Inse: det fungerar inte som hemma. Sätt dig in i de stora sammanhangen och se att det handlar lika mycket om för­ändring och sociala frågor som om teknik.

Att utmaningarna är annorlunda här än hemma är det som driver mig, ­berättar Anna Tufvesson.

Den drivkraften har fört henne till länder som Indien, Burkina Faso, Uganda, Laos och nu senast Kenya. Vi pratar med varandra via en något svajig uppkoppling på Skype. En fältresa kring avrinningsområdet för floden Athi är nyss avklarad, ­något som ingår i jobbet som handläggare på Sida där hon följer stödet till den kenyanska vattensektorn.

Att världen skulle bli hennes arbets­fält var uppenbart redan när hon läste samhälls­byggnadsteknik med inriktning på teknisk miljövård, vid Luleå tekniska högskola.

– Jag hade ställt in mig på att jobba med något som kunde rädda världen. Sedan åkte jag till Indien och första mötet med verkligheten blev chockartat… Jag insåg hur liten man är på jorden.

För Annas del har uppdragen främst skett i så kallade utvecklingsländer. Men efter att ha mött andra kollegor som har jobbat internationellt i andra ”västländer”, vet hon att de delar många erfarenheter. I grund och botten handlar det om att inse att saker inte ska fungera bara på ett sätt, som de gör hemma.

Ofta finns stora skillnader i de grundläggande förutsättningarna för att jobba med VA. Hela samhällsstrukturen ser ofta helt annorlunda ut, med en mindre grupp utbildade än i Sverige. VA-projekt med goda intentioner kan ibland gå om intet, av orsaker som vi svenskar inte räknat med.

– Rent allmänt kan man önska, speciellt i tider då oljepriserna går upp, att man ansträngt sig mer för att utveckla och ­använda sig av förnyelsebar energi till ­exempel för att pumpa upp vatten. Sol- vind- eller handkraft vore bättre. Ibland går systemen i stå för att man inte har råd att betala bränslet.

Ibland kan något så basalt som språkproblem stjälpa ett bra projekt. Anna berättar om ett besök vid ett vattenkvalitets­laboratorium i Nigeria som tidigare fått stöd från Japan. De hade en jättefin utrustning, fast alla manualer var på japanska, så utrustningen hade aldrig använts.

– I många utvecklingsländer finns en stark vilja att kopiera ett västerländskt samhälle, men det är inte hållbart. I Sydafrika pågår det en mycket känslig debatt om ­huruvida alla medborgare har rätt till en WC, om inte vattenresurserna räcker?

Anna Tufvesson tror att riktigt billiga sanitetslösningar ofta kan bidra mer effektivt till att förbättra människors hälsa. Arbetet med VA i ett utvecklingsland handlar förhållandevis lite om teknik – man jobbar mer med förändring, i ett ­större sammanhang. Därför är det av stor vikt att försöka förstå en del av de sammanhang som påverkar utveckling.

– Att sätta sig in sociala frågor, fattigdomsperspektivet, och även den tropiska miljön. Problemet är ju inte att det saknas en viss maskin, som vissa Uppfinnar-­jockar tror ibland…

Snarare måste man försöka sätta sig in i hur det är att exempelvis jobba med VA i en stad där det inte finns stadsplanering, där de som planerar hela tiden springer tre steg bakom den stora inflyttning som sker till städerna. Vårt svenska samhälle är mer färdigbyggt, menar Anna. Även om vi också jobbar med frågor om förvaltning av vattenresurser så ställs vi inte ofta inför scenariot att det knappt finns något vatten.

– Här måste man ställa sig frågor om hur man får vatten att räcka för människorna och deras boskap genom torrperioden, som kanske varar i nio månader. Hur kan man lagra vatten, minska onödig vattenförbrukning, etc?

Även i samarbetet med de inhemska kollegorna krävs en insikt om skilda förutsättningar och traditioner.

– Vi svenskar är så rakt på sak och kastar oss över våra arbetsuppgifter. I Afrika är det viktigt att vårda relationer. Jag behöver få en insikt om hur mina afrikanska kollegor får livet att gå ihop.

Anna menar att hon är privilegierad som kan engagera sig till 100 procent i sitt arbete, utan rädsla för de ekonomiska konsekvenserna av att eventuellt förlora jobbet, eller behöva ta politiska hänsyn.

I Annas nuvarande hemland är det också uppenbart att kontrasterna är ­enorma inom ett och samma land. I mångmiljonstaden Nairobi krävs modern högteknologi, här finns rika som har badrum med handfat av marmor. Samtidigt finns nomadfolk som aldrig varit i närheten av en WC, och slumområden med fruktansvärd brist på sanitet.

– Det mest effektiva är att männi­skorna är med och utvecklar sitt eget land, menar Anna. I Kenya idag finns det många professionella kenyaner i systemet. Vi ska inte göra jobbet åt dem.

Detta är också själva grunden just i Sidas policy för utvecklingssamarbete, även när det gäller VA. Bland svenska VA-företag finns en kritik mot Sida för att man inte anlitar svenska företag i projekt där Sida varit med och gett bidrag till olika VA-satsningar. Men den svenska politikens utgångspunkt är att mottagarländernas ­intresse går främst, inte att främja svensk export.

– Det är viktigt att mottagarna har ägarskap för projekten och processerna med upphandling. Men vi har ett uppdrag att främja svenska intressen på så sätt att om ett svenskt företag vill ha information och råd om upphandlingar så får de det. Men det är inte så ofta som någon hör av sig!

Nuförtiden finns det dessutom kompetens i afrikanska länder, som kan ligga närmare till hands att anlita än exempelvis ett svenskt företag. Anna nämner det ugandiska VA-bolaget som har blivit rådgivare i de östafrikanska grannländerna.

Det faktum att det svenska samhällssystemet är väldigt decentraliserat ser Anna som en stor fördel när det gäller att jobba i andra länder. Sverige ser på VA som en integrerad del av den lokala samhällsutvecklingen och här kan personer som jobbat på ett svenskt tekniskt kontor i en kommun ha en bred bakgrund som verkligen ­behövs.

– Många har förtroende för Sverige. Det förs mycket diskussioner om kommersialisering av VA här i Afrika, och ­exempelvis Frankrike har stora kommersiella intressen. Vi svenskar kan visa att man inte måste ha en privatiserad infrastruktur.

Anna Tufvesson ser det som en stor tillgång att vara ingenjör, så att hon kan jobba konkret med frågor som är viktiga i världen. Och hon inser att hon fick en god start.

– För mig var det en fördel att vara färdigutbildad 1995 när VA-branschen ­insåg att man måste föryngras, och även få in fler kvinnor. Dessutom skulle det tas mer miljöhänsyn i utvecklingssamarbetet. Jag hade turen att få vara med som juniorkonsult hos Hifab International, som specialist i miljöfrågor.

Hur har det då gått med alla de projekt som Anna har varit inblandad i under åren? Ja, sanningen är att det ofta är svårt att få veta, och förändring tar helt enkelt tid.

– Men i Kenya håller vi just nu på med en utvärdering av vattenprogrammet, då ska vi få svart på vitt på hur många människors liv som har förbättrats. Och jag har hållit kontakten med den region där jag jobbade i Tanzania och vet att vatteninsatserna där har varit framgångsrika.

Och i en kombination mellan upplevelser – som att i jobbet ha fått besöka Timbuktu, avlägsna djungelområden i Laos och åka båt på Victoriasjön – samt hårt jobb har kanske Anna faktiskt varit med och räddat världen. Åtminstone har hon kunnat bidra till en förändring.

Text: Helena Karlsson

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.