Artikeln “Fosfor utvinnes ur avloppsslam” (Cirkulation 3/10) föranleder detta genmäle. Den process som används, fällning av struvit med tillsatt magnesium i en ammonialkalisk fosfatlösning, är välkänd sedan länge, till och med i Sverige. Jag har inte läst den patentskrift som åberopas i artikeln men misstänker att det är ett europapatent med förhållandevis låg nyhetsgranskning där marknaden får avgöra om patentet är hållbart.

Min väsentliga invändning mot artikeln gäller dock projektets relevans och dess ekonomi. Cirkulations ståndpunkt borde kanske vara: Se här, ytterligare ett exempel på politikers och akademikers oaktsamhet med offentliga medel.

En återvunnen fosfor, som enligt den rapport jag refererar till, kostar 5 – 10 gånger mer än vad marknaden betalar för fosfor kan redan på projektets utredningsstadium avfärdas som ointressant. Därtill kommer att kvantiteten fosfor som återvinnes vid artikelns reningsverk är försvinnande liten i förhållande till Tysklands årliga fosforförbrukning. Artikeln ger två siffror: 100 ton/år och 3 – 4 ton/dag. Om man gissar att 100 ton är som P och 3 – 4 ton/dag är struvit blir den återvunna mängden 0,06 procent av Tysklands behov, inte 5 procent.

Det är begripligt att mycket tid, energi och pengar används att studera behandlingen av slam som erhålles vid vattenrening, såväl renvatten­slam som avloppsslam. Även om slam är en av de två önskvärda produkterna vid vattenrening, vi vill ju få bort så mycket som möjligt av föroreningarna, så är kvantiteterna överväldigande.

Svårare att förstå är den möda som fortfarande läggs på att återvinna ämnen ur slam, främst fosfor och metaller (koagulanter). Motive­ringen är dels att fosforn är en ändlig resurs som måste återvinnas, dels att järn och aluminium lätt kan lakas ut ur slammet och återanvändas. Detta kan tyckas viktigt nog och skäl att studera, om det inte vore för att enkla räkneövningar och skrivbordsstudier av processerna omedelbart visar dålig ekonomi, brist på realism och ofullständig processteknik.

För att ta exemplet fosfor: Den fosfor vi utsöndrar och som alltså hamnar i avloppsslammet är i genomsnitt 1,8 g/pe, d, eller 650 g/år. För Tyskland blir det 50 000 ton/år, att jämföra med dess årliga import på 160 000 ton/år. Den struvitmetod som refereras i artikeln har en verkningsgrad och tillämpbarhet som ger maximalt 25 procent återvinning, det vill säga 12 000 ton/år.

Mycket väsen för ingenting kan man tycka och knappast en anledning att ålägga kommunerna en fosforåtervinning som för ett reningsverk med 100 000 pe betyder en investering på 15 miljoner kronor och en återvinningskostnad på 100 SEK/kg P. Den ofullständiga processtekniken ligger i att restprodukterna,efter P-utvinningen, inte är behandlade i rapporterna. Hur mycket är det, hur mycket tungmetaller innehåller de, vad kostar kvittblivningen?

I Sverige har av samhället understödda P-återvinningsprocesser studerats, som akademiska arbeten och industriella utvecklingsprojekt (Krepro, Aqua Reci, REAL). Jag har i en tidigare artikel (Cirkulation 2/06) anmärkt på det lönlösa och slösaktiga sätt som resurser används och projekt prioriteras inom VA-forskning.

Referenser: Professor Dr-Ing  J Pinnekamp,  Dr-Ing  D Montag  (2009), Phosphorruckgewinnung aus Abwasser und Klärschlamm – Verfahren und Wirt­schaftlichkeit, Tagungsband der 23. Karlsruher Flock­ungstage 2009, pp 63 – 80.

Text: Lars Rennerfelt

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.