Situationen i södra delen av ­Östersjön har förbättrats något under de senaste tio åren. Enbart längs den polska kusten har det byggts drygt 400 nya reningsverk. Tysk-polska gränsfloden Oder. som rinner i Östersjön, betraktades länge som en kloak. Intensivt gränsöverskridande ­samarbete och framför allt en stark känsla av förpliktelse hos den polska befolkningen har ­bidragit till renare vattendrag.

Senast 2015 måste Polen fylla EU:s miljöriktlinjer för behandling av kommunalt avloppsvatten. Det miljöstöd som Polen hittintills har erhållit från EU och andra internationella investeringsfonder avviker på ett betydande sätt från de andra östeuropeiska staternas stöd. De andra har fått donationer, medan Polen har fått sina lån utbytta mot miljöteknik. Detta kallas ekokonvertering.

Longin Pastusiak, professor och även polsk parlamentsledamot och ordförande för Standing Committee, berättar vid ett välbesökt informationsmöte söder om storstaden Sczeczin att längs med den polska kusten har det byggts drygt 400 nya reningsverk.

Pastusiak anser att trycket från Tysk­land och övriga Västeuropa i hög grad har påverkat den polska processen i positiv riktning. Under de senaste fem åren har landet satsat drygt två miljarder dollar på miljöprojekt. Hälften har finansierats av EU:s investeringsfond.

– Ekokonverteringen var en bra idé och det bästa incitamentet från Västeuropa, konstaterar Longin Pastusiak.

Det återstår dock ofantligt mycket att göra i Polen ifråga om vattenvård. De ­stora mängder fosfor som släpps ut i Östersjön är en av de mest betydande orsakerna till den blågröna algblomningen varje sommar, säger Longin Pastusiak i samband med ett studiebesök vid ett antal polska ­reningsverk.

Han påminner om att Polen spelar en central roll i skyddet av Östersjön, eftersom närmare hälften av invånarna i Östersjöns avrinningsområde bor i landet. En tredjedel av den externa fosforbelastningen i Östersjön, som uppskattningsvis uppgår till 30 000 ton, härstammar från Polen, trots att det har byggt flera nya reningsverk och trots att en mängd avloppssystem har ­moderniserats. En stor del av problemet är också det polska jordbruket, konstaterar Longin Pastusiak.

Vi besöker ett reningsverk vid staden Gryfino söder om storstaden Sczeczin. Besöket har organiserats av polsk-tyska ­sam­ordningskommittén, som är ansvarig för miljösamarbetet vid gränsfloden Oder.

Reningsverket ligger i en förort till den lilla staden och är nu helt stängt för renovering och modernisering. Beslutsfattarna i kommunen har under renoveringsarbetet tillfälligt satt igång ett annat, tidigare avställt reningsverk. Den katolska kyrkans starka ställning i Polen avspeglar sig även här. När reningsverket Gryfino är färdig­renoverat kommer det att offentligt välsignas av det lokala prästerskapet.

– Polen införde miljöavgifter för ­flera år sedan. Det var ett mycket bra beslut. Denna insats bidrog till ökad ekonomisk finansiering från EU:s och andra länders sida. Finansiärerna är i regel mera beredda att delta i de projekt, som länderna själva investerar i, betonar borgmästaren Lidia Nalezyty under en rundvandring i anläggningen.

Enligt borgmästaren står Polen självt idag för cirka 95 procent av sina miljöin­vesteringar. Lidia Nalezyty hänvisar till att en fungerande infrastruktur alltid har varit en grundförutsättning för att medborgarna skall godkänna eventuella miljöavgifter.

– Det sociala accepterandet av åtstram­ningen har i väntan på bättre tider varit oväntat brett, säger borgmästaren.

Enligt en stor polsk opinionsundersökning fick de utfrågade ta ställning till om de ville stödja en extra miljöskatt, vars intäkter skulle användas för att skydda ­Östersjön. Frågan besvarades positivt av 60 procent av de utfrågade medan 39 procent sade nej, en procent visste inte vad de ­ville.

De som svarat ja, fick sedan säga hur stor en lämplig Östersjöskatt skulle vara. Medeltalet av skatten man var villig att ­betala motsvarade 14 dollar per person och år.

Borgmästaren Lidia Nalezyty är inte helt nöjd med den allmänna attityden, men hon medger att den har blivit bättre.

– Forskare har länge varit medvetna om problemet och även det allmänna ­intresset har småningom ökat. Exempelvis mediapåverkan har haft stor betydelse, ­säger hon.

Enligt henne finns det dock fortfarande stora problem. Till exempel pumpar polska gruvor upp salthaltigt vatten som går ­direkt ut i floderna Odra och Wisla. Runt 5 000 ton saltvatten har hanterats på detta sätt. På flera håll i södra Polen är flodvattnet saltare än Östersjön. Saltet orsakar ­skador på flora och fauna och gör flodvattnet otjänligt både för människor och ­industrier.

Ett annat problem är att avloppsvattnet från vissa kolgruvor innehåller radioaktiva partiklar som klart överskrider de polska gränsvärdena. Koncentrationen av Radium 226 i avloppsvattnet kan nå 17 000 Bq per kubikmeter vatten, att ­exempelvis jämföra med den polska dricks­vattennormen, som är 110 Bq.

Om Polens miljöskatter säger borgmästaren att de extra vattenavgifterna småningom börjar få betydelse på grund av att vattenmätare installeras i de enskilda hushållen, så att var och en kan följa med sina vattenutgifter. Plånboken gör att människorna blir “miljömedvetna“.

Hon minns att för tre år sedan var fortfarande 1 416 kommunala polska reningsverk i behov av renovering och modernisering. Det mest alarmerande uppgiften då var dock att 161 kommuner fortfarande 2006 varken hade avloppssystem eller ­reningsverk.

– Det finns alltså ingen anledning till jubel när polska myndigheter berättar om att upp till 70 procent av alla kommunala anslag idag har öronmärkts för modernisering av reningsverk och ledningssystem, påpekar Lidia Nalezyty.

Även Norden drar sitt strå till den ”polska stacken”. Helsingforskommissio­nen var en av de organisationer som inte var speciellt imponerad av utvecklingen i Polen. År 2005 inleddes ett politiskt program av Helsingforskommissionen för att modernisera de polska reningsverken så att de motsvarar den europeiska vattenreningsstandarden vad det gäller fosforrening.

Polens andel av fosforminskningen är nästan hälften av alla ländernas gemen­samma nedskärning av fosforutsläppen, nämligen 8 760 ton. Det finns två huvudsakliga målsättningar med projektet. Det första målet är att skära ner fosforutsläppet från Polen till Östersjön genom att öka graden av rening av avloppsvatten.

Det andra målet är att öka medvetenheten inom landets avloppsreningsbransch och få människorna som arbetar med ­avloppsreningsfrågor att inse vikten av en förbättrad avloppsrening.

Nu pågår den första av tre faser i Projektet Clean Baltic Sea – Poland. I denna fas (Clean Baltic Sea – Poland Warsaw) är den konkreta målsättningen att minska fosforutsläppet från de fyra avloppsreningsverken i huvudstaden Warszawa med 100 ton/år. År 2012, när alla tre faser av ­huvudprojektet är genomförda, räknar man med att ha minskat fosforutsläppen med sammanlagt 1 000 ton per år.

Text: Markku Björkman

Miljöskydd viktigt i EU:s nya Östersjöstrategi

I EU-kommissionens nya strategi för Östersjön utgör miljöskyddet en viktig del. För att genomföra strategin krävs en samordning mellan arbetet inom det ­marina direktivet och Baltic Sea Action Plan (BSAP).

Helsingforskommissionen (Helcom) kom i slutet av 2007 överens om en ­gemensam aktionsplan för Östersjön för att bland annat minska utsläppen av närsalter med 15 000 ton fosfor och 135 000 ton kväve per år. Åtgärderna i aktionsplanen ska vara införda 2016 för att Östersjön ska uppnå god ekologisk status 2021. EU:s marina direktiv, som trädde i kraft förra sommaren, har en liknande tidsplan.

Eftersom konventionsbeslut som BSAP inte är bindande innebär det marina direktivet ett starkare lagligt stöd än vad som ­tidigare funnits för att åtgärda miljöproblemen i Östersjön.  Helcom-länderna vill därför också se Östersjön som ett pilotområde för att genomföra det marina direktivet. BSAP, som även inkluderar åtgärder i Ryssland och dess enklav Kaliningrad, kommer därmed att utgöra en viktig del av åtgärdsprogrammet i det marina direktivet.

Flera av de utredningar om havsmiljön som har genomförts, eller håller på att genomföras, är kopplade till BSAP och det marina direktivet. Det gäller till exempel Naturvårdsverkets förslag om ett avgiftssystem för fosfor och kväve (se Cirkulation 1/09) och syntesrapporten  ”Vad kan havet ge oss?” från verkets regeringsuppdrag ”Samhällsekonomisk havsinformation”. I juli presenterar Naturvårdsverket vilka ­åtgärder som krävs för att Sverige ska ­klara sitt beting enligt BSAP, att reducera fosfor- och kväveutsläppen med 290 ton respek­tive 21 000 ton per år.

Förutom bättre miljö fokuserar EU:s Österstrategi också på ekonomisk tillväxt, utvecklad infrastruktur och höjd säkerhet. Strategin, som beräknas antas på EU:s toppmöte i slutet på oktober, kommer troligen inte att leda till extra resurser från kommissionen. Däremot kommer den att göra det lättare att få pengar ur EU:s befint­liga fonder och program.

Text: Lise-Lotte Nilsson

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.