En gång flödade näringsämnen via våra avloppssystem ut i sjöar och vattendrag. Syrebrist och övergödning blev följden. Ju mer näringsämnen desto värre. Tidens lösen blev att bygga reningsverk för att skilja av föroreningarna och bringa dem någon annanstans. Vid samma tid rullade T-fordar och hästskjutsarnas ­antal minskade. Det var också bra på sin tid.

VA har fortsatt på den inslagna vägen. Med alltfler raffinerade metoder avskiljs och destrueras de eländiga näringsämnena, ofta med ökande insatser av kapital, råvaror och energi. Ju mer näringsämnen man får till skänks i inkommande rör, desto mer bekymmer och ­resursinsatser. Allt drivet av myndighetsvillkor som mest handlar om utsläppsgränser, men sällan om hur mycket resurser som får förbrukas eller vart det avskiljda materialet ska ta vägen och utan positiva incitament. Bland de mesta resursförstörarna återfinns frapperande ofta de så kallade småskaliga och naturnära lösningarna.

T-forden är osäljbar sedan länge, men avloppsreningsverken finns kvar. Vi facklar bort biogas och häller prima drivmedel (etanol) i denitrifikationsstegen. Utsläpps­vill­koren klaras, vi tankar bilen fossilt och göder gräsmattan med kvävegödning från butik.

VA-branschen är konservativ, men ­avfallsbranschen har hunnit en bra bit åt rätt håll. Från kvittblivning av avfall (jämför ”rening” av vatten) har man kommit långt på vägen mot återbruk och resurs­utvinning. Avfallsmängderna ökar, men deponier läggs ner på grund av minskat deponeringsbehov. Soptippen har ersatts med Åter­vinningscentralen och de materialströmmar som kommer in förädlas. Det här är tänk för  VA!

Dock finns ljuspunkter i avloppet. Senast slamöverenskommelsen och slamcertifieringen. En större del av den näring som skiljs av går tillbaka i kretsloppet. Vi ska heller inte bortse från den biogas som går till fordonsdrift och den energi som ­levereras som fjärrvärme och fjärrkyla. Dock fattas ännu mycket på vägen till ­effektiv samhällsnytta och ett rejält omtänkande krävs på många håll.

Det är svårt att bortse från ordens ­bety­delse. Vi behöver ­avlopps­föräd­lings­industrier för gödningsmedel och energi till nöjda kunder. Effektiva industrier som inte spiller sina råvaror i någon utgående vattenström. Om man driver ett så kallat ”reningsverk” och klarar myndighetsvillkoren med råge så känns detta ofta bra för de inblandade. Hur ska man då kunna förstå att man skapar ett negativt förädlings­värde? ”Ren­ings­verk” är destruktiva ­inrätt­ningar och namnet destruerar ett produktivt kretsloppstänkande.

Jag har i år besökt Skebäcksverket i Örebro, duktigt på avloppsförädling, kanske bäst i landet. Trots låg energiförbrukning har man omfattande leveranser av biogas till externa användare. Man säljer fjärrvärme och fjärrkyla och slammet går till energiodling.

Duktigt, men även solen har sina fläckar! Även här upplevs inkommande kväveföreningar som en ovälkommen ­resurs som måste destrueras.

Vi ska skapa avloppsförädlingsindu­strier som ersätter de gamla reningsverken! Gärna med återanvändning av de gamla verken. De nya verken ska släppa ut mindre näringsämnen i sjöar och hav än vad reningsverken gjort, men de behöver mål och incitament som avser utvinningsgrader och de utvunna produkternas ­användbarhet, liksom för energi och insatsvaror som förbrukas. Tillsats av fordonsdrivmedel till processerna bör därvid med vite förbjudas.

Text: Mats Lundkvist, Sweco

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.