Gimo vattenverk, i Östhammars kommun, hade tidigare problem med BAM i sitt vatten. Valet av lösning föll på membranfilter som löste problemen och visade sig vara ett prisvärt alternativ som dessutom gav ett godare vatten.

För snart tre år sedan hade Gimo vattenverk, inom Östhammars kommun, problem med sitt dricksvatten. Man hade påträffat rester av bekämpningsmedel, BAM, i råvattnet och kommunens miljökontor skrev i ett påpekande: ”Detta är oroväckande. Att skydda förutsättningarna för att kunna leverera ett dricksvatten till kommuninnevånarna av god kvalitet är en primär uppgift för kommunen.”

– BAM är en restprodukt från bekämpningsmedlet Totex som förbjöds 1989. Det användes främst till ogräsbekämpning på grusytor, banvallar, skolgårdar och liknande platser, förklarar Östhammars kommuns VA-chef sedan ett och ett halvt år, Roger Rohdin.

Efter att de här problemen uppdagats rekommenderade miljökontoret hälso­skyddsnämnden att ta beslutet att inte ­bevilja tillstånd till yrkesmässig spridning av kemiska bekämpningsmedel inom vattenskyddsområdena i Östhammars kommun.

Eftersom BAM bryts ned långsamt, och det tar lång tid innan det når grundvattnet, krävdes snabba åtgärder för att komma tillrätta med de risker resterna av bekämpningsmedel medförde.

– Lösningen blev en fullständig ­ombyggnad av vattenverket i Gimo och installation av både kolfilter och membran med nanoteknik, förklarar Roger Rohdin. Det är en vattenkrävande teknik, men det är inget stort problem eftersom vi har ­relativt gott om vatten här även om det medför något högre kostnader. Å andra ­sidan slipper vi tillsätta avhärdningssalt som annars är en stor kostnad, tillägger han.

Reningen har visat sig så effektiv att man numera inte finner några spår av ­bekämpningsmedel i dricksvattnet enligt de skarpa gränsvärden som nu tillämpas. Samtidigt har man fått en jämnare kvalitet, lagom hårdhet, lägre kloridhalt och bättre smak på sitt vatten.

Det nya vattenverket, som stod klart för drygt två år sedan, har inneburit en ­investering på cirka 4,5 miljoner kronor, något som Roger Rohdin anser vara väl använda pengar med tanke på det goda ­resultatet.

– Den största effekten uppnår vi ­genom våra tio seriekopplade tuber med membranfilter, men även de tre kolfiltren hjälper till att filtrera bort bekämpningsmedlet, säger han.

Den teknik man tidigare använde i Gimo byggde på sandfilter och avhärdningsfilter för jonbrytning. Detta bet dock inte på BAM, vilket heller inte membranteknik med ultrafilter hade gjort.

– Nanofiltren innebär att vi producerar våra 45 kubikmeter per timme under sju bars tryck, vilket är ganska högt, förklarar driftteknikern vid Gimo vattenverk Bert Sundborg. Vårt största problem nu är kalket i råvattnet som sätter igen filtren och ökar trycket ytterligare.

Det här gör att man måste dosera ­antiscaling för att skölja ur kalket, förutom den rengöring av filtren som sker halvårsvis. För att skydda kol- och nanofilter ­använder man ett patronfilter på det ingående vattnet som tar bort grovt material. I andra änden på det utgående vattnet ­använder man även UV-ljus för att motverka bakterier.

– Vi är mycket nöjda med den nya installationen och med vad den åstadkommer, men ångrar kanske att vi inte bytte renvattenpumparna samtidigt, säger Bert Sundborg och försöker överrösta det enda som återstår av den gamla utrustningen.

Totalentreprenören och leverantören av utrustningen till Gimo vattenverk, Björks Rostfria AB, finns sedan 1970 etablerad i Hallstavik och säger sig vara ­ensam inom sin speciella nisch i landet. På grund av närheten till Gimo använder man anläggningen här som referensanläggning.

– Visst finns det konkurrenter till oss, men de finns utomlands, säger företagets VD Per-Olof Björk. Med tanke på teknikens fördelar, och att den ligger helt rätt i tiden, är det lite förvånande, anser han.

Den teknik, eller snarare de tekniker, Per-Olof Björk talar om är nanofiltrering som kom till Sverige kring mitten av 1990-talet, och ultrafiltrering. Vid nanofiltrering har membranet en porstorlek på som högst två miljondels millimeter. Metoden används för reduktion av bland annat organiska ämnen, färg, klorid och bakterier främst i dricksvatten och indu­striellt processvatten.

– Ultrafiltreringen sker i ett något glesare filter, men enligt samma princip. Den tunna hinna som utgör membranet har egenskapen att släppa igenom vissa ämnen men inte andra, förklarar Per-Olof Björk.

Goda resultat till trots kan det ibland vara svårt att skapa förståelse och förtro­ende för tekniken, även om man inte vänder sig till någon ny kundkategori.

– Vi arbetar i en konservativ bransch med en utbredd skepsis där det tar tid att arbeta in nya idéer, konstaterar Per-Olof Björk, som dock har en viss förståelse för försiktigheten. Vattnet är ju vårt viktigaste livsmedel och då måste ju försiktighetsprincipen gälla, inser han.

Membranen till reningsanläggningarna byggs i sektioner beroende på hur många kubikmeter som ska produceras per timme eller dygn.

– Det första vi måste göra är att identifiera problemet för att sedan se vad som krävs för att lösa det, säger Per-Olof Björk. Sedan kommer ofta frågan upp om vad det ena och andra kostar. Jag brukar svara att rening med nanoteknik kostar 35 – 50 öre per producerad kubikmeter, medan ultrafiltrering ligger på tre öre. Det är en stor skillnad.

Text: Olle Anderstam

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.