Vad är det som inte fungerar i arbetet att få igång åtgärderna?

– Många har kommenterat att det finns både kompetensbrist och resursbrist. Det svaret får vi nästan alltid. Vår uppfattning är att kompetensbrist också handlar om insikten om vilka prioriteringar som behöver göras med den resurs man har, för att kunna uppnå det här målet.

Ni redovisar i rapporten svar från olika statliga myndigheter, länsstyrelser och kommuner. Skiljer sig svaren åt?

– Det här med resursbrist är genomgående. Sedan kan jag tycka att inom den kommunala världen har det ännu inte blivit någon islossning för förståelsen för att det är ett väldigt brett behov av att ha olika kompetenser involverade, på grund av att man tyvärr fortfarande ser vattenförvaltning som något vid sidan av.

– Man vill inte riktigt koppla ihop att det egentligen är tillsynsplanen på enskilda avlopp, att det egentligen är uppgiften att se till att det blir vattenskyddsområden och så vidare. Den vardagsnära uppgiften att koppla ihop det till begreppet vatten­förvaltning kanske har gjort att vi ibland får svar som kanske inte riktigt stämmer med verkligheten. Det är något för oss att jobba vidare med.

Hur ska ni se till att få ett ökat tempo i åtgärdsarbetet?

– Dels tror jag att vi måste fortsätta som vi gjort med dialogmöten på korsan och tvärsan. Jag kommer just nu från ett möte med Svenskt Vatten och SKL. Vi har idag till exempel pratat om just de här uppdragen som inte bara kommunerna har utan även till exempel Trafikverket. Där såg Svenskt Vattens Anders Finnson att ”här finns det ju kopplingar till våra uppgifter”. Kan vi nå dit i våra möten med olika intres­senter att de ser att de har en koppling till varann, så är det ett sätt att sätta fart på hjulen. Vi ska få andra att sätta fart på sina hjul.

– Får vi den här förståelsen, och inte bara på den här nivån med enskilda organisationer, utan att det blir en insikt även i regeringskansliet, att det här rör vid så många ansvarsområden som vi måste koppla ihop bättre, så blir det en än starkare styrning uppifrån. Vi saknar lite av styrning, det är något som också framkommer i svaren.

Förändras vattenmyndigheternas roll i arbetet i och med tillkomsten av Havs- och vattenmyndigheten (Hav)?

–   Ja, det kan jag tycka. Vi kommer att kunna hantera de här frågorna med hjälp av Hav och få en annan legitimitet. Vi har tidigare haft ett regionalt perspektiv när vi har betraktats utifrån. Att vi fem vattenmyndigheter i olika sammanhang visar att vi jobbar tillsammans ger inte alls samma legitimitet som ett centralt verk med ett speciellt uppdrag. Vi får en större möjlighet att få upp frågorna på alla de nivåer där de behöver vara.

Vad händer om inte åtgärderna kommer igång till 2012?

– Vi kommer att få redovisa en oerhört viktig interrimsrapport till kommissionen under 2012. Det är en mellanrapport innan 2015 där de vill veta vilka åtgärder vi fått igång. Jag tror att vi kommer att kunna redovisa en hel del som är igång 2012 men vi kommer också att få redovisa mycket som inte är igång för att det finns administrativa långa vägar att få till.

– Jag skulle vilja lägga till att rapporteringen till kommissionen är viktig för Sverige som land men jag har upplevt att sedan vi skickade ut den här rapporten har det skett saker framåt. Den har blivit lite av en blåslampa på oss själva här i Sverige.

Text: Erik Winnfors Wannberg

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

EU-kommissionen ska i december nästa år överlämna en utvärdering till Europaparlamentet och rådet av medlemsländernas genomförande av åtgärdsprogrammen enligt vattendirektivet. Utvärderingen kommer också att utgöra en del av ”Blueprint to Safeguard Europe´s Water” (Se Cirkulation 5/11).

– EU-kommissionen har därför bett oss att förtydliga några punkter i åtgärdsprogrammen, berättar Stefan Berggren, vattendirektör på Miljödepartementet för Cirkulation.

Flera av frågorna rör miljöövervakningen, som kommissionen anser är otillräcklig. Det gäller dels övervakning av biologiska och fysikalisk-kemiska parametrar, dels saknar många vattenförekomster övervakning och myndigheterna har istället arbetat utifrån modelleringar. Kommissionen undrar därför om flera vattenförekomster, och framför allt Kattegatt och Skagerak, har klassificerats utan tillräckligt faktaunderlag.

– Visst finns det väl fog för kritiken. Kommissionen läser vad vi rapporterar in men miljöövervakningen är betydligt mer omfattande än vad som rapporterats in mellan 2007 och 2010, säger Lennart Sorby, chef för vattenförvaltningen på Havs- och vattenmyndigheten (Hav), och fortsätter:

– Allt fler uppgifter läggs in i databasen Viss, och idag finns drygt 18 000 övervakningsstationer i landet. Det kommer att bli fler, och den biologiska övervakningen kommer också att utökas. När det gäller klassificeringen av Kattegatt och Skagerak har inte bara underlag från miljöövervakningen använts utan även andra undersökningar och inventeringar.

Vad gäller frågorna om brist på konkreta åtgärdskrav och otydlig ansvarsfördelning i åtgärdsprogrammen menar såväl Miljödepartementet som Hav att det till stor del gäller att förklara hur den svenska myndighetsstrukturen är uppbyggd. Till skillnad från många andra medlemsländer finns inte samma styrning uppifrån i Sverige.

– Det kan naturligtvis ifrågasättas ur ett effektivitets- och tydlighetsperspektiv men det finns inga krav i vattendirektivet på att åtgärdsprogrammen ska innehålla krav på konkreta fysiska åtgärder, säger Lennart Sorby. Den svenska myndighets- och förvaltningsstrukturen bygger ju på att myndigheter på alla nivåer självständigt genomför de åtgärder de är ansvariga för. LLN

Som en livsnerv slingrar den sig fram genom det skånska landskapet. Kävlingeån, med hela sitt avrinningsområde, kan idag känna av att forna tiders torrläggningsambitioner bytts ut mot nytänk.

Ett 15-årigt samarbete mellan nio kommuner har inneburit att drygt 100 ton kväve och fem ton fosfor per år inte når havet. Dessutom har ett stort antal arter fått nytt livsutrymme, landskapet har blivit vackrare och i kombination med några kalla vintrar har det gett många ovana skåningar tillgång till fina skrid­-skoisar.

Kävlingeåprojektet är ett gott exempel på att välfungerande samverkan ger bra resultat.

Våtmarken renar, ger livsutrymme, rekreation och skönhet. Att jobba med vattenvård är fint, tycker Tette Alström. För man får lämna nåt bra efter sig.

– När man ser det här, då känns det ju helt klart värt mödan.

Tette Alström har stannar upp och ler mot hela Skarhults våtmark. Ett projekt hon varit med om från första fröet till färdig, bländande vacker näringsfälla. Fåglarna tycker uppenbarligen också om tillskottet i landskapet som med vindkraften i bakgrunden bidrar på så många sätt.

Tette är naturgeograf i botten och har jobbat i Kävlingeåprojektet sen starten. Femton år som gjort henne till en bättre förhandlare. Och stolt.
Hennes arbete handlar väldigt mycket om att få de många leden i projekten att fungera ihop. Det är mycket dialog och utan bra personkemi går det inte.

– Den stora glädjen är då man kommer ut och ser skillnaden mot hur det var från början till att det har blivit så här väldigt vackert. Markägarna själva uttrycker ofta att det blev just så mycket vackrare än de hade trott.

Hon både jobbar med, bor intill och badar i Kävlingeån. Hela avrinningskartan har hon i huvudet. Så visst finns det en särskild relation. Det är förståelsen för landskapet och hur vattnet fungerar i det som fascinerar.

Anna Olsson är projektsekreterare och hon förklarar hur det kommer sig att det faktiskt har gått att få så många intressen att enas i en så omfattande och komplex fråga som ett helt avrinningsområde. Och visst, lite har det gnisslat ibland, men på det hela taget har det gått föredömligt smidigt.

– Här finns flera engagerade politiker och tjänstemän. Det behövs, utan dem hade vi inte kommit hit där vi är idag. Jag tror mycket på att ha en stabil ledning, säger Anna Olsson.

– Och några eldsjälar, som brinner lite extra och som orkar driva projekt som ligger lite utanför den vanliga kommunala verksamheten. Det behövs en otrolig drivkraft. Att lyckas förankra i nio kommuner, det är inte lätt, inflikar Tette Alström, projektets inhyrda konsult som varit med från början.

Målet som sattes 1995 var 300 hektar våtmarker till 2010. 365 hektar blev det och inom avrinningsområde finns nu också 224 hektar skyddszoner. Några vattendrag har restaurerats och återfått sina naturliga meandrande sträckningar. Allt för bättre ekologisk status, större biologisk mångfald och rekreationsvärden.

Processerna är ofta långa men med de femton års erfarenhet som numera finns inom projektet går det stadigt framåt. Resultaten av ansträngningarna påverkar flera av de nationella miljömålen, inte minst mindre belastning på den känsliga Östersjön. Men det är ännu lång väg kvar till god ekologisk status. Stora delar av avrinningsområdet ligger inom Skånes mer jordbruksintensiva områden. Det mesta är övergött, men inte hopplöst.

– Man kan säga att vi är på god väg att nå målet. Det finns ju fortfarande mycket kvar att göra, säger Anna Olsson.

Projektet har utvärderats och fått bra betyg. Förutom bra reningsresultat med mindre kväve och fosfor till sjöar och hav, har projektet gett livsutrymme åt flera rödlistade arter. Projektet har sin del i att flera arter till och med har kunnat strykas från rödlistan. Inom projektet har några riktigt stora dammar anlagts, och de behövs i det utdikade Skåne.

De senaste 150 åren har nästan 95 procent av de skånska våtmarkerna försvunnit. Öppna vatten har fått lämna plats för större, mer rationella odlingsarealer. Det har varit en kostsam process som har resulterat i mer matproduktion men också övergödning och en dramatisk artutarmning. Den kostsamma processen som nu pågår med att återskapa lite av det som fanns naturligt förr, ändrar snabbt biologin.

– Varenda pöl drar ju till sig, även rödlistade arter, säger Tette Alström.

107 miljoner kronor har hela projektet kostat hittills. Hälften av pengarna kommer från kommunerna och hälften är stöd från staten och från EU. Kommunerna tycks nöjda med satsningarna och vill fortsätta.

Det är många relationer som måste fungera för att driva fram resultat. Mer än vad man kanske kan tro handlar om dialog, förhandling och personkemi. Men projektet har visat att man kommer långt på frivillighet. Många vill bidra, och de i slutändan positiva markägarna är projektets viktigaste ambassadörer.

Konsultföretaget Ekologgruppen håller i själva anläggningsprojekten. De förhandlar med markägare, håller kontakten med entreprenörerna, finns med under anläggningsprocessen och kollar av att allt blev så som det var tänkt. Kommunernas roll har varit att serva mark­ägarna med det administrativa och att betala.

– Förutom att projektet står för hela anläggningskostnaden så får markägaren ersättning för marken. De är viktig olja i maskineriet, för utan villiga markägare blir det inga projekt alls, säger Tette Alström.

Projektet anses vara ett föredöme för hur bra vattenvård kan bedrivas. De inblandade kan känna sig nöjda med att på ett bra sätt ha lyckats förena flera intressen till någonting riktigt bra för många. En viktig del av projektet har varit att ta med kommunpolitikerna ut på exkursioner för att visa de vackra resultaten.

Efter fyra etapper avslutas Kävlingeåpro­jek­tet vid nästa årsskifte. 2012 är planen att Käv­lingeåns nybildade vattenråd ska ta över, så åtgärds­­arbetet fortsätter. Mot god ekologisk status.

Text: Marie Brandt

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Programmet, Waterbody Assessment Tools for Ecological Reference conditions and status in Sweden, ska ta fram kunskap som kan användas framför allt i Svenska myndigheters arbete med EU:s ramdirektiv för vatten, i sötvatten och marina miljöer.

Programmet är planerat att pågå till och med 2015, men beslut om medel har tagits till och med 2012. Budgeten för hela programperioden är totalt 47 miljoner kronor.

– Inom Waters hoppas vi kunna utveckla forskning av hög kvalitet kring hur våra vattenmiljöer reagerar på störningar såsom exempelvis övergödning. Denna kunskap behövs för att kunna bedöma hur kustområden, sjöar och vattendrag ”mår”, säger Mats Lindegarth på Havsmiljöinstitutet och programmets koordinator.

Programmet spänner över flera forskningsämnen och kommer att drivas i nära samarbete med nationella och regionala myndigheter, som kommer att vara viktiga användare av forskningsresultaten. Mer än 30 forskare från 13 olika organisationer är med i programmet.

– Vi har satt ihop ett program för att möta de problem som exempelvis vattenmyndigheterna stött på i arbetet med vattendirektivet. Att ta fram ny, vetenskapligt intressant kunskap samtidigt som användarperspektivet är centralt är viktiga ledstjärnor inom programmet.

Programmet genomförs i samverkan med Sveriges Lantbruksuniversitet, Göteborgs Universitet, Stockholms Universitet, Umeå Universitet, Århus Universitet, Fiskeriverket, SMHI samt en rad miljökonsulter. (EW)

EU-kommissionen menar att ytterligare förseningar från Polen och Rumänien riskerar att äventyra hela införandet av direktivet.

Det välfyllda programmet med huvud­rubriken ”Hur kommer vattenförvaltningen att utvecklas och vilka blir vattenorganisationernas roller?” öppnades av Västra Götalands landshövding Lars Bäckström.

Björn Sjöberg, vattenvårdsdirektör från Vattenmyndigheten Västerhavet var inte nådig när han beskrev arbetet hittills med den nya vattenorganisationen på riksplanet. Otydlig ambitionsnivå, tidsbrist och otydliga ansvarsförhållanden var några av hans kommentarer till de cirka hundra närvarande från bland annat länsstyrelser och miljökontor. Huvuddelen av deltagarna var politiker eller tjänstemän från stat och kommun.

Björn Sjöberg efterlyste ”Den svenska modellen” där målen ska nås med ett ökat samnyttjande av existerande resurser, samordning av alla berörda och ett samordnat nyttjande av ordinarie resurser, strukturstöd och havsmiljöresurser med mera. För de många nybildade vattenråden var ett av budskapen: skapa förvaltningsövergripande processer där ”alla” i delavrinningsområdet är med.

Samtidigt ville han ge en eloge till alla dem som har engagerat sig i det omfattande arbetet.

En annan som var på plats var Henrik Uthas, miljöingenjör vid VA-enheten i Ystads kommun – troligen mötets enda representant för VA-Sverige. När Cirku­lation frågade honom om mötet så men­ade även han att samverkan är betydelsefullt. Inom kommunen är det viktigt att Plan- och bygg, miljökontor och VA lämnar samma uppgifter till den som söker bygglov. Exempelvis att ABVA – All­männa bestämmelser för vatten och avlopp – med gränsvärdeslista för utsläpp av avloppsvatten till det kommunala ledningsnätet är ett av styrmedlen när bygglov medges.

Det är speciellt vid bygglovsansökan när det gäller industriella verksamheter till exempel restauranger, slakterier, grafisk industri som det är viktigt med samverkan.

Om två år, 2012, är riksmötets värd Svealands kustvattenförbund i Stock­holm. Då kanske fler från VA-sidan dyker upp. (AK)

-Det nya vattenrådet kommer att arbeta med ett underifrån-perspektiv. Det är viktigt med en bred förankring eftersom allt som gäller våra sjöar och vattendrag betyder så mycket och berör så många, säger Mats Dahlström, ordförande i Dalälvens Vattenråd. (EW)

Länsstyrelsen i Jönköping och vattenmyndigheten i Södra Östersjön håller därför tillsammans med DHI på att ta fram ett verktyg för modellering av åtgärder för att minska övergödningen baserat på Mike Basin.

-Förhoppningen är att det ska utvecklas till en lättanvänd modell för kommuner och länsstyrelsen som ska kunna modellera hur olika scenarier och åtgärder påverkar övergödningen i Svartån, säger Bernhard Jaldemark, sötvattenbiolog på länsstyrelsen i Jönköping.

Just nu håller man på att lägga in data för bland annat markanvändning, enskilda och allmänna avlopp i verktyget för att till hösten börja testköra. I modellen ingår än så länge inte möjligheten att utvärdera olika åtgärders kostnadseffektivitet, något som vattenmyndigheten i Södra Östersjön planerar att gå vidare med.

Att öka samordningen mellan vattendirektivet och den lokala översiktsplaneringen är bland annat en av de stora utmaningarna för kommunerna framöver. Inte minst för att det ställer ökade krav på analys, hantering och standardisering av information och data.

(LLN)