Det finns olika sätt att jobba med det här – ett är att försöka påverka människors beteende. Visst behövs det då och då stora kampanjer som syns på annonstavlor och i media för att påminna folk om hur enkelt de kan hjälpa oss. Men ska människor ändra sitt beteende hjälper det inte alltid att de faktiskt vet vad de bör göra. Att se hur ett reningsverk fungerar i verkligheten, att träffa dem som jobbar där och ha en dialog har effekt. Får man dessutom göra det redan som barn kan den erfarenheten förhoppningsvis stanna kvar även i vuxen ålder. Som barn är det också troligt att du berättar om det du lärt dig och varit med om för dina föräldrar.

När barnen har besökt oss vet de vad de får spola ner i toan. De allra flesta har också ambitionen att agera så. Det vet vi för att vi vartannat år genomför en kvalitativ utvärdering där barnen och lärarna får svara på ett antal frågor. Vi har precis avslutat den senaste, den finns att läsa på Gryaabs hemsida. Barnen och lärarna får också i utvärderingen berätta vad de tycker om själva besöket och de åsikterna utgår vi från när vi utvecklar verksamheten.

För att stärka kommunikationen med föräldrarna får barnen med sig ett doseringsmått för tvättmedel hem. ”Använd en liten mängd miljömärkt tvättmedel – i Göteborgsregionen har vi mjukt vatten” är nämligen vårt andra miljöbudskap. Vårt tredje är ”lämna farliga ämnen till en miljöstation”. Det är det som har varit svårast att kommunicera till barnen eftersom att det är så abstrakt för dem. Trots det har en majoritet uppfattat budskapet och när vi 2006 började visa vår nya film i samband med besöken bidrog den ytterligare till barnens förståelse.

Miljöbudskapen är viktiga om vi vill få människor att hjälpa oss i arbetet med att undvika stopp, få friskare vattendrag och ett slam av hög kvalitet. Men genom att satsa på skolinformation får vi även andra positiva bieffekter på kuppen. Barnen får en positiv bild av verksamheten. ”Ni hjälper naturen och kämpar för ett renare hav” var en av kommentarerna från årets utvärdering.

Många av barnen blir intresserade av det vi gör. Visst etsar sig minnet av lukten fast, men även minnet av att det var kul, spännande och bra för miljön. Det kan göra en hel del för rekryteringen till VA-branschen i framtiden.

Text: Ulrika Wahlström, Gryaab

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

En annan viktig utgångspunkt för diskussionen bör vara: Hur köper kunderna inom privat sektor? Om det är en stor skillnad måste ni granska vad det beror på. Det visar sig att det är stor skillnad i många branscher i just denna fråga. LOU anges ofta som orsaken, min uppfattning är att det snarare är missuppfattningar om LOU som är skälet.

Så till sakfrågorna i er diskussion: Priserna, ska de vara fasta eller rörliga? LOU ställer inget hinder i vägen för något av alternativen. Det finns rörlig ränta på lån så varför inte ha rörliga priser på råvaror? Här är min erfarenhet snarare att huvudproblemet ligger i hur mycket parterna litar på varandra. Lågt förtroende ger fasta priser trots att det kanske blir dyrare i längden.

Köparen har samtidigt en budget att hålla. Ni kanske kan ha fasta priser på vissa delar av avtalet och rörliga på andra för att minska risken för båda parter? Årsvisa förhandlingar, kan det vara lösningen? LOU är inget hinder här heller så länge avtalet inte ändrar karaktär väsentligt.

Enkelhet – går det att göra kortare förfrågningsunderlag? Ska det vara enkelt att upphandla? Eller ska det vara en trygg affär? Eller går det att förena de två? Ett tips är att gräva fram de underlag som tydligen fanns för femton år sen och se vad i dem som kan användas i nutid. Börja om från början.

Avtalslängden – ska den vara lång eller kort? En klar trend är att avtalstiderna blir längre i många branscher. Det har de gjort för att åtagandet från leverantören har vuxit. Då måste också avtalstiderna bli längre för att det större åtagandet ska bli lönsamt och hinna ge det resultat som kunden vill ha. Generellt kan sägas att ju större åtagande leverantören har, ju mer av partner leverantören utgör, desto längre avtalstider bör man ha. Det finns inga hinder i LOU för detta, utom för ramavtal där fyra år är det som föreskrivs i normalfallet.

Utvärderingskriterier? Jag vill varmt rekom­mendera de mallar som Varim tagit fram som en lämplig start för er diskussion. Det är helt unikt i Sverige att någon branschförening utanför byggsektorn har kommit så långt och haft så hög kvalitet i sitt mallarbete.

Branschföreningens roll och möjlighet att förändra är mycket viktig i sammanhanget. De branscher som har mest bråk och problem med till exempel överprövningar har en sak gemensamt: de har ingen branschförening.

Till alla dem som börjar trycka på NEJ-knappen vad gäller möjligheter för leverantörer att påverka underlagen vill jag bara säga: läs mallarna först. De är inte gynnande för vissa företag utan fokuserar på vad som är viktigt för kunden att tänka på när man gör en sådan här affär.

Den fortsatta diskussionen måste involvera minst tre parter: leverantörerna, verksamhetscheferna och upphandlarna. Det ligger i allas intresse att göra bra avtal. Lycka till med affärerna!

Text: Magnus Josephson, upphandlingsjurist och affärskonsult

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

– Därför att det är alldeles för komplicerat att svara på de förfrågningsunderlag som de olika intressenterna skickar ut. Det är för att var och en har spikat ihop sin mall utifrån vad man vid det bordet tycker skulle vara väldigt bra. Det betyder att den ena upphandlingen vad det gäller kemikalier är inte den andre lik. Som vi uppfattar det har upphandlarna en kreativ förmåga som innebär att ju mer man kan få med av funderingar och dokument desto bättre blir upphandlingen. Det kanske den blir men det kräver å andra sidan ett betydande arbete på leverantörssidan.

– I klartext kan det betyda att när upp­handlingarna är för krångliga, som vi uppfattar det, och när listan på idéer och krav är långt ifrån realistiska, så kan vi inte lägga tid på det och så svarar vi inte.

Vilka typer av krav är det som ställs? Fällningskemikalier är ju rätt enkla produkter.

– Det kan vara krav som man använder i andra typer av upphandlingar för till exempel entreprenader eller konsulter som man för över till kemikalier, men de kraven har ingen bäring på kemikalier.

Det är alltså olika typer av leveranskrav som det gäller, det är inte processmässiga idéer det handlar om?

– Det är inte så mycket som skiljer produkterna. Många av kemikalierna är väldigt lika varandra så frågan är om man kan finna någon sorts utvärdering för kunden, vilket ju måste vara i deras intresse: att utvärdera vilken leverantör man ska ta. Det enda egentligen klockrena kriteriet är kanske pris per andel aktiv substans. Det är klart att då blir det ju väldigt enkelt om man bara ska värdera ut på pris. Men i en dialog, till exempel, kanske man kan finna andra kriterier.

Idag finns alltså kunder som är missnöjda för att de inte får svar på sina anbud och ni är missnöjda för att anbudsförfarandena är för komplicerade. Har ni idag något forum där ni kan diskutera med kunderna?

– Nej, egentligen inte. I min drömvärld skulle man tillsammans kunna göra ett förfrågningsunderlag på en A4-sida som kunde skickas ut en gång om året. Dagens komplicerade upphandlingar innebär att kunderna riktar in sig på avtalstider som i de värsta fallen kan vara sex år med någon indexklausul. Det finns inte någon kemikalie som följer konsumentprisindex.

Är det ett problem för er att kom­munerna slår ihop sina organisationer till generella upphandlingsavdelningar?

– Det är den andra sidan. När man går ihop i kluster så blir det ännu mer komplicerat. Det blir allt fler användare som sitter allt längre ifrån den som handlar upp. Upphandlarna har då ingen uppfattning om verksamheten, alltså brukarna. Han har heller ingen uppfattning om hur kostnaderna i kemikalieproduktion fungerar eller hur råvarukostnaderna utvecklas.

– Idag är det våldsamma kast åt alla håll i råvarukostnaderna, kast som kan slå runt på leverantören eller på kunden. Om vi ska göra ett treårsavtal så kanske man läg­ger upp ett scenario med stigande priser och sätter priset efter det, så blir det precis tvärt om, då är det kunden som sitter med Svarte Petter, men det kan lika gärna bli tvärt om. Alltså borde båda parter ha ett intresse av att ligga rätt i råvarukostnadsdelen.

Vad ska vi göra åt det här?

– Vi vill hitta några större brukare som inte är centralinköpare utan har kontakt med folket som använder grejerna och med dem ha en diskussion om hur vi kan skapa smarta förfrågningsunderlag som är till gagn för både kund och leverantör.

Text: Erik Winnfors Wannberg

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

I uppströmsarbetet med industrier och verksamheter har VA-branschen direktkontakt men när det gäller kontakter med allmänheten så finns inga direktkanaler. Vattenräkningen är det närmaste man kommer men där missar man alla hyresgäster vars vatten ingår i hyran. Då är media enda kommunikationskanalen och ekonomin tillåter i allmänhet inte helsidesannonser i de stora tidningarna eller reklamtid i etermedia.

Något som däremot de företag som säljer av VA-branschen oönskade produkter, till exempel kläder med silverjoner, kan kosta på sig. De kan i allmänhet räkna hem reklamkostnaderna på en ökad försäljning. Information från VA-branschen och andra offentliga verksamheter ger aldrig pengar tillbaka utan är ekonomiskt sett enbart en kostnad. Vinsten ligger istället i till exempel förändrat beteende hos den som tar till sig budskapet men det syns aldrig i någon budget.

När det gäller slamdebatten så förs den ofta på en teknisk/kemisk nivå som man inte kan begära att fritidpolitiker i kommunerna, förutom de som jobbar med sådana frågor ”civilt”, ska behärska. Då återstår bara de som dagligen jobbar med frågorna. Vi tror dessutom inte att anställda driver opinion utan att politikerna instämmer i åsikterna, det farliga är om anställda börjar driva egna frågor i arbetsgivarens namn. I slamdebatten är din formulering om att tjänstemännen ”tar debatten” är helt korrekt. Anställda inom VA debatterar helst inte, vi driver inte opinion, men en del av oss har slutat att tiga när fullständiga felaktigheter lanseras i debatten – vi tar debatten när den kommer vår väg och vi har slutat hoppas att någon annan ska ta den. En väl så intressant fråga i det här sammanhanget är vilka som driver den kritiska sidan av slamdebatten och vad de har för intressen.

I de fall gemensamma nationella frågor dyker upp så hanteras de oftast av anställda på Svenskt Vatten för även där behövs oftast branschkunskap för att kunna tillföra något av värde. När det gäller vatten- och avloppsfrågor generellt så är intresset både hos allmänhet och hos journalister tämligen svalt. Normalläget är att allt fungerar, det är bara när något gått fel som ett journalistiskt intresse uppstår. Ett fullt förståeligt journalistiskt faktum som vare sig politiker eller VA-branschen kan påverka.

Gryaab har till exempel under de senaste 15 åren byggt ut reningskapaciteten på Ryaverket för drygt en miljard kronor för att minska utsläppen av övergödande ämnen vilket har hamnat rätt så långt ner i nyhetsfloden. När Gryaab däremot har avslöjat miljöbovar som tillfört avloppssystemet oönskade ämnen så har rubrikerna varit av typen världskrig.

Text: Lars Nordén & Ann Mattsson, Gryaab

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Leverantören har efterfrågat fakta från Kristianstads kommun vid ett flertal tillfällen men har till dags dato bara erhållit en analys. Det går dock att utläsa från rapporten att nya bakterier kommit in i bassängen utan att något salt har levererats och att saltbassängerna i Åhus inte har mättad saltlösning. Vidare har leverantören på ett tidigt stadium påpekat att man borde tömma och kontrollera saltbassängerna så att de är täta. Detta blev tyvärr inte gjort innan rapporten offentliggjordes.

I rapporten hävdas att Kristianstads kommun har bakterietillväxt i mättad saltlösning. Detta påstående väcker en rad frågor. Av denna anledning har leverantören undersökt ett stort antal saltfickor och saltbassänger på olika vattenverk.

Process- och saltbassängernas konstruktion bygger vanligen på en bassäng där man fyller på salt från lastbil (saltfickan) samt en bassäng dit man låter vattnet rinna när det ska vara mättat av salt (saltlösningsbassäng). Avhärdningsprocessen bygger på att man har en mättad saltlösning (25 procent salt i lösning). I denna höga koncentration kan bakterier inte överleva.

Tyvärr är nästan alla saltbassänger i avhärdningsanläggningarna felkonstruerade och få har en mättad saltlösning. I vår undersökning har bara 33 procent av alla bassänger mättad saltlösning. Värre är att nästan 40 procent har en salthalt som är lägre än 6 procent, merparten av dessa ligger under 3 procent.

Vid ett vattenverk måste man vara säker på hur man åstadkommer en mättad saltlösning. Det krävs en tillräcklig kontakttid som bland annat är beroende av att saltfickans storlek måste vara dimensionerad för att ha ett minsta saltlager som räcker för att mätta vattnet.

I Weedo-rapporten avseende Kristianstad kommun, visar det sig att saltbassängerna i fråga bara hade en salthalt på 0,9 – 8,7 procent (från yta till botten) i den ena och alarmerande 0,4 procent i den andra.

Nästa fråga är skötsel av saltficka och bassänger. Rekommendationen är att rengöringen görs en gång om året beroende på bassängkonstruktion men i många fall sker rengöringen först efter 3 – 5 år.

Saltfickans utformning skiftar från kommun till kommun. De nya vattenverken har väl uppbyggda kanter med tättslutande lock men på äldre verk kan förorenat vatten ibland ha möjlighet att rinna ner i saltfickan. Kvalitetsmedvetna kommuner säkerställer också att betongväggarna är täta.

Till sist kommer frågan om hur rent saltet är? Inga bakterier finns i saltet innan det transporteras till kommunerna. I kommunernas upphandlingsdokument står det ofta: ”Saltet ska levereras med flakbil med täckta flak”. Det kan ha förekommit tillfällen då flaken inte har blivit rengjorda av transportören på rätt sätt. Ingen kommun har någon etablerad process för att ankomstkontrollera salt. Leverantören kan utan några problem se till att leverera salt i till exempel blåsbulkbil och därmed säkerställa en ren leverans. Dessa frågor hanteras rimligen i kravspecifikationen i samband med upphandlingen.

Varje synpunkt och kritik i syfte att förbättra processer och säkerställa vattenkvaliteter är av godo och välkomnas av varje seriös leverantör. Natur­ligtvis är även vi öppna och tacksamma för sådan kritik. Det är viktigt att leverantören bjuds in att delta i analyser och undersökningar för att undvika eventuella fel och framtida misstag.

Text: Fredrik Eide, Salinity Group

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

En återvunnen fosfor, som enligt den rapport jag refererar till, kostar 5 – 10 gånger mer än vad marknaden betalar för fosfor kan redan på projektets utredningsstadium avfärdas som ointressant. Därtill kommer att kvantiteten fosfor som återvinnes vid artikelns reningsverk är försvinnande liten i förhållande till Tysklands årliga fosforförbrukning. Artikeln ger två siffror: 100 ton/år och 3 – 4 ton/dag. Om man gissar att 100 ton är som P och 3 – 4 ton/dag är struvit blir den återvunna mängden 0,06 procent av Tysklands behov, inte 5 procent.

Det är begripligt att mycket tid, energi och pengar används att studera behandlingen av slam som erhålles vid vattenrening, såväl renvatten­slam som avloppsslam. Även om slam är en av de två önskvärda produkterna vid vattenrening, vi vill ju få bort så mycket som möjligt av föroreningarna, så är kvantiteterna överväldigande.

Svårare att förstå är den möda som fortfarande läggs på att återvinna ämnen ur slam, främst fosfor och metaller (koagulanter). Motive­ringen är dels att fosforn är en ändlig resurs som måste återvinnas, dels att järn och aluminium lätt kan lakas ut ur slammet och återanvändas. Detta kan tyckas viktigt nog och skäl att studera, om det inte vore för att enkla räkneövningar och skrivbordsstudier av processerna omedelbart visar dålig ekonomi, brist på realism och ofullständig processteknik.

För att ta exemplet fosfor: Den fosfor vi utsöndrar och som alltså hamnar i avloppsslammet är i genomsnitt 1,8 g/pe, d, eller 650 g/år. För Tyskland blir det 50 000 ton/år, att jämföra med dess årliga import på 160 000 ton/år. Den struvitmetod som refereras i artikeln har en verkningsgrad och tillämpbarhet som ger maximalt 25 procent återvinning, det vill säga 12 000 ton/år.

Mycket väsen för ingenting kan man tycka och knappast en anledning att ålägga kommunerna en fosforåtervinning som för ett reningsverk med 100 000 pe betyder en investering på 15 miljoner kronor och en återvinningskostnad på 100 SEK/kg P. Den ofullständiga processtekniken ligger i att restprodukterna,efter P-utvinningen, inte är behandlade i rapporterna. Hur mycket är det, hur mycket tungmetaller innehåller de, vad kostar kvittblivningen?

I Sverige har av samhället understödda P-återvinningsprocesser studerats, som akademiska arbeten och industriella utvecklingsprojekt (Krepro, Aqua Reci, REAL). Jag har i en tidigare artikel (Cirkulation 2/06) anmärkt på det lönlösa och slösaktiga sätt som resurser används och projekt prioriteras inom VA-forskning.

Referenser: Professor Dr-Ing  J Pinnekamp,  Dr-Ing  D Montag  (2009), Phosphorruckgewinnung aus Abwasser und Klärschlamm – Verfahren und Wirt­schaftlichkeit, Tagungsband der 23. Karlsruher Flock­ungstage 2009, pp 63 – 80.

Text: Lars Rennerfelt

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Ett ämne som har fått förnyad uppmärksamhet är kadmium. EU:s organ för livsmedelssäkerhet (EFSA) har sänkt nivån för det rekommenderade tolerabla veckointaget av kadmium från 7 till 2,5 µg Cd per kg kroppsvikt. Denna rekommendation innebär att en stor del av befolkningen redan idag får ett för högt kadmiumintag genom maten.

Att hälsoriskerna med kadmium har underskattats framkom vid ett seminarium vid Kungiga Skogs- och Lantbruksakademien hösten 2009. Att minimera kadmiumtillförseln till marken genom att använda fosforgödsel och avfallsprodukter med lågt kadmiuminnehåll är därför mycket viktigt för att hålla kadmiuminnehållet i grödor lågt.

Kadmium har bland annat visat sig ge benskörhet hos kvinnor och verkar ge upphov till bröst- och prostatacancer.

Balansberäkningar utifrån en rapport av Jan Eriksson från 2009 (Institutionen för mark och miljö, Sveriges Lantbruksuniversitet) visar att fosfor som sprids på svensk åkermark inte får innehålla mera än 10 mg kadmium (Cd) per kilo fosfor för att inte anrika åkermark med kadmium.

Av världens fosforreserver har endast 5 procent låga kadmiumhalter det vill säga mindre än 10 mg kadmium per kilogram fosfor. Dessa fyndigheter finns i Skandinavien, Nordryssland och delar av Brasilien. I Sverige kommer huvuddelen av fosforgödselmedel från nordiska fyndigheter med en kadmiumhalt av cirka 3 mg kadmium per kilo fosfor (säljs av Yara i Sverige).

Forskarna i Easymining har under cirka tio år arbetat med att utveckla metoder för fosfor­återvinning ur reningsverkens flöden. Easy­mining-metoden startar med att materialet upplöses med syra varefter fosfor selektivt utvinns. Alla i processen ingående kemikalier blir del av produkterna; ammoniumfosfat, gips, sand och fällningskemikalier. Inga nya avfallsströmmar bildas förutom kadmium och övriga metaller som separeras för deponering.

I dagsläget för vi diskussioner med två bolag, ett i Sverige och ett i Europa om förutsättningar för byggande av storskaliga anläggningar för fosforutvinning ur askor från avloppsslam.

Vi tror att återföring av fosfor från svenska reningsverk till åkermark kommer att ske med olika metoder beroende på lokala förutsättningar. Även om det idag knappt förbränns något avloppsslam i Sverige, så tror vi att det är en lösning som kommer att tillämpas även här i framtiden.

När så sker finns en resurseffektiv lösning för en effektiv utvinning av rena växttillgängliga fosforgödselmedel ur askan.

Text: Patrik Enfält, VD, EasyMining Sweden AB

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

Allteftersom centrala VA-system utvecklades under 1900-talet kom en växande insikt om att rening av råvatten erfordrades med utbyggnad av vattenverk som följd och att recipienten inte klarade av de alltmer ökade utsläppen av olika föroreningar och medförde krav på byggande av avloppsverk med allt ökande reningsgrad.

Tidigare uppfattningar och förhoppningar att utspädning skulle vara tillräcklig, ”the solution to pollution is dilution” grusades och kom alltmer att ersättas med ”its an illusion that the solution to pollution is dilution”. Denna insikt ledde till att beslutsfattare i Sverige gav en stor vikt vid att i stor skala bygga upp avancerade avloppsverk i Sverige och Sverige kom därmed att framstå som ett föregångsland för framgångsrik avloppsvattenrening.

Är vi nu rustade för att utveckla morgondagens reningsverk?

Mycket höga krav på avloppsvattenrening internationellt mot utsläppskrav på 2 – 3 mg totalkväve/l, totalfosforhalter under 0,1 mg P/l och återanvändning av avloppsvatten till dricks­vatten kommer knappast att ställas i Sverige. ”Intressanta” anläggningar utifrån teknikutveckling kommer att finnas utomlands (kanske kan pilotanläggningen vid Hammarby Sjöstadsverk utgöra ett av möjliga undantag).

Teknik för fosforåtervinning kommer att utveck­las med betydande ekonomiska resurser (till exempel OSTARA i Canada och EU-projektet SUSAN knutet till Österrike) och samarbete utifrån svenska kunskaper skulle sannolikt vara positivt.

Nuvarande teknik vid svenska avloppsverk kan inte tillgodose effektivt avlägsnande av läkemedelsrester eller olika personliga hygienprodukter. Teknik bör införas (oxidation, adsorption, membran) eftersom knappast ”from förhoppning” på uppströmsteknik kommer att lösa problem kring miljö- och hälsoeffekter.

Personligen tror jag att politiskt drivna åtgärder på satsning i kommuner på ”kärnverksamhet” inom kommunal VA-verksamhet (med syfte att hålla VA-taxan nere eller på oförändrad nivå) leder till svårigheter att utveckla svensk VA-verksamhet. I ett vidare perspektiv bedömer jag att man bör satsa på FoU inte minst för att ge exportindustrin, som har ett ”marknadsvärde” för svensk tidigare VA-teknik, möjlighet att gå vidare eller i alla fall ”hålla ställningarna”.

Åter­föring av internationell aktivitet till svensk kommunal verksamhet bör vara av värde för kostnadseffektiv reningsteknik – där bör kommunerna aktivt medverka. Eller hur?

Text: Bengt Hultman, Professor Emeritus, KTH Inst Mark- och Vattenteknik

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.

– Det är ovant att uppleva branschen som ifrågasatt, att våra avsikter är ifrågasatta. Jag tycker det är viktigt att bemöta detta och ge den bild vi har, säger Ann Mattsson.

Gryaabs slam används idag på flera olika sätt. Den största delen av det färdigbehandlade slammet komposteras och används som anläggningsjord. Gryaab planerar för att tio procent, cirka 5 000 ton, skall kunna hygieniseras och sedan användas på åkermark men det är aktuellt som tidigast år 2010. (EW)

Nyckeln till en lägre energiförbrukning är en luftningsutrustning med rätt typ av effektiva finblåsiga luftare, hög bottentäckningsgrad och god design. En effektiv och energisnål luftning producerar små bubblor. Små luftbubblor ger hög syreöverföring förutsatt att luftarna är jämnt placerade över botten.

I praktiken innebär detta att man ska installera så många luftare som får plats. När fler luftare täcker botten behövs mindre luftflöde för att nå önskad syrehalt i avloppsvattnet. Mindre luftflöde betyder mindre energiförbrukning.

Idag har de flesta kommunala reningsverk en bottentäckningsgrad på 10 – 15 procent. Alla reningsverk borde sikta på att nå en täckningsgrad på 50 procent eller däröver. Om man går från 15 procent till 50 procent i bottentäckningsgrad kan man sänka luftflödet med 30 procent! Ett luftarsystem har en livslängd på cirka 20 år. Investeringen märks direkt i minskade driftskostnader och på sikt handlar det om stora besparingar.

Ett annat sätt att spara på energin när det gäller luftning är att övergå till mekaniska luftare som kombinerar omrörning och luftning. På så sätt ökar syreöverföringen vilket ger ett lägre luftbehov som i sin tur innebär lägre energiförbrukning. Även här gäller regeln att fler luftare i samma bassäng ger lägre luftbehov.

Varför har då reningsverken inte effektivare och energisnålare luftning? Det beror bland annat på att vi som leverantörer inte har varit tillräckligt bra på att informera. Och att konsulterna i vår bransch inte i så stor utsträckning skriver in energiförbrukningen i kravspecifikationen i förfrågningsunderlaget. Men det beror också på att slutkunden inte värderar energiförbrukningen i sin utvärdering av offerterna de får in, utan nästan uteslutande bryr sig om inköpspriset.

En rimlig utvärdering av offentliga upphandlingar borde ligga mer i linje med: Pre­standa och tekniska specifikationer: 25 procent, Inköpspris: 25 procent och Luftflöde/Energi­förbrukning: 50 procent.

Någon kanske menar att det inte finns utrymme att ta en högre investeringskostnad för att kapa driftkostnader på sikt. Men min erfarenhet är att även om kommuner tar investeringen på leasing så täcker energibesparingen de månatliga kostnaderna.

Det är dags att tänka framåt. Ställ krav på leverantörer och efterfråga modern energisnål teknik så kan vi om några år leda utvecklingen till en miljövänlig och billig drift för vår vattenrening. Och kommunerna kan använda pengarna till annat än omotiverat höga driftskost­nader!

Text: Johan Eriksson, VD, ATEK Avvattningsteknik

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.