– I slutet av november startade vi en ny utbildning för rörteknik, en utbildning som håller sig i rörgraven där man blir rörnätstekniker. Den innehåller delar som materialkunskaper, ledningsrenovering, fog­ningsteknik och ledningsbyggande, förutom allmän branschkompetens. Det är en YH-utbildning på 200 poäng och tar ett år på heltid. Nästa utbildningsstart är i maj 2010.

Har det funnits en efterfrågan på den utbildningen?

– Ja, det har det verkligen. Vi har plockat in 20 elever nu. Det finns både ett behov hos branschen och ett intresse. Det är precis som på verken att rörsidan har stora pensionsavgångar framöver.

Vad händer mer på skolan?

– Vi har en förnyad ansökan inne om vår heltidsutbildning inom vatten och miljöteknik, som vi bedrivit sedan 2003. Det krävs nu när KY-utbildningarna omvandlas till YH-utbildningar. Den utbildningen är på 400 poäng. Dessutom har vi en deltids- och distansutbildning där också som omfattar 225 poäng.

– Sedan har vi två andra utbildningar som vi ansöker om att få. Först en projektörsutbildning på 400 poäng, där finns det också stor efterfrågan. Där blir man VA-projektör med bland annat ledningsbyggande men även verk.

– Där finns ett behov från framförallt små kommuner som sällan anställer en civilingenjör.

– Sedan har vi en utbildning som till viss del är kopplad till VA-branschen. Det är biogastekniker på 400 poäng där vi också ser ett troligt behov. Där står ju VA-branschen för råvaran men sedan är det viktigt att vi också får med hela den energi- och gasbranschen också.

Hur stort är trycket på era utbildningar?

– Vi är nu inne på det sjunde året för Vatten- och miljöteknikutbildningen i Hallsberg. Vi har ofta valt att ha två intag årligen. De senaste gångerna har det blivit en markant skillnad på de som söker. När det blir fler sökanden så ökar kompetensen, det blir svårare att komma in. Vi antar 20 stycken i varje grupp nu. Tidigare har vi haft grupper på sju-åtta personer.

Räcker praktikplatserna till?

– Det har fungerat väldigt bra men det blir ett oerhört tryck på VA-verken i länet och i närområdet. Sedan försöker många få sin Lia-praktik där de bor. Är man till exempel från Oskarshamn så försöker man på hemorten. Jag tycker att VA-verken ställt upp väldigt bra men det är klart att det kan bli kämpigt för dem om de inte får något andrum mellan praktikanterna.

– Det kräver ju en hel del av VA-verken också om det ska bli bra. Vår förhoppning är ju att det ska vara en win/win-situ­ation där båda sidor får ut något, att prakti­kanterna kan arbeta med ett eget projekt.

Text: Erik Winnfors Wannberg

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

– Minns du att ett fotbollslag med både israeliska och palestinska ungdomar deltog i Gothia Cup i Göteborg för några år sedan med Sven-Göran Eriksson som lagledare? Det var Peres-centret som stod bakom, säger Christer på telefonen från Israel.

Gift med israeliskfödda Gila, som han har tre döttrar med, har Christer 25 års ­erfarenhet av Israel. Det går inte att ta miste på att han fascineras av landet. Det är också en av anledningarna till att han för två år sedan, som 46-åring, satte sig i skolbänken för att utbilda sig till vattentekniker.

– Jag tänkte mig något inom vatten och miljö efter att det intresset väckts i Israel. Den närmaste utbildningen var vatten- och miljöteknik i Hallsberg, berättar Christer som bor i Karlstad.

– Israel är i storlek med Värmland. Torsby kommun är då öken. På resterande yta ska 6 – 7 miljoner människor leva med oerhört begränsade vattentillgångar i en västerländsk typ av samhälle. Jag blev ­intresserad av hur den ekvationen egentligen går ihop.

Christer är utbildad bil- och maskinmekaniker och har förutom det även hunnit jobba som fastighetsförvaltare och på ett företag för fordonsreservdelar. För en nyfiken själ som Christer handlar tillvaron till viss del om att komma vidare så det har blivit 6 – 10 år på varje ställe innan ­myrorna kommit tillbaka i byxorna och han sökt sig till något nytt. För två år sedan kunde han konstatera att barnen var ­utflugna och att han inte hade en så stor försörjningsbörda längre, det skulle fun­gera att gå i skolan igen.

När det blev dags för den sista Lia:n på utbildningen (Lärande i arbete) så ordnade han själv plats på Peres-centret, en ideell organisation som arbetar för fred och samförstånd.

– Rent praktiskt får jag följa med ut till våra olika forskningscenter och studera metoder och vattenteknik. Sedan försöker jag själv bidra genom att kartlägga svenska, danska och norska biståndsorgans möjligheter till att stödja det arbete som bedrivs här.

I Israel är frågan om vatten ständigt närvarande. Hittills har man levt på tre ­huvudsakliga vattentäkter; kustakvifären, bergakvifären samt Genesarets sjö (Gale­leiska sjön). Vid kusten och i bergen är vattnet i dag av såpass tveksam kvalitet att Genesarets sjö och dess tillflöde Jordan­floden är det som används i huvudsak av israelerna. Vatten är ett av de områden där Israel har fungerande samarbeten med sina grannar.

– Jordanfloden delas med Jordanien och där fungerar avtalen acceptabelt. Israel ska leverera 85 miljoner kubikmeter årligen till Palestinska myndigheten och Jor­da­nien. Idag levererar man dessutom 35 miljoner kubikmeter utöver detta.

Den gärningen applåderas av de så kallade duvorna i parlamentet (vänstern och liberalerna) men de konservativa ­hökarna tycker inte att man ska dela med sig av vattnet när man knappt har så det räcker till sig själva.

Samtidigt som vatten ger kontakter och förhandlingar så har det också lett till konflikter. Sexdagarskriget 1967 handlade mycket om att flera grannländer avledde vatten från Genesarets sjö.  Israel  ockuperar allt sedan kriget Golanhöjderna som gränsar till sjön, för att säkra vattentäkten.

– Organisationer som Green Cross och Peres Center for Peace arbetar med vatten som källa till samarbete. Vi utnyttjar vattenkrisen som ett verktyg för att skapa samarbete.

Kritiker menar ofta att israelerna ­använder för mycket vatten jämfört med omkringliggande länder. En flygbild visar lätt att Israel är förhållandevis grönt och lummigt medan den palestinska sidan är dammigt brun. Enligt Christer beror detta i första hand på att israelerna har teknik och resurser till avancerad konstbevattning.

– På den arabiska sidan är det rätt ­eftersatt. De använder fortfarande dikesbevattning där kanske 90 procent av vattnet försvinner. Israelerna använder renat ­avloppsvatten till droppbevattning av varje enskild planta i odlingarna. Peres-centret försöker sprida tekniken till den pales­tinska sidan och det börjar ljusna en del ­efter ett inledande motstånd.

Sedan säger Christer också att det är fullt möjligt att de som anklagar Israel för att förse sig med för mycket vatten har rätt, men att det är svårt att veta vad som är rätt eller fel.

Under sina månader i Tel Aviv hyr Christer en egen lägenhet även om han umgås mycket med sin frus släkt. Lägen­heten ligger på bekvämt cykelavstånd från arbetet och som 47-åring tycker han att det känns bra att inte vara inneboende ­under så lång tid.

Christers bild av Israel är betydligt mer nyanserad än den rätt svart-vita bild som han tycker skapas i tidningar och tv. Många liberala israeler åker gärna till arabiska byar för att gå på restaurang. Går du på shoppinggatorna i Tel Aviv möter du massor av traditionellt klädda araber som handlar. Ett vanligt klotter på husväggarna har blivit ordet coexistance (samexistens) där C:et är en muslimsk måne, X:et en Davids stjärna och T:et ett kors.

– När jag kommer hem har jag en månad kvar på utbildningen. Sedan vill jag jobba med vattenfrågor. Det har pratats lite lätt om arbete här i Israel och det vore ju drömmen för mig.

Text: Erik Winnfors

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.