Lantmännen Reppe har i sitt processvatten mest organiskt material men hanterar även syror och lut i sina processer. Företaget menar att det inte finns någon giltig grund för kommunen att häva avtalet. Kommunen kräver att de ska installera en förbehandling. (EW)

När nu kommunens tekniska nämnd ska ställa krav för en framtida utbyggnad av en tomt ännu närmare reningsverket så föreslås en inbyggnad av reningsverket som är ett av Sveriges tio största.

Tjänstemännen på C4 Teknik beräknar kostnaden för en flytt av hela reningsverket till 650 – 700 miljoner kronor. Därför framstår alternativa lösningar för framförallt luktreducering som attraktiva.

– Vi kommer också att leda vattnet från cisternen till mossdammarna, där en relativt syrefri miljö kan reducera ammoniumkvävet till ett minimum. Liknande anläggningar och procedurer i Malmö och Göteborg har fallit väldigt bra ut, säger Jan Everling, VD för Olofströms kraft till Sydöstran..

Reningsverket i Katterjåkk i den nordvästra delen av Kiruna kommun är ett av landets ­absolut nordligaste reningsverk. Det är ett år gammalt och rustat för att klara en starkt varierande belastning från både Katterjåkk och Riksgränsen.

Sture Jonsson är ansvarig för driften av reningsverken i nordvästra Kiruna. Vi träffas i Abisko och på väg norrut mot Katterjåkk och Riksgränsen förklarar Sture vilka förutsättningarna är. Det handlar om variationer i flödet som är extrema även för en turistort. Ett stort problem är de oerhört korta ledtiderna. Allt händer väldigt snabbt.

– Det blir en oerhört snabb uppbyggnad av högre belastning vid påsken. Dess­utom är det husvagnar som stör extra, säger Sture Jonsson.
Problemen börjar uppe vid Riksgrän­sen, knappt två kilometer norr om Katterjåkk. Där har det legat ett reningsverk mitt i husvagnsparkeringen, nära fjällhotellet. Närmaste husvagn har åtta meter till reningsverket. Sture berättar om ett tillfälle när det blev snöstorm mitt i skidsäsongen samtidigt som han var inne och arbetade i reningsverket.

– Alla liftar stängde och folk åkte ner för att göra sig i ordning för after-ski.

Det gamla Emendoverket fungerade normalt hyfsat men var konstruerat för cirka 14 kubikmeter i timmen. När hela skidturistskocken började använda badrummen samtidigt kom plötsligt motsvarande 100 kubikmeter i timmen.

– Efter det byggdes en utjämningsbassäng på 100 kubikmeter, konstaterar Sture lakoniskt.

En mer hållbar lösning krävdes dock. Reningskraven är hårda. Hela landet norr om Abisko är kategoriserat som ett så kallat Klass 1-område där ingen miljöpåverkan får förekomma.

– Antingen var vi tvungna att flytta husvagnsparkeringen eller så fick vi flytta reningsverket, säger Sture Jonsson.

En plan i tre steg togs fram.

Steg ett är det som nu genomförts. Ett nytt reningsverk är byggt i Katterjåkk, tidigare mest en turiststation men idag en ort som växer med stugby, restaurang och turistlägenheter. Det gamla reningsverket vid Riksgränsen har lagts i malpåse.

Steg två kommer den dagen då dimensioneringen i Katterjåkk inte räcker till längre. Då kan Riksgränsens reningsverk väckas ur sin Törnrosa-sömn för att köras parallellt med Katterjåkk under en period.

Steg tre blir en utbyggnad av Katter­jåkks reningsverk så att det vid Riksgrän­sen kan ställas av för gott.

Reningsverket i Katterjåkk har projekterats av Sweco. För maskiner och process svarar det finska familjeföretaget T & A Mämmelä Oy och det har satt sin prägel på processlösningarna. Processen bygger på företagets egenutvecklade biorotor.

– I Finland är kanske 80 procent av reningsverken av traditionell aktiv slam-typ. Ungefär 20 procent har biorotorer. Jag har förstått att reningsverken i Sverige mestadels är av aktiv slam-typ och att ni också har gott om biobäddar men att ­biorotorer är ovanliga, säger Antti Mäm­melä, VD.

Reningsverket i Katterjåkk har två linjer med försedimentering, biorotorer och flockning/slutsedimentering. Sist så poleras det utgående vattnet i sandfilter för att möta de höga kraven för utsläppen i fjällsjön Vássejávri.

Belastningen varierar mellan tio kubikmeter per dygn upp till 400 kubikmeter per dygn. Verket är dimensionerat för att klara maximalt 500 kubikmeter per dygn.

Sture Jonsson är mycket nöjd med att ha fått vara med och styra processlösningarna. Det har varit ett givande och tagande. Miljön i verket är påfallande bra. Det är klart vatten i bassängerna och även inne i de olika processutrymmena luktar det väldigt lite.

En bra detalj är en ytavskiljare som tar bort flytslammet i försedimenteringen. Med en lucka i botten av försedimenteringen kan bassängen slammas av.

De två biorotorerna kan användas i två steg för att få nitrifikation i en eventuell kvävereduktion men idag körs bara den ena.

– Jag kan gå ner och köra bara en tredjedel av den ena biorotorn också, det regleras med enkla skjutspjäll, visar Sture.

Det finns ingen förtjockare för slammet utan istället finns ett slamlager med flytdekantör.

– Slamlager funkar bara om du har full kontroll på fällningen. Man kan styra för att få ett tjockt slam till slamlagret, säger Sture. Slamlagret är försett med en slamnivåmätare och ekolod så att slamavvattningen sedan kan fjärrstyras från arbetsplatsen i Abisko.

Den automatiska dekanteringen är en elegant detalj som Sture gärna visar. Det är en fjärrstyrd motorventil som reglerar nivån med hjälp av en flytdekantör. Dekantören är monterad på en stång och har ett hårt rör med mjuka böjliga muffar i ändarna.

Det enda problem man haft under den första tiden med anläggningen gäller ventilationen. Ett elektronikproblem gjorde att en avfrostare inte fungerade. Annars ska utgående luft i ventilationen värma inkom­mande luft med resultatet att förhållandevis lite energi ska behöva tillföras. Utgående luft filtreras genom ett aktivt kolfilter innan det släpps ut. Stugby och lägenhetshotell ligger några hundra meter från reningsverket och där ska det njutas av den rena fjälluften.

Viktigt för Sture Jonsson är att reningsverket i Katterjåkk är väldigt stabilt trots den varierande belastningen.

– Biorotorerna verkar vara okänsliga men den 1,8 kilometer långa tryckledningen från Riksgränsen hjälper också till att mildra stötarna, säger Sture Jonsson.

Text: Erik Winnfors Wannberg

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

På Käppalaverket på Lidingö har man sedan något år tillbaka en unik lösning för slam­avvatt­ning. Kemicond-processen i kombination med ett avvattnings­system från livsmedelsindu­strin gör slammet så torrt att det dammar. Vägen dit har dock varit lång.

Kemicond-processen är utvecklad av Kemira och är på pappret enkel. Rötat blandslam pumpas in satsvis i en reaktortank samtidigt som svavelsyra tillsätts. Målet med just Käppalaverkets slam är att träffa ett pH-värde på 4,8.

Slammet får reagera med svavelsyran i sju och en halv minut. Sedan tillsätts 50-procentig väteperoxid som får reagera i fem minuter.

– Sedan har man ett Kemicond-behandlat slam, säger Andreas Thunberg.

De fyra reaktorerna arbetar alltså individuellt och satsvis vilket ger en god kontroll för hygienisering då man kan garantera fastslagna uppehållstider för varje sats slam.

Behandlingen ändrar slammets struktur så att vattnet släpper lättare och fortare. Efter behandlingen tillsätts polymer för att sedan avvattnas mekaniskt i kolvpressarna från schweiziska Bucher Drytech.

– Tillämpningen kommer från livs­-medelsindustrin. Vi fick höra talas om att man kunde använda dem för slam på en internationell konferens i Turkiet, berättar Andreas Thunberg.

Pressarna består av en stor cylinder med en kolv som rör sig fram och tillbaka. Fästa i kortsidan finns filterslangar där rejektvatten pressas in och leds bort av trycket från kolven. Slammet knådas under inmatningen då kolven går fram och tillbaka. Kolven pressar och släpper slammet i upprepade cykler innan den slutpressar hela den inmatade slamvolymen.

Resultatet är ett slam som i genomsnitt vid Käppala håller en TS-halt på över 40 procent. Som mest har man kommit upp i 56 procent. Resultatet ser ut som torr matjord.

– Det är så torrt att dammet faktiskt är ett arbetsmiljöproblem i vår slamlada. Vi har fått sätta in partikelavskiljande cykloner tills vidare och arbetar vidare för en bättre hantering.

Det var sex, sju år sedan som Käpp­alaverket började diskutera slamavvattning med Kemira i samband med att verkets slamavvattning skulle byggas om. Kemira hade då utvecklat Kemicondprocessen ur kunnandet från den avsomnade Krepro-processen.

– Kemicond testades med en liten skruvpress. Vi såg potentialen och fick indikationer på att man kunde nå 50 procents TS-halt, säger Andreas Thunberg och berättar att minskade slamtransporter är en viktig bit för att nå Käppalas miljömål. Transporterna ger en stor miljöbelastning med både utsläpp och olägenheter för boende längs transportvägen på Lidingö.

Ett beslut togs att använda Kemicond med en skruvpress och de tre befintliga silbandspressar som då fanns på verket.

– Sedan kom en väldigt lång intrimningsperiod där vi jobbade med att optimera skruvpressen mot Kemicond, berättar Andreas Thunberg.

Huvudproblemet var att man till en början inte fick någon stabilitet i processen. TS-halterna kunde växla mellan 19 och 35 procent på en timme. Problemet låg i att kemikaliedoseringen i kombination med skruvpressen gjorde processen oerhört känslig.

– Vi försökte styra syradosen mot pH-värdet on-line med det är stört omöjligt. När vi tog bort on-linestyrningen av svavelsyradoseringen kom den första aha-upplevelsen, säger Andreas Thunberg.

Istället för att försöka dosera till rätt pH-värde direkt mot en pH-mätare så började man att kvota in syran istället med ett visst antal kilo svavelsyra per ton TS. Nu fick alla reaktorer samma stabila behandling. Processen är också tillräckligt trög för att pH-värdet ska gå att justera genom den vanliga driftstyrningen.

När sedan Bucherpressarna kom på plats för ett år sedan har hanteringen utvecklats ytterligare.

– Vi testade centrifuger, kammarfilterpressar och Bucher-pressarna. Bucher var överlägsna på Kemicond-slam och något bättre på vanligt slam när det gäller TS-halt. Centrifugerna var bättre när det gäller kapacitet, berättar Andreas Thunberg.

Det problem som återstår att lösa på anläggningen är transport och hantering efter pressarna fram till utlastningen. De skruvtransportörer som står under pressarna och tar emot det torra slammet klarar inte riktigt av att föra bort de stora satserna torrt slam som dimper ner 2 – 4 ton i taget.

Andreas berättar att de börjat öppna pressarna långsamt för att släppa ut lite i taget men då tar urlastningen en kvart istället för en minut.

Dessutom är det arbetsmiljöproblemet med dammet som måste hanteras bättre. Totalt sett är man dock oerhört nöjd med det man uppnått på Käppala­verket.

– Det är många som hört talas om den här processen. Nu har vi verkligen nått fram och det här är en banbrytande ny tek­nik som fler borde testa. Det finns en del nackdelar men det finns stora fördelar och möjligheter med vår lösning. Och det gyn­nar naturligvis oss om fler kan använda sam­ma teknik, avslutar Andreas Thunberg.

Text: Erik Winnfors Wannberg

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Inför vår marknadsöversikt hörde vi oss för hos några av leverantörerna om deras syn på VA-sektorn och hur deras produkter hanteras.

Vad ska man tänka på när man handlar upp flödesmätare?

– Först och främst vilken dimension, vilket flöde man har och vad man vill ha ut, säger Jörgen Bergqvist, Gemü Armatur AB.

– Det är viktigt att ha kunskap så att man väljer rätt teknologi utifrån de applikationskrav man har. Sedan kommer man ner på detaljstudie med dimensionering utifrån rördimension och vilket media man ska mäta. Kunden måste ha kunskap om sin applikation så att han kan förmedla det till en leverantör, så att man får det bästa valet till den applikationen, säger Anders Leidermark, Siemens AB.

Per Wennersten, Ventim AB, håller med och tillägger:

– Det är väldigt lätt att säga “Vi ska bara ha en flödesmätare.” Det är bättre att vända på steken och fråga “Vad ska den här göra för mig i min process? Vad ska jag använda den till? Är det för att rapportera någonting eller ska jag styra något? Vilken noggrannhet vill jag ha ut av den här mätpunkten?”

Vad ska man tänka på när det gäller installationsförhållanden?

–  Det är viktigt att mätaren sitter så att man kan komma åt för kalibrering, säger Jörgen Bergqvist.

– Framförallt att följa manualen så att man följer de kravställningar som gäller för exempelvis raksträckor och att den blir centrerad som mätare betraktat i installationen. I vätskesammanhang gäller det att sätta mätaren lågt eller gärna i en stigareledning, fyller Anders Leidermark, Siemens, på och påminner om att det finns risk för luftansamling om mätaren sitter för högt.

Vad tycker du är de vanligaste misstagen som slutkunder, installatörer eller konstruktörer gör?

– Det är oftast vid inkopplingen, ofta jordningen. Man har många grejer runt omkring som kan störa, säger Jörgen Bergqvist.

– Det vanligaste är att man anpassar mätaren efter plånboken och förutsättningarna istället för efter resultatet. Då köper man antingen en för billig mätare och då hade man egentligen kunna sparat de pengarna från början. Eller att man köper sig en mätare som inte är alls anpassad för de situationer man har. Det finns många exempel på att man satt in industriella mätare på applikationer inom VA som är helt fel. Man har gått på industriella referenser som inte alls har något med VA att göra.

Hur lätt är det att handla upp den mätare man verkligen vill ha? Blir det priset som styr?

Anders Leidermark:

– Är det en totalentreprenad är det tyvärr ofta priset som är avgörande. Då tittar man inte alltid på kvaliteten eller att man tar rätt mätare. Man sätter ofta in för dålig liner. Kanske en gummiliner på slam med hög TS-halt.

– Det håller några år men slits ned mycket fortare. Istället för att satsa på keramik, teflon eller syrafast stål som är lite dyrare. Det är dilemmat när man går via entreprenader. Det blir också ett dåligt rykte för leverantören fast det egentligen är priset som styrt det hela.
Per Wennersten:

– Utan att trampa någon på tårna så kanske det inte alltid finns folk som är tillräckligt insatta i vad det är de ska kravställa. Jag brukar föreslå: Bjud in ett antal leverantörer och låt dem tala om vad de har. Utifrån de leverantörerna så dra era slutsatser. Sedan har vi ju också LOU som man måste hantera. Jag tror kunden bör ställa frågorna till leverantörerna för att få hjälp med kravställningen. Konsulterna är nog bättre på att ta hjälp av oss leverantörer än vad slutkunderna är.

Flödesmätare – marknadsöversikt

Magnetiskt Induktiva Flödesmätare, eller så kallade MAG-mätare, är den mest använda sortens flödesmätare inom VA-området. Det är en av anledningarna till att vi begränsat Cirkulations marknadsöversikt för flödesmätare till MAG-mätare.

Vi har försökt att hålla nere antalet mätare som varje leverantör presenterar. Många företag kan leverera ett mycket stort antal varianter på i princip samma mätare med till exempel olika anslutningar, olika liners (beläggningar) eller dimensioner. Många av leverantörerna i förteckningen har alltså fler varianter av sina mätare än de vi, för att få en hanterbar jämförelse, kunnat presentera.

Frågeunderlaget har tagits fram av redaktionen i samarbete med Morgan Lorin som bland annat sitter i styrelsen för Instru­menttekniska föreningen, ITF.

Tabellen med marknadsöversikten hittar du endast i den tryckta utgåvan av Cirkulation 4/10.

Text: Erik Winnfors Wannberg

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Gryaab har under senare år fått hårdare krav på sin kväverening och har haft svårt att klara kraven. Efter flera år av förprojektering och nästan fyra års byggtid är utbyggnaden nu äntligen klar.

En arkitektoniskt spännande del av utbyggnaden är den ovala glasbyggnad där skivfilteranläggningen finns.

Invigningen hålls av landshövding Lars Bäckström. På lördag den 5 juni är det Göteborgarnas tur att se det nya Ryaverket, då är det öppet hus. (EW)

- I Vidsel är reningsverket obrukbart och vi måste släppa ut avloppsvatten i älven, det finns inget annat att göra. Nivån vi har nu är den högsta sedan översvämningen 1995. Det måste sjunka minst en halvmeter för vi ska kunna köra verket igen.
Dricksvattenförsörjningen är än så länge inte hotad. (EW)