Reningsverket i Katterjåkk i den nordvästra delen av Kiruna kommun är ett av landets ­absolut nordligaste reningsverk. Det är ett år gammalt och rustat för att klara en starkt varierande belastning från både Katterjåkk och Riksgränsen.

Sture Jonsson är ansvarig för driften av reningsverken i nordvästra Kiruna. Vi träffas i Abisko och på väg norrut mot Katterjåkk och Riksgränsen förklarar Sture vilka förutsättningarna är. Det handlar om variationer i flödet som är extrema även för en turistort. Ett stort problem är de oerhört korta ledtiderna. Allt händer väldigt snabbt.

– Det blir en oerhört snabb uppbyggnad av högre belastning vid påsken. Dess­utom är det husvagnar som stör extra, säger Sture Jonsson.
Problemen börjar uppe vid Riksgrän­sen, knappt två kilometer norr om Katterjåkk. Där har det legat ett reningsverk mitt i husvagnsparkeringen, nära fjällhotellet. Närmaste husvagn har åtta meter till reningsverket. Sture berättar om ett tillfälle när det blev snöstorm mitt i skidsäsongen samtidigt som han var inne och arbetade i reningsverket.

– Alla liftar stängde och folk åkte ner för att göra sig i ordning för after-ski.

Det gamla Emendoverket fungerade normalt hyfsat men var konstruerat för cirka 14 kubikmeter i timmen. När hela skidturistskocken började använda badrummen samtidigt kom plötsligt motsvarande 100 kubikmeter i timmen.

– Efter det byggdes en utjämningsbassäng på 100 kubikmeter, konstaterar Sture lakoniskt.

En mer hållbar lösning krävdes dock. Reningskraven är hårda. Hela landet norr om Abisko är kategoriserat som ett så kallat Klass 1-område där ingen miljöpåverkan får förekomma.

– Antingen var vi tvungna att flytta husvagnsparkeringen eller så fick vi flytta reningsverket, säger Sture Jonsson.

En plan i tre steg togs fram.

Steg ett är det som nu genomförts. Ett nytt reningsverk är byggt i Katterjåkk, tidigare mest en turiststation men idag en ort som växer med stugby, restaurang och turistlägenheter. Det gamla reningsverket vid Riksgränsen har lagts i malpåse.

Steg två kommer den dagen då dimensioneringen i Katterjåkk inte räcker till längre. Då kan Riksgränsens reningsverk väckas ur sin Törnrosa-sömn för att köras parallellt med Katterjåkk under en period.

Steg tre blir en utbyggnad av Katter­jåkks reningsverk så att det vid Riksgrän­sen kan ställas av för gott.

Reningsverket i Katterjåkk har projekterats av Sweco. För maskiner och process svarar det finska familjeföretaget T & A Mämmelä Oy och det har satt sin prägel på processlösningarna. Processen bygger på företagets egenutvecklade biorotor.

– I Finland är kanske 80 procent av reningsverken av traditionell aktiv slam-typ. Ungefär 20 procent har biorotorer. Jag har förstått att reningsverken i Sverige mestadels är av aktiv slam-typ och att ni också har gott om biobäddar men att ­biorotorer är ovanliga, säger Antti Mäm­melä, VD.

Reningsverket i Katterjåkk har två linjer med försedimentering, biorotorer och flockning/slutsedimentering. Sist så poleras det utgående vattnet i sandfilter för att möta de höga kraven för utsläppen i fjällsjön Vássejávri.

Belastningen varierar mellan tio kubikmeter per dygn upp till 400 kubikmeter per dygn. Verket är dimensionerat för att klara maximalt 500 kubikmeter per dygn.

Sture Jonsson är mycket nöjd med att ha fått vara med och styra processlösningarna. Det har varit ett givande och tagande. Miljön i verket är påfallande bra. Det är klart vatten i bassängerna och även inne i de olika processutrymmena luktar det väldigt lite.

En bra detalj är en ytavskiljare som tar bort flytslammet i försedimenteringen. Med en lucka i botten av försedimenteringen kan bassängen slammas av.

De två biorotorerna kan användas i två steg för att få nitrifikation i en eventuell kvävereduktion men idag körs bara den ena.

– Jag kan gå ner och köra bara en tredjedel av den ena biorotorn också, det regleras med enkla skjutspjäll, visar Sture.

Det finns ingen förtjockare för slammet utan istället finns ett slamlager med flytdekantör.

– Slamlager funkar bara om du har full kontroll på fällningen. Man kan styra för att få ett tjockt slam till slamlagret, säger Sture. Slamlagret är försett med en slamnivåmätare och ekolod så att slamavvattningen sedan kan fjärrstyras från arbetsplatsen i Abisko.

Den automatiska dekanteringen är en elegant detalj som Sture gärna visar. Det är en fjärrstyrd motorventil som reglerar nivån med hjälp av en flytdekantör. Dekantören är monterad på en stång och har ett hårt rör med mjuka böjliga muffar i ändarna.

Det enda problem man haft under den första tiden med anläggningen gäller ventilationen. Ett elektronikproblem gjorde att en avfrostare inte fungerade. Annars ska utgående luft i ventilationen värma inkom­mande luft med resultatet att förhållandevis lite energi ska behöva tillföras. Utgående luft filtreras genom ett aktivt kolfilter innan det släpps ut. Stugby och lägenhetshotell ligger några hundra meter från reningsverket och där ska det njutas av den rena fjälluften.

Viktigt för Sture Jonsson är att reningsverket i Katterjåkk är väldigt stabilt trots den varierande belastningen.

– Biorotorerna verkar vara okänsliga men den 1,8 kilometer långa tryckledningen från Riksgränsen hjälper också till att mildra stötarna, säger Sture Jonsson.

Text: Erik Winnfors Wannberg

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.