Jan-Erik Gustafsson är livligt engagerad i vattenfrågor. Inte bara som forskare på Kungliga Tekniska Högskolan. För honom är vatten också politik.

I Sverige har kommunerna huvudmannaskapet för VA-försörjningen. Så är reg­lerna i den VA-lag som infördes för ett par år sedan. VA-hanteringen ska inte heller vara vinstdrivande utan skötas enligt självkostnadsprincipen. Jan-Erik Gustafs­son är rätt nöjd med den ordningen men är inte säker på att det inte kommer nya ­attacker mot den offentligt ägda VA-försörjningen. Han menar att EU-kommissionen kan komma att vilja harmonisera VA-lagstiftningen och öppna området för fri konkurrens.

– Vad som kan hända med VA-lagen är lite oroväckande. Kommissionen kommer inte att ge upp det här med konkurrensutsättning, menar Jan-Erik Gustafsson.

Docenten vid avdelningen för vattenförvaltning på KTH är politiskt aktiv, bland annat som ordförande inom Nej till EU, en partipolitisk oberoende folkrörelse. Själv har Jan-Erik en socialistisk grundsyn. Han är en av mycket få offentliga debat­törer i Sverige som pratar om vattenfrågor. På hans lilla tjänsterum dignar bokhyl­lorna under litteratur om vattenförvaltning från hela världen. Jan-Erik har en gedigen kunskap i frågan som, parad med hans politiska övertygelse, ger en tydlig grundinställning.

– VA-försörjningen ska man inte tjäna pengar på. Det är sunt att inte ha ett vinst­intresse. Medborgarna har också möjlighet till insyn om det behövs. Det är en viktig möjlighet om VA-avgiftern höjs mycket till exempel. Det är en monopolistisk verk­samhet – varför lämna den till privata ­monopol, argumenterar Jan-Erik.

Jan-Erik Gustafsson är uppvuxen i en lantbrukarfamilj i Ulricehamnstrakten men har faktiskt varit på KTH nästan oavbrutet sedan 1967. Då kom han till skolan för att bli lantmätare, examen tog han 1971. Redan 1974 var han tillbaka för en assistenttjänst. Ett intresse för mark och vatten ledde honom till att studera dessa frågor i Kina, något som till en början inte var helt populärt i alla kretsar på den anrika tek­niska högskolan. 1982 lade Jan-Erik fram en licentiat-avhandling om markutnyttjande i Kina. Med hjälp av en svensk handelsattaché fick han hösten 1982 möjlighet till sex veckors fältstudier i Kina och ­kunde forska vidare.

– Utan attachén hade jag aldrig kommit dit. Jag var den första utländska doktorand som togs emot av Kinas motsvarighet till Kungliga vetenskapsakademin efter att vetenskapligt utbyte kommit igång 1980, minns Jan-Erik.

År 1984 var doktorsavhandlingen ­färdig, då hade också de flesta kolleger på KTH accepterat valet av land att under­söka och efterhand fick han gott stöd från skolan.

Även under 1990-talet reste Jan-Erik i österled med två resor till Tibet. Vatten­geologi, jordbruksstruktur men även klimatförändringar var sånt som det svenska forskarlag där Jan-Erik ingick ville stu­dera. Ett minne för livet fick de när dimmor och moln skingrades vid baslägret på Mount Everest, på 5 300 meters höjd. Sittande på varsin grushög och flämtande av den syrefattiga luften kunde de se toppen av världens högsta berg.

– Den mäktigaste naturupplevelse jag haft, konstaterar Jan-Erik.

Åter till frågorna om hur VA-verksamhet ska bedrivas. I slutet av 1980-talet tillbringade Jan-Erik ett år i Frankrike som ledde till att han skrev en rapport om fransk vattenförvaltning. Först väckte den inte så mycket uppmärksamhet men efter Sveriges EU-medlemskap steg intresset ordentligt.

– Den lever jag på fortfarande, skojar Jan-Erik och letar i de överfyllda bokhyllorna efter rapporten.

Han tycker att grunderna i det ­franska systemet är bra. Bland annat sköts finansieringen genom en resursavgift för både ­företag och hushåll, en avgift som går utanpå förbrukningsavgiften. Resursavgif­ten finansierar något som motsvarar de vattendistrikt som införts i Sverige i samband med EU:s ramdirektiv. Vattendis­trikten i Frankrike använder avgifterna till ­investeringar inom vattensektorn.

– Man tar in pengar från brukarna och omfördelar till brukarnas bästa, säger Jan-Erik.

Att det fungerar i Frankrike behöver dock inte betyda att det fungerar om man för över systemet till andra länder.

– Min uppfattning är att ramdirektivet bygger på det franska systemet. Men ju mer ramdirektivet genomförs i andra länder desto mer stelbent verkar det bli, säger han.

Idag har Jan-Erik en fast tjänst som lektor på KTH och är även docent i vattenhushållning. Arbetsuppgifterna är ett pussel av uppgifter, som det ofta är inom den akademiska världen. Forskarhandledning för doktorander, undervisning, egen forskning, fackligt arbete och till sist samordning av ett så kallat mastersprogram med utländska studenter.

Sedan år 2002 är Jan-Erik delaktig i ett spännande internationellt utbyte. Tre veckor om året undervisar han på University of Ghana. Utbytet har sin grund i en doktorand från Ghana som gått vidare från masters-programmet på KTH, som Jan-Erik handledde. Återigen verkar han i en annan världsdel med andra perspektiv. Hans forskning har också fått mer uppmärksamhet i utvecklingsländer än hemma i Sverige.

Kampen mot konkurrensutsättning och privatisering av VA-tjänster är ändå hans kanske största profilfråga. Uppmärk­samheten på Stockholm Vattens sparprogram har ökat intresset. Jan-Erik vill att fler ska engagera sig i vattenförsörjningens utforming.

– Den bästa regleringen är aktiva medborgare. Det är en försäkran mot framtida vattenproblem och för att ha kvar verksamheten i offentlig regi.

Text: Erik Winnfors Wannberg

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.