Den historiska utvecklingen för samhällets centrala VA-system i Sverige är välkänd. Behoven av vatten vid sekelskiftet 1900 fokuserades mot brandskydd och hälsoaspekter och ledde till stora investeringar i transportsystem för vatten. Det behövdes tillräckligt med vatten för att underlätta brandsläckning och att transportera rent vatten för att undvika vattenburna sjukdomar.

Samtidigt måste intransport av vatten kompenseras av uttransport av vatten och vanligen i kombination med dagvatten från hård­gjorda ytor. Det är därför naturligt att utvecklingen under en lång tid under 1900-talet kom att domineras av anläggningsteknik för att transportera råvatten, avloppsvatten och dagvatten in respektive ut från samhället.

Allteftersom centrala VA-system utvecklades under 1900-talet kom en växande insikt om att rening av råvatten erfordrades med utbyggnad av vattenverk som följd och att recipienten inte klarade av de alltmer ökade utsläppen av olika föroreningar och medförde krav på byggande av avloppsverk med allt ökande reningsgrad.

Tidigare uppfattningar och förhoppningar att utspädning skulle vara tillräcklig, ”the solution to pollution is dilution” grusades och kom alltmer att ersättas med ”its an illusion that the solution to pollution is dilution”. Denna insikt ledde till att beslutsfattare i Sverige gav en stor vikt vid att i stor skala bygga upp avancerade avloppsverk i Sverige och Sverige kom därmed att framstå som ett föregångsland för framgångsrik avloppsvattenrening.

Är vi nu rustade för att utveckla morgondagens reningsverk?

Mycket höga krav på avloppsvattenrening internationellt mot utsläppskrav på 2 – 3 mg totalkväve/l, totalfosforhalter under 0,1 mg P/l och återanvändning av avloppsvatten till dricks­vatten kommer knappast att ställas i Sverige. ”Intressanta” anläggningar utifrån teknikutveckling kommer att finnas utomlands (kanske kan pilotanläggningen vid Hammarby Sjöstadsverk utgöra ett av möjliga undantag).

Teknik för fosforåtervinning kommer att utveck­las med betydande ekonomiska resurser (till exempel OSTARA i Canada och EU-projektet SUSAN knutet till Österrike) och samarbete utifrån svenska kunskaper skulle sannolikt vara positivt.

Nuvarande teknik vid svenska avloppsverk kan inte tillgodose effektivt avlägsnande av läkemedelsrester eller olika personliga hygienprodukter. Teknik bör införas (oxidation, adsorption, membran) eftersom knappast ”from förhoppning” på uppströmsteknik kommer att lösa problem kring miljö- och hälsoeffekter.

Personligen tror jag att politiskt drivna åtgärder på satsning i kommuner på ”kärnverksamhet” inom kommunal VA-verksamhet (med syfte att hålla VA-taxan nere eller på oförändrad nivå) leder till svårigheter att utveckla svensk VA-verksamhet. I ett vidare perspektiv bedömer jag att man bör satsa på FoU inte minst för att ge exportindustrin, som har ett ”marknadsvärde” för svensk tidigare VA-teknik, möjlighet att gå vidare eller i alla fall ”hålla ställningarna”.

Åter­föring av internationell aktivitet till svensk kommunal verksamhet bör vara av värde för kostnadseffektiv reningsteknik – där bör kommunerna aktivt medverka. Eller hur?

Text: Bengt Hultman, Professor Emeritus, KTH Inst Mark- och Vattenteknik

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.