsarbetet bör drivas utanför Reach genom att stegvis höja miniminivåerna i övrig miljöskydds- och kemikalielagstiftning. Reach kan behöva omfatta fler kemikalier.

– Högre ambitionsnivå i Reach är bättre en ett textildirektiv.

Kristdemokraterna Ella Bohlin är Kristdemokraternas för­sta­kandidat:

– Vi vill kartlägga färskvattenförsörjningen inom EU och miljösäkra Europas dricksvatten. Ett mer ekologiskt jordbruk krävs, både för säkrare livsmedel och för att minska miljöpåverkan till sjöar och vattendrag.

– Vattendirektivet måste genomföras på ett ambitiöst sätt i alla Östersjöländer. Det svenska förbudet mot fosfater i tvätt- och diskmedel bör utsträckas till att gälla hela EU.

– Vikten av uppströmsarbetet måste slås fast i både Reach och vattendirektivet. Kemikalier som inte uppfyller kraven för registrering ska förbjudas och farliga kemikalier som tillverkas i små mängder ska ­registreras. Substitutionsprincipen måste föl­jas.

– Ja till ett textildirektiv.

Miljöpartiet Carl Schlyter står överst på Miljöpartiets lista:

– Miljöanpassningen av jordbruksstödet måste öka. Gårdsstöd bör minska till förmån för miljöstöd, som bör inriktas på att till exempel minska utsläppen av växthusgaser, minska övergödningen och öka den biologiska mångfalden. Bevara våtmarker som har stor naturlig reningskapacitet. Fosfater i tvätt- och diskmedel ska fasas ut.

– Substitutionsprincipen är avgörande för uppströmsarbetet. Vi måste också ta itu med produkter som marknadsförs som spolbara men inte är det. Jag har varit rapportör för reglering av nanomaterial, som riskerar att bli ett växande problem för vattenrening och dricksvattenrening.

– EU:s kemikaliepolitik måste skärpas och även omfatta utsläpp till vatten av ­kemikalie- och medicinrester. Mer specifikt att 0,1 procentgränsen för när farliga ämnen i produkter omfattas av Reach ska gälla varje produktdel för sig och inte hela produktens vikt.

– Kemikalier som är PBT, vBvP, PB, hormonstörande och CMR bör föras upp på utfasningslistan över prioriterade kemikalier.

– MP har redan tagit initiativ om ett textildirektiv på nationell nivå. Jag har även tagit initiativ vad gäller nanomaterial och triclosan.

Socialdemokraterna Marita Ulvskog toppar Socialdemo­kra­ternas lista:

– Den ekonomiska krisen får inte leda till minskade klimatambitioner, tvärtom. Ökade klimatinvesteringar ger nya jobb och en miljödriven näringslivsutveckling.

– Fortsatt höga krav på EU:s grundvatten, överallt – också i områden med stora utsläpp från jordbruket. En liten, men oerhört viktig fråga är att vi köper alltför mycket buteljerat dricksvatten. Även om dricksvattenkvaliteten varierar går det att dricka kranvatten på långt fler platser än vad försäljningen av vatten på flaska motiverar. Att få myndigheter och offentlig sektor att använda kranvatten är ett viktigt steg på vägen.

– Uppströmsarbetet måste drivas inom alla lagstiftning och det är viktigt att myndigheterna har resurser för uppföljning. Även utsläpp från varor måste med i Reach på ett mer genomgripande sätt. Det ska bli lättare att förbjuda ämnen där det finns mindre riskfyllda alternativ.

– Ett textildirektiv är en väg att gå.

Vänsterpartiet Eva-Britt Svensson är Vänsterpartiets förstaval:

– Privatisering av vatten är ett problem som jag gärna vill arbeta aktivt emot då det främst drabbar de människor som redan lider brist på mat och vatten. För tillgång till rent vatten och sanitet i de nya medlemsländerna är det viktigt kommissionen granskar genomförandet av vattendirektivet och utfasningen av prioriterade kemikalier.

– Ett EU-förbud mot fosfater i tvätt- och diskmedel behövs. Vi måste också ­bevara och återskapa våtmarker för att ­hejda fortsatt utarmning av den biologiska mångfalden.

– Vi kommer att fortsätta att driva frågan om uppströmsarbete hårt under kommande revideringar av Reach och annan lagstiftning.  Fler kemikalier måste omfattas av kravet på substitution. Kriterierna som definierar cancerogena, mutagena och reproduktionstoxiska (CMR), persistenta, bioackumulerbara och toxiska (PBT) samt mycket persistenta och bioackumulerbara kemikalier (vPvB) måste förstärkas.

– Redan under behandlingen av dotterdirektivet om prioriterade kemikalier ville vi att ethinylestradiol, atrazine, DEHP, bly, octylphenol, simazine, trichlorobenzenes och trifluralin skulle föras in på utfasningslistan.

– V skulle stödja ett textildirektiv.

Centerpartiet och Junilistan har inte besva­rat Cirkulations frågor i tid för denna ­utgåvas pressläggning.

Text: Lise-Lotte Nilsson

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Till för några månader sedan var de dryga tiotalet anställda i en traditionell förvaltning, men sedan årsskiftet tillhör man det kommunala bolaget Tjörns Miljö AB.

– Funderingar på en bolagisering fanns redan för några år sedan, men det blev aktuellt i samband med att besluten om investeringar i det stora VA-projektet började fattas, säger Bo Svensson, kommunchef på Tjörn och tillika VD i Tjörns Miljö AB.

När projektet inleddes skedde det i den traditionella förvaltningskostymen, men efterhand höjdes rösterna från de styrande att man ville bolagisera. Det kan ha sin förklaring i att den politiska majoriteten sprack mitt i mandatperioden.

De som tog över efter valet 2006 på Tjörn bestod av en blandning mellan borgerliga partier och socialdemokraterna, men i samband med ett budgetarbete sprack den alliansen och ersattes av en traditionell borgerlig majoritet. Och sådana majoriteter brukar vara mer benägna att lägga ut kommunal verksamhet på entreprenad. Det kan också bero på att de styrande ansåg att det stora VA-projektet gick för långsamt framåt och att allt som skulle göras var svårplanerat och långsamt i den gamla förvaltningen.

Att hålla styrsel på markinlösen, projektering, samråd, upphandling och ekonomistyrning tillsammans med den dag­liga driften är ingen okomplicerad historia i en förvaltning som också ska ta hand om bland annat mat till förskolor, skolor och äldreboenden.

– Det gjordes en översyn redan 2005 där det fanns förslag som pekade mot att man skulle lägga VA i en särskild nämnd, men det blev inte så. Den hamnade i en teknik- och servicenämnd och fick dela kraft med renhållning, hamnar, måltidsenhet och annat. Det blev för mycket speceriaffär för att det skulle vara tillräckligt effektivt, säger Bo Svensson.

Så här långt tycker kommunchefen och den tillfällige VA-VD:n att det gått bra. Personalen är kompetent och det finns driv i projektet.

Men VA-bolaget är så här långt av tillfällig karaktär. Kommunen valde, i enlighet med EU-direktiv enligt Bo Svensson, att lägga VA-verket i eget kommunalt bolag först och ska om ett par månader begära in anbud på verksamheten.

– Det här bolaget ska ut på entreprenad, men jag tycker samtidigt att de som jobbar i bolaget i dag och det vi levererar till kommuninvånarna är av hög kvalitet. Jag är mycket imponerad över hur personalen hanterat det här, säger Svensson.

I lokalpressen har det varit en och annan insändare och artikel med människor som reagerat surt på att politiker uttalat sig om att man bland annat gjort föränd­ringen för att ”det hände för lite”. Andra menar att förändringen var och är nödvändig för att få styrsel på alla projekt.

Bland Tjörns mångfacetterade VA-problem finns det grundläggande problemet att ön har knappt 15 000 invånare på vintern och ungefär 40 000 på sommaren. Trycket på både den bruna och vita sidan ökar markant och uteblivna investeringar förr i tiden har gjort befintligt system bräckligt. Samtidigt som sommargästerna blir fler och vill ha kommunalt VA vill kommunen bygga nya året-runt-boenden i rask takt. Detta i kombination med att tillgången på vatten är begränsad, att ­reningsverken är ålderstigna och att ön till stor del består av klippor och berg gör att det råder komplicerade förhållanden.

Vattnet – Tjörn förbrukar cirka 650 000 kubikmeter per år – hämtas från några ­insjöar på ön och via en havsledning som kommer från grannen Stenungsunds kommun och dess vattentäkt Hällungen. Till saken hör att Stenungsund sliter med sin vattenfråga, Hällungen anses inte räcka hur länge som helst och man har en pågående process i Miljödomstolen om att få rätt att utnyttja en ny reserv, Ålevatten.

– Fast vi räknar med att Stenungsund fortsätter att leverera och dessutom har de i dagarna fått klart med att ta ut mer från Hällungen, säger Bo Svensson.

Men vattensituationen har nu fått ­politikerna att fundera på nya grepp. Det finns tankar om att införa två vatten­taxor, en på vinterhalvåret, en på sommaren. Det är inte ovanligt att sommargäster står och fyller pooler, eller att båtägare i marinor och gästhamnar står och spolar av sina båtar samtidigt som kommunen under torra sommarveckor ber folk att vara varsamma med vattnet.

– Att göra det rejält dyrare att slösa med vattnet på sommaren skulle ju kunna vara en väg att komma tillrätta med det här problemet, politikerna har diskuterat detta tidigare och frågan fick ny aktualitet när VA-taxorna justerades i höstas, säger Bo Svensson.

De 300 till 400 miljoner kronor som projektet nu är uppe i innebär inte enbart att kostnaderna rusat i höjden. För några år sedan trodde man att det skulle handla om 140 miljoner, sedan talades det om 180, ­sedan 220.

– En del av förklaringen är att kostnaderna stiger och att en del projekt blivit dyrare än beräknat, men mycket beror också att exploateringsområdet vuxit och att det finns stora utbyggnadsplaner med året-runt-bostäder på Tjörn, säger Bo Svensson.

Den allra tyngsta delen i hela projektet är kostnaden för det nya reningsverket som ska ersätta det gamla på Ängholmen, vilken ligger på sydvästra Tjörn, vid sill­fabrikerna på Klädesholmen, ett stenkast från den farled som brukar kallas havets E6:a.

Ängholmens nya reningsverk kommer att få en helt annan kapacitet än det nuvarande och man planerar därför att endast ha två reningsverk kvar på ön, Ängholmen nya och det i Höviksnäs. Renings­verket i kommunens centralort Skärhamn kommer att läggas ner och rivas, detta verk är placerat på mark som idag är attraktiv och får lämna plats till annat.

För Tjörns kommun behöver få fart på befolkningstalen, man har politiskt ­beslutat att det ska bli lättare att få bygglov och det finns flera nya planer på bostäder. Då handlar det om årent-runt-boende, som till skillnad från sommargästerna levererar kommunalskatt.

– Detta är en situation som vi delar med många andra kommuner i Bohuslän, men för att vi ska kunna utvecklas och ­erbjuda våra invånare bra service måste vi öka antalet året-runt-boende, Tjörn är strategiskt beläget och har nära till Göte­borg. Vi har väldigt många vackra samhällen och byar, vi tror att Tjörn är ett ­mycket bra alternativ, säger Bo Svensson.

Ett exempel på de särskilda förhållanden som uppstår på populära semesterorter är VA-frågan på Björholmen. Handlar det om en invånares rättighet eller är det orättfärdigt gynnande av sommargäster? VA-frågan på Björholmen på nordvästra Tjörn är den mångåriga striden som nu är på väg mot avgörande, särtaxa eller inte är den ­sista frågan i tvisten.

Tvisten om kommunalt vatten och ­avlopp till den vackert belägna byn där Stigfjorden möter Skagerrak har pågått i runda slängar sedan början av 2000-­talet. Björholmen, som förr var en avlägset belägen fiskeby på Tjörn och nu mest befolkas av sommargäster (eller badgäster som Tjörnborna säger) har aldrig varit anslutet till kommunalt VA. De få bofasta som finns i samhället har aldrig varit särskilt påstri­diga om att bli påkopplade, det är från sommargästerna kravet har kommit.

Efter det att frågan vandrat i den kommunala beslutsprocessen under ett par år blev det i näst högsta instans nobben för VA-kravet. Men saken gick till regeringen som 2005 avgjorde saken och förklarade att kommunen ska se till Björholmen­borna får kommunalt VA.

Kommunen har försökt övertyga Björholmen om att man kan ansluta sig till ortens privatägda marina, som sedan några år har investerat i en avsaltningsanläggning. Förslaget har inte gillats, man menar att anläggningen har driftstörningar och att en sådan lösning innehåller flera osäkerhetsmoment; vad händer exempelvis om marinan går i konkurs?

Kommunen har sedan accepterat att Björholmen ska ha sitt kommunala VA, men anser att det ska vara särtaxa som gäller. Det innebär en installation beräknas kosta en halv miljon kronor per hushåll istället för de 177 000 som anslutnings­avgift kostar för övriga på ön. De styrande menar att det vore orättfärdigt att låta den dyra VA-dragningen ut till Björholmen belasta VA-kollektivet och de året-runt-boende.

– Exakt hur hög särtaxan blir vet vi ännu inte, det beror på hur många fastigheter vi kan ta in på vägen till Björhol­men, säger Bo Svensson.

Särtaxan har förstås överklagats. De klagande menar att ”kommunen har ­veterligen inte verkställt sådan undersökning av typografiska och geologiska förhållanden som erfordras för att särskilda omständigheter ska kunna visas föreligga”. Man menar också att kommunen inte lyckats visa att anslutningen innebär kostnader som avviker i beaktansvärd omfattning från andra fastigheter i verksamhets­området.

Att kommunens ledande politiker i lokalpressen uttryckt åsikten att VA-­anslutningen inte ska belasta året-runt-­boende tas också upp i överklagandet, och man anför att detta strider mot likabehand­lingsprincipen av kommunmedlemmar.

– Vi hade nästan utgått från att detta överklagande skulle komma, men vi känner oss rätt övertygade om att det både är vår rätt och skyldighet att ta ut särtaxa i det här fallet, menar Svensson.

Inom kort räknar kommunchefen med att öppna Björholmen-projektet för anbud. Vid årsskiftet ska Björholmen hur som helst ha sitt kommunala VA.

Text: Thomas Clausson

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.