Hur säkert är egentligen det svenska dricksvattnet? Cirkula­tion har granskat dagens och morgondagens hot mot dricks­vattenförsörjningen.

Sverige har generellt sett bra dricks­vatten men det finns sårbara punkter längs hela kedjan från vattentäkt till kran. Sårbarheten blir allt tydligare när de pågående klimatförändringarna ökar riskerna för mikrobiologiska och kemiska föroreningar. Redan nu finns risk att en stor del av tätorternas huvudvattentäkter förorenas vid skyfall och översvämning.

– De mikrobiologiska riskerna är ur hälsosynpunkt mest allvarliga medan de kemiska riskerna sällan medför akuta hälsohot utan mer ger upphov till brister i lukt, lukt smak och utseende, säger Per Ericsson, dricksvattenexpert på Norrvat­ten som varit med och tagit fram underlag om dricksvattenförsörjningen till klimat- och sårbarhetsutredningen.

Det ökande resandet och ökad import av varor är några orsaker som förändrat den mikrobiologiska floran där virus och parasiter blivit vanligare. Enligt Världshäl­so­organisationen bedöms parasiter utgöra det största hotet i utvecklade länder. De överlever länge i miljön, är motståndskraftiga mot desinfektion och kan orsaka ­infektioner även i en låg dos.

Under de senaste 25 åren har 63 000 sjukdomsfall orsakade av dricksvatten konstaterats i Sverige. Enligt livsmedelsverkets statistik inträffar i snitt 4 – 5 dricks­vattenburna sjukdomsutbrott per år.

– Den vanligaste orsaken är campylobacter och på senare år har man även kunnat konstatera flera fall av norovirus. I ett par fall har även giardia hittats men oftast är orsaken okänd, säger Torbjörn Lind­berg, mikrobiolog på Livsmedels­verket.

Sverige har hittills varit förskonat från större utbrott orsakade av parasiter som drabbat Bergen i Norge och Galway på Irland. Där smittades ett stort antal människor av Giardia respektive Cryptospori­dium. Båda utbrotten orsakades av att ­avföringspåverkat vatten kom in i dricksvattensystemet efter häftiga regnväder. Detsamma hände i Milwaukee i USA 1993. 400 000 människor insjuknade, varav flera dog, sedan de smittats av Crypto­sporidium.

– Det som hände i Bergen och Galway kunde lika gärna ha hänt här. Med nuvarande övervakning av vattnets mikrobiella status är risken stor att man upptäcker smitta först när människor redan insjuknat. Och har det redan kommit in virus ­eller parasiter i systemet är dagens beredningsmetoder i stort sett verkningslösa, ­säger Kenneth Persson, ordförande i Före­ningen Vatten.

– Då är mycket noggrann spolning eventuellt i kombination med chockkloreing är den enda möjliga åtgärden, vilket nyligen Nokia i Finland tvingades göra, säger Per Ericsson.

I underlaget till klimat- och sårbarhetsutredningen räknar man med en femfaldig ökning av vattenburen smitta. Orsakerna är regn, översvämningar och skador i samband med extremväder. Ten­densen är tydlig. Under de senaste åtta åren har huvuddelen av kokningsrekommendationerna utfärdats mellan juli och november när det regnar som mest.

I till exempel Alvesta ledde skyfallen 2004 till att huvudortens grundvattentäkt översvämmades. Mikrobiologiskt förorenat vatten pumpades ut på vattenledningsnätet. Kommunen gick snabbt ut med kokningsrekommendationer och inget sjukdomsutbrott kunde konstateras.

Alla vattenburna utbrott beror förstås inte på att skyfall förorenar råvattnet utan de kan också orsakas av baksug, korskoppling, efterväxt eller att dricksvattnet förorenats i distributionsnäten. I Dingtuna utanför Västerås läckte förra året avloppsvatten in i en dricksvattenledning i samband med ett ledningsnätsarbete. Bakterier smittade närmare 400 av ortens 1 000 ­invånare i ett av de största utbrotten av vattenburen smitta på flera år.

Konsekvenserna av ett sjukdomsutbrott kan bli stora för både den enskilde och samhället. Till exempel kan parasiter orsaka både långvariga följdsjukdomar och dödsfall. Med utgångspunkt från ­giardiasmittan i Bergen brukar man räkna med en kostnad på 10 000 kronor per insjuknad. Livsmedelsverket räknar med att i de utbrott som upptäcks drabbas mellan 20 – 90 procent av de anslutna.

Om till ­exempel ett giardiautbrott skulle drabba Norsborgsverket utanför Stock­holm, som försörjer 600 000 personer med dricksvatten, och 20 procent blev sjuka, skulle kostnaden uppgå till drygt en miljard kronor.

De mellanstora och stora vattenverken står för de allra flesta, mer än 90 procent, av antalet sjuka. Den största andelen utbrott sker dock vid de små grundvattenverken som saknar mikrobiologiska säkerhetsbarriärer och är känsliga för försämringar av råvattenkvaliteten vid regn. Klimatföränd­ringarna sätter fokus på de problem som redan idag finns på de små verken. Det är vanligare att mindre vattentäkter saknar skyddsområden. Det är heller inte alltid man vet var vattnet kommer ifrån och hur lång uppehållstiden är.

Branschen efterlyser ökad tydlighet från Livsmedelsverket såväl för kontroll av råvattnet som krav på aktiva säkerhetsbarriärer. Livsmedelsverket anser att dagens föreskrifter är tillräckliga. Många VA-chefer vid de mindre verken vill däremot ­använda skärpta krav för att hävda dricks­vattenförsörjningens behov av resurser gentemot andra kommunala intressen.

Den nya mikrobiologiska hotbilden kräver också snabbare och billigare analyser. De indikatoranalyser som används idag ger ingen direkt information om virus och parasiter i dricksvatten. Den metod som finns idag för att analysera Giardia och Cryptosporidium är tidskrävande och kostsam.

– Det är viktigt att Smittskyddsin­stitutet även i fortsättningen kan utföra dessa analyser liksom ge råd till VA-verken. I nuläget när många VA-organisationer gör sig av med både labb och kompetens är det viktigt att behålla någon forma av driftlabb på verken. De behöver inte vara ackrediterade men måste ha kemisk/mikrobio­logisk kompetens för att utvärdera analysrapporter liksom initiera utvidgad provtagning vid behov, anser Per Ericsson.

Extremväder leder också till ökade risker för ras och skred med åtföljande skador på vattenledningsnätet. I många kommuner finns ingen eller begränsad möjlighet till leverans via andra ledningar om en huvudvattenledning slås ut vid till exempel ett ras eller skred.

Örnsköldsvik drabbades 1999 av ett större avbrott i sin vattenförsörjning. Även om det inte orsakades av vädret visar det vad som kan hända när viktiga vattenledningar skadas och dubblering saknas. Sjukhuset fick transportera vissa grupper av patienter till andra sjukhus. Skolor fick stängas på grund av att av att toaletterna inte gick att använda. Även badhuset stängdes och såväl industrier som andra näringar drabbades.

I samband med att ett ledningsnät blir trycklöst finns också risk för att förorenat vatten kan tränga in i otätheter. Ofta finns avloppsledningar i samma ledningsgrav vilket i värsta fall kan leda till ett vatten­buret sjukdomsutbrott. I Örnsköldsvik ­klarade man sig från det eftersom man gick ut med kokningsrekommendationer när dricks­vattnet kopplades på igen. Vad kostnaden uppgick till har aldrig räknats ut men att det handlar om mångmiljon­belopp står klart.

– I ett krisläge ska distributionsnäten i det längsta vara trycksatta för att till exempel undvika hygieniska risker och stopp i avloppen. Det är viktigare med full tillgång på vatten än brister i vattnets estetiska eller tekniska kvalitet. I det längsta bör dock den mikrobiologiska säkerheten upprätthållas genom tillräckliga barriärer vid vattenverket, säger Per Ericsson.

När det gäller kemiska föroreningar är det idag framför allt olyckor som utgör den största risken. Det kan handla om en tankbil som välter nära en vattentäkt eller att två fritidsbåtar krockar, sjunker och släpper ut dieselolja i närheten av ett intag.

– Stockholmstraktens verk är i nuläget inte byggda för att kunna rena starkt kemiskt förorenade råvatten. Vid Görväln­verket har vi dock bättre förutsättningar eftersom vi har kolfilter och tillgång till pulverkol. Det är dock viktigt att komma ihåg att utan föregående ozonbehandling fastnar de humusämnen som inte avskilts i föregånde fällningsprocess, på kolet. Då minskar adsorptionsförmågan för många typer av föroreningar kraftigt. Kolet har dock förmåga att avskilja extremt låga halter av algmetaboliter under lång tid. Kol­filter medför därför efter en tids drift ­endast ett mycket begränsat skydd påpekar Per Ericsson.

Medan en ytvattentäkt har möjlighet att repa sig kan en grundvattentäkt med långsamma flöden vara förstörd för överskådlig framtid.
Att ersätta en vattentäkt som förorenats kan bli mycket dyrt om det överhuvudtaget finns en ny täkt. Att ersätta Uppsalas eller Göteborgs vattentäkter har beräknats till en miljard kronor eller mer.

– Även om man oftast är mycket duktiga på att åtgärda problem som uppstått innebär klimatförändringarna att det blir allt viktigare att arbeta förebyggande. Skydd av vattentäkt är kanske det vikti­gaste arbetet för att långsiktigt klara Sve­riges dricksvattenförsörjning, säger Gullvy Hedenberg, dricksvattenexpert på Svenskt Vatten.

I sitt remissvar till slutbetänkandet från utredningen ”Sverige inför klimatförändringarna – hot och möjligheter” rekommenderar därför Svenskt Vatten att staten beslutar om obligatoriskt inrättande av skydd av vattentäkter för dricksvattenframställning. För att få ett starkare skydd för viktiga vattenförekomster bör de ­kunna klassas som riksintresse.

– För att förbättra råvattenkontrollen anser vi att ett statligt myndighetskrav på kontroll av råvattenkvalitet ska återinföras men nu med särskilt fokus på den mikrobiologiska hotbilden, fortsätter Gullvy Hedenberg.

Klimatförändringarna innebär att dricksvattenförsörjningen står inför sin största utmaning på kanske hundra år. Trots det finns det tecken som tyder på att dricksvatteninvesteringarna har sjunkit de senaste åren. Det finns idag ingen heltäckande statistik som kan stödja magkänslan hos många i branschen men Cirkula­tionsbarometern, där man kartlagt investeringarna i 18 kommuner under fem år, visar att investeringarna i dricksvatten sjunkit.

Text: Lise-Lotte Nilsson

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.