Vad kostar det att förbättra Europas vatten? Och vem ska betala? Det är fortfarande oklart trots att åtgärdsprogrammen snart ska vara klara och presenteras för kommissionen.

– Det är allvarligt eftersom medlemsländerna redan nästa år ska ha ett fungerande system för att sätta pris på vattnet, säger Maria Brättemark vid EU-kommissionens miljödirektorat.

Ekonomin var en av de frågor som stod i fokus när de svenska vattenmyndigheterna under Världsvattenveckan bjöd in sina europeiska kolleger till ett seminarium inom ramen för det svenska ordförandeskapet. Medarrangörer var Interna­tional Network for Basin Organizations (INBO) och Svenskt Vatten. Under två dagar utbytte 130 deltagare från 27 olika länder erfarenheter från arbetet med vattendirektivet.

– Många länder har inte klarat att hålla vattendirektivets tidsplan. I slutet av janu­ari 2009 hade endast 17 medlemsländer publicerat sina preliminära förvaltningsplaner och åtgärdsprogram. I juni hade bara elva genomfört den remissomgång som direktivet kräver. Och fortfarande har sex länder inte inlett remissrundan, berättar Maria Brättemark.

Det gäller framför allt flera av länderna i södra Europa som exempelvis Ita­lien, Grekland och Portugal men även Danmark. Risken är att dessa länder därför inte klarar av att uppnå vattendirektivets miljömål till 2015.

– Även om vi ligger ett år efter tidsplanen kommer vi att vara ikapp 2012 när åtgärdsprogrammen ska rullas ut. Alla åtgärder grundas på kostnadseffektivitetsanalyser. Och det finns politisk enighet kring åtgärdsprogrammen som är fullt finansierade, kommenterar Hans Christian Karsten vid den danska myndigheten för genomförandet av vattendirektivet.

Annars visar kommissionens första granskning av de 17 länder som höll tidtabellen att det finns stora brister i de preliminära åtgärdsprogrammen just när det gäller ekonomin. Många av dem, men inte alla, har gjort en uppskattning av vad de föreslagna åtgärderna kommer att kosta men på många håll saknas en utvärdering av åtgärdernas kostnadseffektivitet. Och endast drygt hälften av programmen tar överhuvudtaget upp prissättningen av vatten.

– Det återstår mycket arbete innan vi kan vara säkra på att vattenpriset kommer att användas på det sätt som direktivet föreskriver, säger Maria Brättemark.

Rätt prissignaler är viktiga för att vattendirektivets miljömål ska kunna uppfyllas. De olika ekonomiska sektorerna ska bidra till full kostnadstäckning för vattentjänsterna inklusive kostnaderna för miljö och resurser, vilket bygger på principen att förorenaren betalar. Vattenpriset ska utformas så att det sporrar till en hållbar vattenanvändning.

Den ekonomiska informationen i åtgärds­programmen är dock ofta både inkomplett och otydlig. De analyser som ändå görs inriktas i första hand på kostnader för traditionella vattentjänster som dricksvattenförsörjning och avloppshantering och integrerar inte utgifterna för miljöåtgärder. Kostnadstäckning för åtgärder inom jordbruket hamnar därför i skymundan trots att jordbrukets miljöpåverkan är en viktig orsak till att det på många platser blir svårt att uppnå god ekologisk status till 2015. Principen om att förorenaren betalar får alltså inget större praktiskt genomslag. Hur prispolitiken kan öka incitamenten för bättre resursutnyttjande får knappt någon uppmärksamhet alls.

Vid sidan av ekonomin utgör samråden, de varierande ambitionsnivåerna i olika länder och de många undantagen (tidsfristerna) några av den första förvaltningscykelns stora utmaningar. Utma­ningarna blir inte mindre i nästa förvaltningscykel när vattensektorn måste anpassas till klimatförändringarna och vattendirektivet samordnas med det marina direktivet och översvämningsdirektivet. (LN)