– BAM är en restprodukt från bekämpningsmedlet Totex som förbjöds 1989. Det användes främst till ogräsbekämpning på grusytor, banvallar, skolgårdar och liknande platser, förklarar Östhammars kommuns VA-chef sedan ett och ett halvt år, Roger Rohdin.

Efter att de här problemen uppdagats rekommenderade miljökontoret hälso­skyddsnämnden att ta beslutet att inte ­bevilja tillstånd till yrkesmässig spridning av kemiska bekämpningsmedel inom vattenskyddsområdena i Östhammars kommun.

Eftersom BAM bryts ned långsamt, och det tar lång tid innan det når grundvattnet, krävdes snabba åtgärder för att komma tillrätta med de risker resterna av bekämpningsmedel medförde.

– Lösningen blev en fullständig ­ombyggnad av vattenverket i Gimo och installation av både kolfilter och membran med nanoteknik, förklarar Roger Rohdin. Det är en vattenkrävande teknik, men det är inget stort problem eftersom vi har ­relativt gott om vatten här även om det medför något högre kostnader. Å andra ­sidan slipper vi tillsätta avhärdningssalt som annars är en stor kostnad, tillägger han.

Reningen har visat sig så effektiv att man numera inte finner några spår av ­bekämpningsmedel i dricksvattnet enligt de skarpa gränsvärden som nu tillämpas. Samtidigt har man fått en jämnare kvalitet, lagom hårdhet, lägre kloridhalt och bättre smak på sitt vatten.

Det nya vattenverket, som stod klart för drygt två år sedan, har inneburit en ­investering på cirka 4,5 miljoner kronor, något som Roger Rohdin anser vara väl använda pengar med tanke på det goda ­resultatet.

– Den största effekten uppnår vi ­genom våra tio seriekopplade tuber med membranfilter, men även de tre kolfiltren hjälper till att filtrera bort bekämpningsmedlet, säger han.

Den teknik man tidigare använde i Gimo byggde på sandfilter och avhärdningsfilter för jonbrytning. Detta bet dock inte på BAM, vilket heller inte membranteknik med ultrafilter hade gjort.

– Nanofiltren innebär att vi producerar våra 45 kubikmeter per timme under sju bars tryck, vilket är ganska högt, förklarar driftteknikern vid Gimo vattenverk Bert Sundborg. Vårt största problem nu är kalket i råvattnet som sätter igen filtren och ökar trycket ytterligare.

Det här gör att man måste dosera ­antiscaling för att skölja ur kalket, förutom den rengöring av filtren som sker halvårsvis. För att skydda kol- och nanofilter ­använder man ett patronfilter på det ingående vattnet som tar bort grovt material. I andra änden på det utgående vattnet ­använder man även UV-ljus för att motverka bakterier.

– Vi är mycket nöjda med den nya installationen och med vad den åstadkommer, men ångrar kanske att vi inte bytte renvattenpumparna samtidigt, säger Bert Sundborg och försöker överrösta det enda som återstår av den gamla utrustningen.

Totalentreprenören och leverantören av utrustningen till Gimo vattenverk, Björks Rostfria AB, finns sedan 1970 etablerad i Hallstavik och säger sig vara ­ensam inom sin speciella nisch i landet. På grund av närheten till Gimo använder man anläggningen här som referensanläggning.

– Visst finns det konkurrenter till oss, men de finns utomlands, säger företagets VD Per-Olof Björk. Med tanke på teknikens fördelar, och att den ligger helt rätt i tiden, är det lite förvånande, anser han.

Den teknik, eller snarare de tekniker, Per-Olof Björk talar om är nanofiltrering som kom till Sverige kring mitten av 1990-talet, och ultrafiltrering. Vid nanofiltrering har membranet en porstorlek på som högst två miljondels millimeter. Metoden används för reduktion av bland annat organiska ämnen, färg, klorid och bakterier främst i dricksvatten och indu­striellt processvatten.

– Ultrafiltreringen sker i ett något glesare filter, men enligt samma princip. Den tunna hinna som utgör membranet har egenskapen att släppa igenom vissa ämnen men inte andra, förklarar Per-Olof Björk.

Goda resultat till trots kan det ibland vara svårt att skapa förståelse och förtro­ende för tekniken, även om man inte vänder sig till någon ny kundkategori.

– Vi arbetar i en konservativ bransch med en utbredd skepsis där det tar tid att arbeta in nya idéer, konstaterar Per-Olof Björk, som dock har en viss förståelse för försiktigheten. Vattnet är ju vårt viktigaste livsmedel och då måste ju försiktighetsprincipen gälla, inser han.

Membranen till reningsanläggningarna byggs i sektioner beroende på hur många kubikmeter som ska produceras per timme eller dygn.

– Det första vi måste göra är att identifiera problemet för att sedan se vad som krävs för att lösa det, säger Per-Olof Björk. Sedan kommer ofta frågan upp om vad det ena och andra kostar. Jag brukar svara att rening med nanoteknik kostar 35 – 50 öre per producerad kubikmeter, medan ultrafiltrering ligger på tre öre. Det är en stor skillnad.

Text: Olle Anderstam

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

– De mikrobiologiska riskerna är ur hälsosynpunkt mest allvarliga medan de kemiska riskerna sällan medför akuta hälsohot utan mer ger upphov till brister i lukt, lukt smak och utseende, säger Per Ericsson, dricksvattenexpert på Norrvat­ten som varit med och tagit fram underlag om dricksvattenförsörjningen till klimat- och sårbarhetsutredningen.

Det ökande resandet och ökad import av varor är några orsaker som förändrat den mikrobiologiska floran där virus och parasiter blivit vanligare. Enligt Världshäl­so­organisationen bedöms parasiter utgöra det största hotet i utvecklade länder. De överlever länge i miljön, är motståndskraftiga mot desinfektion och kan orsaka ­infektioner även i en låg dos.

Under de senaste 25 åren har 63 000 sjukdomsfall orsakade av dricksvatten konstaterats i Sverige. Enligt livsmedelsverkets statistik inträffar i snitt 4 – 5 dricks­vattenburna sjukdomsutbrott per år.

– Den vanligaste orsaken är campylobacter och på senare år har man även kunnat konstatera flera fall av norovirus. I ett par fall har även giardia hittats men oftast är orsaken okänd, säger Torbjörn Lind­berg, mikrobiolog på Livsmedels­verket.

Sverige har hittills varit förskonat från större utbrott orsakade av parasiter som drabbat Bergen i Norge och Galway på Irland. Där smittades ett stort antal människor av Giardia respektive Cryptospori­dium. Båda utbrotten orsakades av att ­avföringspåverkat vatten kom in i dricksvattensystemet efter häftiga regnväder. Detsamma hände i Milwaukee i USA 1993. 400 000 människor insjuknade, varav flera dog, sedan de smittats av Crypto­sporidium.

– Det som hände i Bergen och Galway kunde lika gärna ha hänt här. Med nuvarande övervakning av vattnets mikrobiella status är risken stor att man upptäcker smitta först när människor redan insjuknat. Och har det redan kommit in virus ­eller parasiter i systemet är dagens beredningsmetoder i stort sett verkningslösa, ­säger Kenneth Persson, ordförande i Före­ningen Vatten.

– Då är mycket noggrann spolning eventuellt i kombination med chockkloreing är den enda möjliga åtgärden, vilket nyligen Nokia i Finland tvingades göra, säger Per Ericsson.

I underlaget till klimat- och sårbarhetsutredningen räknar man med en femfaldig ökning av vattenburen smitta. Orsakerna är regn, översvämningar och skador i samband med extremväder. Ten­densen är tydlig. Under de senaste åtta åren har huvuddelen av kokningsrekommendationerna utfärdats mellan juli och november när det regnar som mest.

I till exempel Alvesta ledde skyfallen 2004 till att huvudortens grundvattentäkt översvämmades. Mikrobiologiskt förorenat vatten pumpades ut på vattenledningsnätet. Kommunen gick snabbt ut med kokningsrekommendationer och inget sjukdomsutbrott kunde konstateras.

Alla vattenburna utbrott beror förstås inte på att skyfall förorenar råvattnet utan de kan också orsakas av baksug, korskoppling, efterväxt eller att dricksvattnet förorenats i distributionsnäten. I Dingtuna utanför Västerås läckte förra året avloppsvatten in i en dricksvattenledning i samband med ett ledningsnätsarbete. Bakterier smittade närmare 400 av ortens 1 000 ­invånare i ett av de största utbrotten av vattenburen smitta på flera år.

Konsekvenserna av ett sjukdomsutbrott kan bli stora för både den enskilde och samhället. Till exempel kan parasiter orsaka både långvariga följdsjukdomar och dödsfall. Med utgångspunkt från ­giardiasmittan i Bergen brukar man räkna med en kostnad på 10 000 kronor per insjuknad. Livsmedelsverket räknar med att i de utbrott som upptäcks drabbas mellan 20 – 90 procent av de anslutna.

Om till ­exempel ett giardiautbrott skulle drabba Norsborgsverket utanför Stock­holm, som försörjer 600 000 personer med dricksvatten, och 20 procent blev sjuka, skulle kostnaden uppgå till drygt en miljard kronor.

De mellanstora och stora vattenverken står för de allra flesta, mer än 90 procent, av antalet sjuka. Den största andelen utbrott sker dock vid de små grundvattenverken som saknar mikrobiologiska säkerhetsbarriärer och är känsliga för försämringar av råvattenkvaliteten vid regn. Klimatföränd­ringarna sätter fokus på de problem som redan idag finns på de små verken. Det är vanligare att mindre vattentäkter saknar skyddsområden. Det är heller inte alltid man vet var vattnet kommer ifrån och hur lång uppehållstiden är.

Branschen efterlyser ökad tydlighet från Livsmedelsverket såväl för kontroll av råvattnet som krav på aktiva säkerhetsbarriärer. Livsmedelsverket anser att dagens föreskrifter är tillräckliga. Många VA-chefer vid de mindre verken vill däremot ­använda skärpta krav för att hävda dricks­vattenförsörjningens behov av resurser gentemot andra kommunala intressen.

Den nya mikrobiologiska hotbilden kräver också snabbare och billigare analyser. De indikatoranalyser som används idag ger ingen direkt information om virus och parasiter i dricksvatten. Den metod som finns idag för att analysera Giardia och Cryptosporidium är tidskrävande och kostsam.

– Det är viktigt att Smittskyddsin­stitutet även i fortsättningen kan utföra dessa analyser liksom ge råd till VA-verken. I nuläget när många VA-organisationer gör sig av med både labb och kompetens är det viktigt att behålla någon forma av driftlabb på verken. De behöver inte vara ackrediterade men måste ha kemisk/mikrobio­logisk kompetens för att utvärdera analysrapporter liksom initiera utvidgad provtagning vid behov, anser Per Ericsson.

Extremväder leder också till ökade risker för ras och skred med åtföljande skador på vattenledningsnätet. I många kommuner finns ingen eller begränsad möjlighet till leverans via andra ledningar om en huvudvattenledning slås ut vid till exempel ett ras eller skred.

Örnsköldsvik drabbades 1999 av ett större avbrott i sin vattenförsörjning. Även om det inte orsakades av vädret visar det vad som kan hända när viktiga vattenledningar skadas och dubblering saknas. Sjukhuset fick transportera vissa grupper av patienter till andra sjukhus. Skolor fick stängas på grund av att av att toaletterna inte gick att använda. Även badhuset stängdes och såväl industrier som andra näringar drabbades.

I samband med att ett ledningsnät blir trycklöst finns också risk för att förorenat vatten kan tränga in i otätheter. Ofta finns avloppsledningar i samma ledningsgrav vilket i värsta fall kan leda till ett vatten­buret sjukdomsutbrott. I Örnsköldsvik ­klarade man sig från det eftersom man gick ut med kokningsrekommendationer när dricks­vattnet kopplades på igen. Vad kostnaden uppgick till har aldrig räknats ut men att det handlar om mångmiljon­belopp står klart.

– I ett krisläge ska distributionsnäten i det längsta vara trycksatta för att till exempel undvika hygieniska risker och stopp i avloppen. Det är viktigare med full tillgång på vatten än brister i vattnets estetiska eller tekniska kvalitet. I det längsta bör dock den mikrobiologiska säkerheten upprätthållas genom tillräckliga barriärer vid vattenverket, säger Per Ericsson.

När det gäller kemiska föroreningar är det idag framför allt olyckor som utgör den största risken. Det kan handla om en tankbil som välter nära en vattentäkt eller att två fritidsbåtar krockar, sjunker och släpper ut dieselolja i närheten av ett intag.

– Stockholmstraktens verk är i nuläget inte byggda för att kunna rena starkt kemiskt förorenade råvatten. Vid Görväln­verket har vi dock bättre förutsättningar eftersom vi har kolfilter och tillgång till pulverkol. Det är dock viktigt att komma ihåg att utan föregående ozonbehandling fastnar de humusämnen som inte avskilts i föregånde fällningsprocess, på kolet. Då minskar adsorptionsförmågan för många typer av föroreningar kraftigt. Kolet har dock förmåga att avskilja extremt låga halter av algmetaboliter under lång tid. Kol­filter medför därför efter en tids drift ­endast ett mycket begränsat skydd påpekar Per Ericsson.

Medan en ytvattentäkt har möjlighet att repa sig kan en grundvattentäkt med långsamma flöden vara förstörd för överskådlig framtid.
Att ersätta en vattentäkt som förorenats kan bli mycket dyrt om det överhuvudtaget finns en ny täkt. Att ersätta Uppsalas eller Göteborgs vattentäkter har beräknats till en miljard kronor eller mer.

– Även om man oftast är mycket duktiga på att åtgärda problem som uppstått innebär klimatförändringarna att det blir allt viktigare att arbeta förebyggande. Skydd av vattentäkt är kanske det vikti­gaste arbetet för att långsiktigt klara Sve­riges dricksvattenförsörjning, säger Gullvy Hedenberg, dricksvattenexpert på Svenskt Vatten.

I sitt remissvar till slutbetänkandet från utredningen ”Sverige inför klimatförändringarna – hot och möjligheter” rekommenderar därför Svenskt Vatten att staten beslutar om obligatoriskt inrättande av skydd av vattentäkter för dricksvattenframställning. För att få ett starkare skydd för viktiga vattenförekomster bör de ­kunna klassas som riksintresse.

– För att förbättra råvattenkontrollen anser vi att ett statligt myndighetskrav på kontroll av råvattenkvalitet ska återinföras men nu med särskilt fokus på den mikrobiologiska hotbilden, fortsätter Gullvy Hedenberg.

Klimatförändringarna innebär att dricksvattenförsörjningen står inför sin största utmaning på kanske hundra år. Trots det finns det tecken som tyder på att dricksvatteninvesteringarna har sjunkit de senaste åren. Det finns idag ingen heltäckande statistik som kan stödja magkänslan hos många i branschen men Cirkula­tionsbarometern, där man kartlagt investeringarna i 18 kommuner under fem år, visar att investeringarna i dricksvatten sjunkit.

Text: Lise-Lotte Nilsson

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

– Vad som kan hända med VA-lagen är lite oroväckande. Kommissionen kommer inte att ge upp det här med konkurrensutsättning, menar Jan-Erik Gustafsson.

Docenten vid avdelningen för vattenförvaltning på KTH är politiskt aktiv, bland annat som ordförande inom Nej till EU, en partipolitisk oberoende folkrörelse. Själv har Jan-Erik en socialistisk grundsyn. Han är en av mycket få offentliga debat­törer i Sverige som pratar om vattenfrågor. På hans lilla tjänsterum dignar bokhyl­lorna under litteratur om vattenförvaltning från hela världen. Jan-Erik har en gedigen kunskap i frågan som, parad med hans politiska övertygelse, ger en tydlig grundinställning.

– VA-försörjningen ska man inte tjäna pengar på. Det är sunt att inte ha ett vinst­intresse. Medborgarna har också möjlighet till insyn om det behövs. Det är en viktig möjlighet om VA-avgiftern höjs mycket till exempel. Det är en monopolistisk verk­samhet – varför lämna den till privata ­monopol, argumenterar Jan-Erik.

Jan-Erik Gustafsson är uppvuxen i en lantbrukarfamilj i Ulricehamnstrakten men har faktiskt varit på KTH nästan oavbrutet sedan 1967. Då kom han till skolan för att bli lantmätare, examen tog han 1971. Redan 1974 var han tillbaka för en assistenttjänst. Ett intresse för mark och vatten ledde honom till att studera dessa frågor i Kina, något som till en början inte var helt populärt i alla kretsar på den anrika tek­niska högskolan. 1982 lade Jan-Erik fram en licentiat-avhandling om markutnyttjande i Kina. Med hjälp av en svensk handelsattaché fick han hösten 1982 möjlighet till sex veckors fältstudier i Kina och ­kunde forska vidare.

– Utan attachén hade jag aldrig kommit dit. Jag var den första utländska doktorand som togs emot av Kinas motsvarighet till Kungliga vetenskapsakademin efter att vetenskapligt utbyte kommit igång 1980, minns Jan-Erik.

År 1984 var doktorsavhandlingen ­färdig, då hade också de flesta kolleger på KTH accepterat valet av land att under­söka och efterhand fick han gott stöd från skolan.

Även under 1990-talet reste Jan-Erik i österled med två resor till Tibet. Vatten­geologi, jordbruksstruktur men även klimatförändringar var sånt som det svenska forskarlag där Jan-Erik ingick ville stu­dera. Ett minne för livet fick de när dimmor och moln skingrades vid baslägret på Mount Everest, på 5 300 meters höjd. Sittande på varsin grushög och flämtande av den syrefattiga luften kunde de se toppen av världens högsta berg.

– Den mäktigaste naturupplevelse jag haft, konstaterar Jan-Erik.

Åter till frågorna om hur VA-verksamhet ska bedrivas. I slutet av 1980-talet tillbringade Jan-Erik ett år i Frankrike som ledde till att han skrev en rapport om fransk vattenförvaltning. Först väckte den inte så mycket uppmärksamhet men efter Sveriges EU-medlemskap steg intresset ordentligt.

– Den lever jag på fortfarande, skojar Jan-Erik och letar i de överfyllda bokhyllorna efter rapporten.

Han tycker att grunderna i det ­franska systemet är bra. Bland annat sköts finansieringen genom en resursavgift för både ­företag och hushåll, en avgift som går utanpå förbrukningsavgiften. Resursavgif­ten finansierar något som motsvarar de vattendistrikt som införts i Sverige i samband med EU:s ramdirektiv. Vattendis­trikten i Frankrike använder avgifterna till ­investeringar inom vattensektorn.

– Man tar in pengar från brukarna och omfördelar till brukarnas bästa, säger Jan-Erik.

Att det fungerar i Frankrike behöver dock inte betyda att det fungerar om man för över systemet till andra länder.

– Min uppfattning är att ramdirektivet bygger på det franska systemet. Men ju mer ramdirektivet genomförs i andra länder desto mer stelbent verkar det bli, säger han.

Idag har Jan-Erik en fast tjänst som lektor på KTH och är även docent i vattenhushållning. Arbetsuppgifterna är ett pussel av uppgifter, som det ofta är inom den akademiska världen. Forskarhandledning för doktorander, undervisning, egen forskning, fackligt arbete och till sist samordning av ett så kallat mastersprogram med utländska studenter.

Sedan år 2002 är Jan-Erik delaktig i ett spännande internationellt utbyte. Tre veckor om året undervisar han på University of Ghana. Utbytet har sin grund i en doktorand från Ghana som gått vidare från masters-programmet på KTH, som Jan-Erik handledde. Återigen verkar han i en annan världsdel med andra perspektiv. Hans forskning har också fått mer uppmärksamhet i utvecklingsländer än hemma i Sverige.

Kampen mot konkurrensutsättning och privatisering av VA-tjänster är ändå hans kanske största profilfråga. Uppmärk­samheten på Stockholm Vattens sparprogram har ökat intresset. Jan-Erik vill att fler ska engagera sig i vattenförsörjningens utforming.

– Den bästa regleringen är aktiva medborgare. Det är en försäkran mot framtida vattenproblem och för att ha kvar verksamheten i offentlig regi.

Text: Erik Winnfors Wannberg

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Kemisk fällning och filtrering ger ­ingen fullständig behandling. 90 – 99,9 procent av partiklarna, inklusive mikroorganismer, avskiljs. Konstgjord grundvatten­bildning med lång uppehållstid i marken, minst två till tre månader, ger en mycket bra säkerhet. Detta gäller även för naturligt grundvatten. Är uppehållstiden i marken för kort kan mikroorganismer finnas kvar i vattnet, virus anses kunna transporteras längst i akvifären.

De metoder som används för desinfektion av dricksvatten i Sverige är tillsats av oxidationsmedel (klorgas, natriumhypo­klo­rit, kloramin, klordioxid eller ozon) samt bestrålning med ultraviolett ljus (UV). Kännetecknande för oxidationsmedel är att de mycket lätt reagerar med andra ämnen, som då oxideras. Oxidation innebär att det ämne som oxideras tvingas lämna ifrån sig en eller flera elektroner. På detta sätt kan dött organiskt material brytas sönder till mindre delar, medan effekten på levande organismer blir att livsviktiga beståndsdelar i cellmembranen oxideras så att den drabbade mikroben dör.

Fri klor tillsatt i form av klorgas eller hypoklorit är kraftiga desinfektionsmedel och ger en effektiv avdödning men verkar normalt under en kort tid. Ett svagare desinfektionsmedel är kloramin. Kloramin är ett mer stabilt ämne än de kraftigare klorvarianterna och används i första hand för långverkande desinfektion i ledningsnäten. Hur klorföreningar reagerar med vatten beror på innehållet av organiskt material, pH-värde med mera. Därför måste man trots ovanstående alltid utgå från sitt eget vatten.

Livsmedelsverket betraktar inte desinfektion med kloramin som en mikrobiologisk säkerhetsbarriär. En del sjukdoms­framkallande organismer, som Giardia och Cryptosporidium, kräver mycket högre halter av fritt klor för att avdödas, än vad som är tillåtet att använda inom dricksvattenberedning.

Ozon är ett alternativt oxidationsmedel och har en god barriärverkan mot bakterier, encelliga organismer och de flesta ­virus. Ett problem är att  avdödade mikroorganiser och det sönderdelade organiska materialet kan ge upphov till mikrobiologisk tillväxt i ledningsnäten.

UV-ljus verkar på ett annat sätt än de oxiderande medlen. UV-strålarna angriper främst levande mikroorganismer genom att skada cellens DNA. UV är mycket ­effektivt mot encelliga parasiter som Giardia och Cryptosporidium liksom mot de flesta bakterier. Vissa virus står dock emot UV. Det finns spekulationer om att en del mikroorganismer ibland kan repa­rera skadan på DNA.

Till sist finns de fysiska barriärerna, membranfilter. Avskiljning med membranteknik kan vara mycket effektiv. Den enklaste formen, mikrofiltrering, ger dock inte ett tillräckligt skydd. Porerna i mikrofilter kan släppa igenom virus.

I kombination med kemisk fällning ­visar beräkningar att filter av ultrafilterkvalitet ger en god avskiljning av virus även om de har viss andel filterporer som är större än de minsta virusen. För vattenverk utan kemisk fällning krävs nanofilter för att avskilja virus. Nanofiltren har ännu ­tätare membran vilket ger betydligt högre investerings- och driftskostnader än ultrafilter.

Membranfilter rekommenderas dock inte som ensam mikrobiologisk barriär då membranens skick är avgörande för effekten. En anläggning med skadade membran­element eller läckor i kopplingar ger ett sämre skydd.

Både förhållandena i ytvatten- och i grundvatten förändras med ett förändrat klimat.

Text: Erik Winnfors Wannberg

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Framöver blir det alltså svårt för golfklubbarna att hålla sina banor lika gröna som förr – allra helst i södra delen av ­landet, där nederbörden är extra liten och somrarna extra heta. Men i Sainte-Maxime har man alltså förebyggt denna ­situation.

Till saken hör då också att Sainte-Maxime är en populär badort på Côte d’Azur. På somrarna invaderas samhället av turister. Invånarantalet ökar under några månader från 12 000 till 60 000 personer. Följden blir hårda påfrestningar på vattenförsörjningen – ofta med bevattningsförbud som följd.

Det man har gjort i Sainte-Maxime är att man har kompletterat reningen för en del av det vatten som lämnar reningsverket. Närmare bestämt är det en fjärdedel av det utgående vattnet som får genomgå en extra rening och det sker i tre steg.

Först filtreras vattnet i sandbädd. Därmed elimineras lösa partiklar, parasit­ägg och vissa bakterier. Därefter desinficeras vattnet med hjälp av UV-lampor och klorering. Dessa två åtgärder har till syfte att ta död på mikroorganismer. Men varför två metoder med samma syfte?

– Metoderna kompletterar varandra, förklarar vattenverkets driftchef Nicolas Cazenove. Klorbehandlingens effekt är bristfällig och UV-bestrålningen har bara tillfällig verkan. Genom att kombinera de två metoderna förhindras att bakterierna lever upp igen efter att ha lämnat reningsverket.

Under sommarmånaderna är det 2 000 kubikmeter vatten per dygn som på detta sätt får genomgå en extra rening. Detta vatten leds sedan genom en fyra ­kilometer lång ledning till en redan existerande damm invid golfbanan. Dammen rymmer 10 000 kubikmeter och tjänar som reservoar för bevattningssystemet.

För kommunen har detta varit en dyr lösning. Den har kostat 500 000 euro, ­motsvarande cirka 4,7 miljoner kronor.

– Men vi räknar med att invester­ingen ska löna sig på sikt, säger tekniske chefen Didier Spanoly.

Tidigare köpte golfbanan färskvatten av det privata VA-företaget Veolia, som ­driver vattenverket. Nu köper golfbanan i stället renat avloppsvatten av kommunen för ett pris av 0,45 euro/kubikmeter.

Samtidigt har tillgången på färskvatten ökat med tio procent. Kommunen slipper nu förmodligen att införa bevattningsförbud under de värsta torrperioderna.

Nästa steg består i att även bevattna parkmark med vatten från reningsverket. Tillstånd för detta är redan beviljat. Just nu dras en ny ledning till en bassäng i centrum. Arbetet ska vara klart till nästa sommar.

Kommunen räknar med att använda 600 kubikmeter per dygn under fyra ­månader till att bevattna rabatter i centrum. Totalt blir det 72 000 kubikbmeter. Kommunen slipper då köpa samma mängd färskvatten av Veolia. Slutresultatet blir en besparing på 97 000 euro, motsvarande över 900 000 kronor.

– Vi ser det här både som en miljösatsning och som en god affär, säger Didier Spanoly.

Text: Stefan Andersson

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

De svenska reningsverken är ­ganska effektiva vilket innebär att det läcker mer kväve från diffusa utsläppskällor – främst jordbruk och biltrafik – än från punktkällor som avlopp och industrier. Ett sätt att komma åt kväveutsläpp från diffusa källor är att skörda blåmusslor och på så sätt dra näringsämnen ur havet.

– Jag vill se en fri marknad där musselodling är en av de vattenreningstjänster man kan välja, säger Odd Lindahl, docent i marin ekologi vid Kristinebergs marina forskningsstation.

För ett par år sedan drog norska Nor­dic Shell igång sin kommersiella mussel­odlingsverksamhet i Bohuslän. I dag är man störst på den svenska marknaden. Nordic Shell odlar musslor och säljer dem som färsk matvara. Men företaget visar också hur handel med utsläppsrätter kan gå till, man får betalt av Lysekils kommun för att genom musslorna ta upp en viss mängd kväve ur vattnet.

Företagets chef, Ulf Syversen, vill inte redovisa exakt vad man tjänar på verksamheten i Bohuslän. Men han berättar att man gör en god vinst och att inkomsten från kvävereduktionen bara är en liten del av vinsten.

Ulf Syversen berättar att kvävereningstjänsten är svår att klara av om man har en liten produktion, samtidigt genererar den för lite pengar för att ensamt försörja en stor verksamhet. För att tjäna ­stora pengar på musslor som matvara krävs i dag ganska stora investeringar.

– En lägsta gräns för att tjäna bra pengar är att skörda omkring 3 000 ton musslor per år, säger Ulf Syversen. På den nivån blir man attraktiv för stora uppkö­pare och det öppnas möjligheter för långsiktighet och större kontrakt.

Men det går att tjäna pengar på lägre upptagsnivåer. Med sikte på ett större upptag skördade Nordic Shell inte mer än 700 ton under 2006.

– Beroende på investeringar och kostnader kan man tjäna pengar på 700 ton också, säger Ulf Syversen. Men de odlare som tar upp omkring 150 – 200 ton får svårt att täcka utgifterna. Men självklart kan mindre odlare gå samman och utnyttja utrustning gemensamt.

På Kristinebergs marina forsknings­station alldeles vid kanten av Gullmars­fjorden, arbetar Odd Lindahl. Han forskar om musslor och är övertygad om mussel­odlingarnas potential som såväl miljö­åtgärd som näringslivsverksamhet. Enligt Odd Lindahl skulle handeln med utsläpps­rätter öppna en ny marknad.

– I dag försvåras möjligheterna att skapa en vinstgivande industri av att allting vilar på den enskilde företagarens ekonomiska möjligheter.

Genom neutralitetskrav på aktiviteter som släpper ut näringsämnen och fri ­handel med utsläppsrätter skulle kvävereduktion kunna bli en vanlig och viktig tjänst. Då skulle man kunna tjäna pengar på musselodling utan att vara lika beroende av verksamhetens storlek. Kvävereduk­tionen blir då ett komplement till den ­nuvarande musselindustrins enda stora ­inkomstkälla, försäljningen av musslor som färsk matvara.

I juli 2007 fick Naturvårdsverket i uppdrag av regeringen att söka kostnadseffektiva avgiftningssystem för kväve och fosfor. Uppdraget omfattade även en analys av handeln med utsläppsrätter. Odd Lindahl tror på positiva besked och ser tillsammans med Ulf Syversen en ljus framtid för svenska musselodlingar.

– Det är inget ekologiskt ingrepp att odla musslor. Det är som naturbete för djur, man utnyttjar en resurs som annars går förlorad, säger Odd Lindahl.

Han hoppas att flera kommande produkter ska hjälpa till att ytterligare ­stärka musslornas ekologiska koppling. Bland ­annat kan musslorna nyttjas som foder och restprodukterna kan bli näringsrik gödning.

– Utsorterade musslor kan malas ner och blandas med svart bark, det ger en mycket duglig och vacker kompostjord, svart och glittrande av musselskalen.

Ulf Syversen ser de största vinstmöjligheterna i blåmusslor som matvara.

– När det gäller djurfoder blir det nog svårt att konkurrera med billigare produkter som fiskmjöl och sojafoder, säger han.
Även Odd Lindahl ser helst att musslorna främst används som föda.

– Annat vore ett slöseri med fint marint protein.

Lysekils kommun är unik när det gäller kväverening. Kommunen är utsläpps­neu­tral, man tar alltså hand om allt kväve som beräknas komma från kommunens ­renings­verk. Svenska reningsverk med kvä­ve­reningskrav ska avlägsna minst 70 procent av kvävet i avloppsvattnet. I Lysekil når man 100 procent genom att skörda musslor från den omkringliggande havsmiljön.

När direktiv om förbättrad kväverening krävde en uppgradering av kommunens reningsverk började man i Lysekil ­titta på alternativa lösningar. En ombyggnad av reningsverket skulle kosta stora pengar eftersom det i huvudsak är insprängt i berget med få outnyttjade ytor. I samarbete med Kristinebergs marina forskningsstation och det norska företaget Nordic Shell arbetade man fram ett förslag för kväverening genom musselodling.

I den ekonomiska kalkylen jämfördes de årliga kostnaderna för att uppgradera reningsverket enligt minimikraven och köpa kvävereningstjänsten från musselodlare, med att bygga om och driva det ombyggda reningsverket.

– Vi tjänar betydande summor på att utnyttja musselodlingarna jämfört med traditionella metoder, säger Annmarie Erlands­son, driftingenjör på VA-avdelningen på Lysekils kommun.

Enligt kalkylen ligger årskostnaden för att utnyttja musselodling i Lysekils fall på omkring 65 procent av årskostnaden för ombyggnaden av reningsverket.

Lysekil köper omkring 39 – 40 tons kväveupptag varje år vilket motsvarar ett upptag på drygt 3 500 ton musslor. För detta betalar man 1 400 000 kronor. Ann­marie Erlandsson berättar att de flesta ­inblandade tycker att det är en spännande metod och att projektet har fungerat bra. Kommunen har också försökt profilera sig med sitt miljötänkande och sitt musselprojekt.

– Man anordnar en musselfest och en instiftad musselakademi jobbar för att lyfta musslans status, säger hon.

Det är egentligen bara placeringen av odlingarna som Annmarie Erlandsson har en invändning emot, något som kan spela roll för om folk tycker odlingarna är ­störande inslag i miljön eller inte.

– Kvävet följer ju strömmarna så man hade inte behövt lägga odlingen så nära Lysekil som man gjorde.

Text: Jonas Gustafsson

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Idag bor hon på en liten gård utanför Hörby i Skåne. Där driver hon företaget BioGlobe som utvecklar, bygger och marknadsför en anläggning för kompostering av latrin från enskilda fastigheter. Komposteringen som sker i en behållare sköts av daggmaskar.

Det är en tidig morgon i oktober. En klar och kall höstdag då de gula löven ­lyser skarpt i den starka solen. Vi går ut i trädgården för att titta närmare på Astrids “baby”.

– I naturen finns inget avfall, säger Astrid Lofs. De ämnen som bygger upp ­levande organismer ingår i ständiga krets­lopp. Vanliga vattentoaletter uppfyller inte detta kretsloppskrav. Problemen med över­gödning av sjöar och vattendrag beror på läckage från jordbruket men också från enskilda avloppsanläggningar som inte upp­fyller moderna krav på rening. 2000-talets avloppsrening måste förena en god hygien inne med ett fungerande kretslopp ute.

Det började 1996 då hon fick Uppsala läns Skapa-stipendium (ett uppfinnar­stipendium) för att bygga den kompostlåda som fortfarande utgör hjärtat i systemet och som också har patenterats. Metoden har hon utvecklat efterhand under 12 år med olika försöksanläggningar.

Idag består en komplett anläggning av en vakuumtoa­lett, en behållare för kompostering samt en torr rotzon för lakvattnet från komposten. Övrigt vatten från bad, disk och dusch (BDT eller gråvatten) leds idag efter en enklare slamavskiljning till en infiltration i marken i en sandbädd. Därmed uppfyller man de nya riktlinjerna för rening.

– Men, det kan också ledas till en rotzon motsvarande den till komposten, säger Astrid Lofs.

Idag får Astrid stöd med marknadsföringen av Teknopol som är en organisation som stödjer nystartade företag med forskningsbakgrund inom bioteknik. Sär­skilt miljö är ett prioriterat område.

Toalettstolen, som är gjord av porslin, är en vakuumtoalett av samma typ som finns på moderna tåg, fartyg och flygplan. Den spolas med en fotpedal, vilket är hygieniskt. Det går bara åt 0,5 liter vatten vid varje spolning.

– Den kan även spolas med skopa ­eller slang från en upphängd vattendunk. Man kan alltså ha vattentoalett utan att ha ­indraget vatten. Perfekt för fritidshuset på fjället eller i skärgården, menar Astrid.

Toaletten är ansluten till en 12 V ­vakuumpump som är monterad under ­taket i komposthuset och som startar då man spolar toaletten.

Avfallet från toaletten sugs genom en vakuumslang till kompostbehållaren som står i en isolerad låda ute i ett undanskymt hörn av trädgården. Måttet på komposthuset är bara 123 x 123 cm och märks därmed inte mycket på tomten. Husets in- och ­utsida består av glasfiberarmerad polyester med en isolerande kärna av extruderad polystyren.

Kompostbehållaren, som står inuti huset, är nedifrån uppbyggd av en korrugerad botten för att leda bort lakvattnet. Ovanpå ligger en geoduk som täckts med ett lager tvättad sand och ovanpå sanden ligger sedan nätsäckar fyllda med lecakulor. Här finns kompostmaskarna av arten Eisenia fetida. Lådan är rotationsgjuten i polyeten med eget verktyg.

Lecan gör att spridningsytan blir väldigt stor. Kompostmaskarna, som omsätter materialet till koldioxid och vatten, arbetar därmed effektivt så att lukt försvinner snabbt.

En av Astrids katter kommer fram och hoppar upp på lådan. Solen har börjat tina upp den kalla luften.

– Genom en lucka i locket lägger man i matrester från hushållet. Därmed får kom­posten en bättre kol/kvävebalans och man kan få en lägre sophämtningstaxa. I brist på matrester kan man, om det blir för litet material för maskarna, lägga i litet torv, löv eller gräsklipp, berättar Astrid Lofs.

För att få en bra kompostering även under den kalla perioden finns en självreglerande värmeslinga nedlagd i sandskiktet. Kostnaden för elförbrukningen blir cirka 150 kr per år. Den färdiga komposten töms högst en gång om året.

Överskottsvattnet från komposten leds genom en PEM-slang till en så kallad torr rotzonsbädd.

– Här har jag grävt ned en 15 meter lång slang som ligger inbäddad i lecakulor och omlindat med en geoduk. Det blir som en lång strumpa i marken som kan ledas runt hinder som träd och större stenar, förklarar Astrid. Det blir mer skonsamt i en uppväxt trädgård om man kan gå runt hind­ren när man gräver ned slangen. Fosforn tas upp av marken och växternas rötter.

Kvävet omvandlas även med hjälp av mikroorganismer till luftkväve. Här kan man med fördel ta till vara den rika tillgången på näring och odla exempelvis bärbuskar.

– Jag ska plantera några vinbärsbuskar där så får de nytta av näringen, säger Astrid. I större skala kan man gödsla energiskogs­odlingar och därmed få ett krets­lopps­system.

En komplett anläggning kostar idag 33 000 kronor exklusive moms. Då tillkommer kostnader för eventuell grävning och installation.

– Men, man slipper tömningskostnader, kemikalier och kostnader för skötselavtal som exempelvis krävs för ett minireningsverk. Man kan minska kostnaden för sophämtning och utnyttja växtnäringen. Ur ett samhällsperspektiv så minskar dessutom transporterna och belastningen på reningsverken, säger Astrid.

Ute i hagen står några av gårdens hästar och äter vid en gemensam foderplats. Astrid klappar en islandshäst som kommer fram.

Nackdelar då?

– Man måste tänka på vad man spolar ned i toaletten, säger Astrid Lofs. Men det borde vi alltid göra. Det är ju levande ­organismer som arbetar för oss. Mediciner vi stoppat i oss ska inte vara något problem men däremot kemiska lösningsmedel eller starka rengöringsmedel. Åker man bort en längre tid måste man se till att maskarna har något att äta. Då kan man fylla på med torv, stallgödsel eller löv.

Under ett vinteruppehåll i till exempel fritidshuset, täcker man kompostytan med halm eller löv och tömmer systemet på vatten.

– En någorlunda händig person klarar av att installera systemet själv, menar Astrid Lofs.

Orderingången ökar och Astrid Lofs har i dagarna anställt en person som skall sköta försäljningen.

– Kurvan pekar uppåt för miljötänk i praktiken.

Text: André Maslennikov

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.