Uran i dricksvatten har länge varit ett icke-problem. Uran mäts inte och märks inte. Trots det så finns det på sina håll i landet. I Uppsala pågår försök med reningsmetoder.

I slutet av februari slog lokalradion i Upp­sala på stora trumman. “Uppsalas kommunala dricksvatten har fyra gånger så höga uranhalter än vad som rekommenderas av livsmedelsverket och WHO…” Planeringschef Sven Ahlgren fick förklara så gott det gick att man studerat frågan under lång tid men att tekniken inte riktigt finns färdig än och att det pågår försök just nu.

– Vi tittade en hel del på uran redan på 1990-talet, säger Sven Ahlgren när vi träffas på Gränby vattenverk tillsammans med processingenjören Philip McCleaf och driftchefen Jan Hedbom.

Syftet med urankollen på 1990-talet var en idé om att använda uranhalter som indikator på radonhalter men det visade sig att sambanden var dåliga.

– Men det innebar att vi haft god kunskap om detta och den sura granit i berggrunden som är källan, säger Sven Ahlgren.

Vid Uppsalas två stora vattenverk Gränby och Bäcklösa är uranhalten cirka 20 respektive 30 mikrogram per liter. Några av småverken i kommunen har värden mellan 30 och 50. Det lilla vattenverket i Vänge ligger högst med prover på 58. Det riktvärde som finns från Livsmedelsverket är 15 och Sven tror att det kommer att komma gränsvärden på mellan 10 och 20 mikrogram per liter.

År 2003 började man undersöka uranhalterna mer specifikt. Man undersökte olika reningstekniker med jonbytesfilter, avhärdningsfilter och kolfilter. Det visade sig att anjonbytesfilter fungerade bra.

– Vi testade några olika anjonbytarmassor men visste inte hur de skulle fungera vid regenerering. Frågan var om uranet släppte vid regenerering eller inte, berättar Sven Ahlgren.

Försök visade att uranet släpper ganska bra vid regenerering med koksaltslösning.

Philip McCleaf förklarar hur det fungerar. Alla negativt laddade joner fastnar som bekant i anjonbytarmassan och uranyl-jonerna är oerhört negativt laddade.

– Det roliga med jonbytarmassan är att även om det också tar bikarbonat, ­sulfat, nitrat och andra negativt laddade ämnen så tar uranyl-jonerna den platsen så småningom, säger Philip McCleaf.

Detta eftersom mer negativt laddade eller prioriterade partiklar hela tiden byter plats med mindre laddade partiklar i jonbytarmassan. Först släpper bikarbonaten och ger plats för mer negativt laddade ämnen. Till sist är det uranet som tar alla platser i massan.

Problemet med att avskilja uran är att man får ett avfall. Jonbytesteknik kan dess­utom skapa ett nytt problem. I vattnet är uran inget strålningsmässigt problem men efter avskiljning i jonbytarmassa så anrikas det och skulle kunna bli ett problem.

– Jonbytare är en smidig lösning. Kan man få tillstånd att regenerera filtermassan efterhand är problemet istället rejektet. Vad gör vi med rejektet, är det acceptabelt att lägga ut i miljön igen, undrar Sven Ahl­gren.

Svaret på den frågan väntas SSM, Strålskyddsmyndigheten, leverera inom något år.

– Vi hoppas på att få en hint från SSM innan dess, för dömer de ut möjligheterna för rejektvattnet så börjar det bli lite knepigt, säger Sven Ahlgren.

I Uppsala har man också provat membranfiltrering i nanofilter för att avskilja uran. Där går det lätt att skilja ut uran men då skiljs ju även andra ämnen ut. I Uppsala ligger man bland annat på idealiska fluoridnivåer ur tandhälsosynvinkel. Med membran får man också en stor volym avskilt koncentrat som skulle behöva pumpas till reningsverket, ett koncentrat där uranet finns kvar.

Redan senare i vår kommer en rapport från Svenskt Vatten Utveckling där jonbytes- och membranteknik testas. Dels hur de förmår att ta bort uran, dels hur de fungerar ur arbetsmiljösynpunkt med strålningsproblematik och slutligen hur de anrikade jonbytarmassorna ska hanteras. SSM har deltagit i arbetet tillsammans med bland andra Kenneth M Persson, idag forskningschef på Sydvatten. Han berättar att strålningssäkerheten inte alls blir något problem. Det handlar om mycket låga doser där han jämför med något extra tandläkarbesök årligen.

När det gäller anrikade jonbytarmassor verkar det bäst att inte samla på sig för mycket.

– Vår slutsats är att det är bäst att man släpper ut lite uran hela tiden så att det inte anrikas alltför mycket i massan och att ha regelbunden och tät regenerering. Det är viktigt att hålla sig under gränsvärdena för radioaktivitet, säger Kenneth M Persson.

Miljömässigt ska det driftsättet inte heller vara något problem då uranet tas ur marken med vattnet och sedan bara släpps tillbaka.

Uppsalas kombination av ett mycket kalkrikt vatten med höga uranhalter har dock öppnat för en outforskad möjlighet. På de två centrala vattenverken Gränby och Bäcklösa används sedan några år tillbaka pelletsreaktorer för att avhärda dricks­vattnet som håller 16° dH till 7 – 8° dH. Kalkkorn byggs upp runt sandkorn i fluidiserande bäddar.

– Nu kör vi reaktorn för att ta bort kalcium med pH 9,2. Höjer man pH till över tio så kan man lösa ut mer urankarbonat också, mellan 60 och 90 procent, säger Philp McCleaf.

En del hamnar i kalkpelletsen medan resten fångas i suspen som går igenom snabbsandfilter och fångas där. Jan Hedbom förklarar att en processändring som måste till är att flytta pH-justeringen av vattnet till efter snabbfiltren. pH-värdet måste behållas genom filtren för att partiklarna inte ska gå i lösning igen.

– Det är unikt. Det finns ingen som tittat på detta i en pelletsreaktor, säger Philip McCleaf.

Redan idag kan man konstatera att 10 – 15 procent av uranet skiljs ut till kalk­pelletsen i den befintliga processen.

Försök i mindre skala har gjorts och nu påbörjas ett större försök vid Bäcklösa. En detalj man redan kunnat konstatera är att pH-justering med lut inte fungerar. Det har förmodligen med alkaliniteten i vattnet att göra men här krävs mer forskning.

Metoden skulle inte gå att överföra till en klassisk avhärdningsanläggning. En fluidiserad bädd där kalkkorn kan byggas upp kring en kärna är en förutsättning. Att pH-justeringen sker väldigt koncentrerat är en annan.

Att höja mängden uran i de kalkpellets som skiljs ut innebär förmodligen inga problem men SSM håller på med en riskbedömning även där.

Sedan var det biten med mediabevakningen av Uppsalas uranhaltiga dricksvatten. Det blev inget riktigt mediadrev den här gången. Sveriges Radio gjorde flera inslag men annan press lokalt verkade minnas att frågan varit uppe flera gånger tidigare. Trots det försökte SR vinkla sina reportage som att detta var något som undanhållits invånarna.

– Det här har inte varit hemligt men vi har inte sett att det funnits anledning att informera aktivt om uran. Vi har uppfattat det så att i och med att det inte finns något gränsvärde så är det en acceptabel risk tills vi har en bra teknik, avslutar Sven Ahlgren.

Text: Erik Winnfors Wannberg

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.