Kan odling av blåmusslor i ­Östersjön motverkar övergödningen och förbättra kustvattnets kvalitet? Ja, några lyckade pilotstudier av musselodlingar i Kalmar sund och vid Åland ­tyder på det. Nu startas därför fullskaleförsök med musselodling omfattande två hektar i vattnen utanför Kalmar.

– Vi har erhållit sju miljoner kronor från stiftelsen Baltic Sea 2020 för detta projekt, vars huvudsyfte är att utprova utrustning för odling och skörd av blåmusslor, berättar projektledare Anna Thore, miljövetare i Kalmar kommun.

Parallellt med försöket studeras även frågan om på vilket/vilka sätt odlade musslor kan nyttjas som djurfoder och/eller gödsel inom det ekologiska lantbruket. Liknande försök med musselodlingar ska även genomföras i Trosa skärgård samt i vatten utanför den polska kusten.

Musselodling som företeelse är som bekant inget nytt. På den svenska västkusten till exempel har det odlats musslor i decennier för mänsklig konsumtion av läckerheten. I Östersjön har detta dock aldrig varit aktuellt eftersom musslorna där blir alldeles för små för sådant ändamål, vilket beror på den förhållandevis låga salthalten i vattnet.

Annars lever musslorna i Östersjön på samma sätt som släktingarna på västkusten. Till föda betar de växtplankton som fångas upp genom filtrering av havsvatten. I ­Östersjön är växtplankton sannerligen ­ingen bristvara. Tvärtom har tillförseln av näringsämnena kväve och fosfor medfört en överproduktion som orsakar stora problem med algblomningar och efterföl­jande syrebrist i bottenvattnet. Tanken är således nu att genom odling och skörd av blåmusslor återföra växtnäringsämnen till land och därigenom åstadkomma ett ­renare hav.

En musselodling är ganska enkel till sin utformning. Den består av flytbojar som bär upp linor eller grovmaskigt nät som mussellarverna kan fästa på för att sedan utvecklas och växa till sig. I Östersjön ­förefaller nät vara bättre än linor. Odlingen placeras och förankras några hundra meter ifrån land och helst på en plats med god genomströmning men samtidigt i skydd för alltför kraftiga vindar. I annat fall kan musselodlingen slitas loss från förank­ringen och driva iväg till havs, vilket faktiskt har inträffat.

– Trots att musslorna i Östersjön är väldigt små och dessutom växer långsamt kan vi ändå räkna med en produktion på mellan 150 till 200 ton musslor per odlings­hektar, menar Anna Thore. Eftersom cirka en procent av den odlade biomassan ­utgörs av kväve så innebär det ett omhändertagande av i bästa fall två ton kväve per hektar. Den reningseffekten är cirka fyra gånger bättre än vad som kan åstadkommas i en våtmark på land, förtydligar hon.

För att verkligen erhålla en renings­effekt krävs emellertid att man kan hitta någon kommersiellt gångbar användning för de skördade musslorna. Tänkbara alternativ är framställning av foder till värphöns, utvinning av biogas eller användning som jordförbättringsmedel.

– Det mest ultimata nyttjandet av musslorna vore kanske en kombination av alla alternativ, säger Anna Thore. Då skulle musslorna först bli till hönsfoder. Spill­ningen ifrån hönsen kunde sedan rötas till biogas och restprodukten ifrån rötningen slutligen användas som gödsel i åkermark.

Oavsett kommande användningsområde krävs mera noggranna studier och risk-analyser beträffande musslornas eventuella innehåll av tungmetaller och/eller miljögifter. Studier på musslor från västkusten har dock visat att odlade musslor har lägre halter oönskade ämnen än dem som lever på botten.

I övrigt är dagens bedömning att musselodling från miljösynpunkt inte innebär några större olägenheter. Spill från de växande musslorna kan i och för sig kanske påverka bottenområdet under odlingen. Å andra sidan tillförs inga ämnen eftersom ingen utfodring sker. Helt ”riskfri” är musselodling emellertid inte, enligt Anna Thore.

– Det vore olyckligt om musselodling blev ett alternativ till kväveavskiljande ­metoder i sådana punktkällor som utgörs av exempelvis reningsverk och viss ­industri. Det miljöarbete som kan göras på land måste utföras där, anser hon.

Musselodlingar kan dock bli ett effektivt verktyg i kampen mot negativ påverkan på Östersjön från diffusa utsläpp av närsalter från luft och land men allena saliggörande är det inte. Det krävs mera. Inom Kalmar kommun genomförs därför flera olika projekt med syfte att motverka igenväxning av havsvikar och grumlighet i kustvattnet. Detta arbete sker i samarbete med cirka 15-tal kustföreningar och inom ramen för EU:s Leaderprogram för landskapsutveckling. Förutom anläggandet av våtmarker och iordningställande av betesmarker med tillhörande djurhållning ­genomförs även direkta arbetsinsatser som till exempel slåtter av vass samt borttagning av alger ur vattnet med en så kallad algpump.

– Kustföreningarna är oersättliga. Utan medlemmarnas engagemang och ideella arbete hade dessa projekt aldrig kunnat genomföras, framhåller Anna Thore.

Text: Jan Andersson

Havsmiljöinstitut samordnar forskningen

För ett år sedan bildades Havsmiljöin­stitu­tet. Sedan dess har det varit ganska tyst. Men med nya chefen Åke Hagström, professor i marinbiologi, på plats är Havs­miljöinstitutet redo att börja jobba.

Genom Havsmiljöinstitutet, som är lokaliserat vid Göteborgs universitet, ska samordningen mellan universiteten i Umeå, Stockholm och Göteborg samt Högskolan i Kalmar förbättras.

Att delta i forsknings- och utvecklingsprojekt, göra kvalificerade analyser och synteser samt leverera bättre information om havens miljöproblem till regering, myndigheter och allmänhet ingår i uppdraget. Dessutom ska man varje år redo­visa situationen i havet till regeringen.

– Varken regering eller vanligt folk är betjänta av långa forskarrapporter. Vårt jobb är att göra bra och lättbegripliga sammanfattningar, säger Åke Hagström.

Havsmiljöforskningen förstärks med 40 miljoner kronor och Havsmiljöinsti­tutet finansieras med tio miljoner kronor årligen ur regeringens havsmiljöanslag. Under perioden 2009 – 2011 utgör havs­miljöanslaget närmare en miljard kronor, varav huvuddelen av pengarna är öronmärkta. Det handlar till exempel om insatser för att uppfylla Sveriges åtaganden inom Helcoms Baltic Sea Action Plan (BSAP).

Ett annat exempel är ett särskilt statligt stöd på 120 miljoner kronor per år till ­lokala vattenvårdssatsningar som förbättrar havsmiljön (LOVA). Kommuner och ideella organisationer kan få bidrag med högst 50 procent av kostnaden för exempelvis våtmarker, musselodlingar och båtbotten­tvättar.

Det ska också kunna gå till den planering som krävs för att genomföra vattenmyndigheternas åtgärder.

Den fria delen av havsmiljöanslaget på drygt 20 miljoner kronor för 2009, som naturvårdsverket ansvarar för, är nu fördelat. Fram till i höst går det att söka bidrag för 2010.

Text: Lise-Lotte Nilsson

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.