Förutsättningarna i kampen mot mikroorganismer i dricks­vattnet håller på att förändras. Nya kun­skaper och nya förutsättningar gör att kraven ökar.

Många virus och encelliga organismer som parasiterna Giardia och Cryptosporidium, överlever de ganska låga klordoser som används i Sverige. Både desinfektion och kemisk fällning i kombination med filtrering fungerar som säkerhetsbarriärer mot mikroorganismer. Idag pågår en trend mot minskad desinfektion. Framför allt är det ­kemisk desinfektion med klorföreningar som tas bort på många vattenverk. På en del vattenverk ersätts kloret med andra metoder, oftast UV-ljus.

Kemisk fällning och filtrering ger ­ingen fullständig behandling. 90 – 99,9 procent av partiklarna, inklusive mikroorganismer, avskiljs. Konstgjord grundvatten­bildning med lång uppehållstid i marken, minst två till tre månader, ger en mycket bra säkerhet. Detta gäller även för naturligt grundvatten. Är uppehållstiden i marken för kort kan mikroorganismer finnas kvar i vattnet, virus anses kunna transporteras längst i akvifären.

De metoder som används för desinfektion av dricksvatten i Sverige är tillsats av oxidationsmedel (klorgas, natriumhypo­klo­rit, kloramin, klordioxid eller ozon) samt bestrålning med ultraviolett ljus (UV). Kännetecknande för oxidationsmedel är att de mycket lätt reagerar med andra ämnen, som då oxideras. Oxidation innebär att det ämne som oxideras tvingas lämna ifrån sig en eller flera elektroner. På detta sätt kan dött organiskt material brytas sönder till mindre delar, medan effekten på levande organismer blir att livsviktiga beståndsdelar i cellmembranen oxideras så att den drabbade mikroben dör.

Fri klor tillsatt i form av klorgas eller hypoklorit är kraftiga desinfektionsmedel och ger en effektiv avdödning men verkar normalt under en kort tid. Ett svagare desinfektionsmedel är kloramin. Kloramin är ett mer stabilt ämne än de kraftigare klorvarianterna och används i första hand för långverkande desinfektion i ledningsnäten. Hur klorföreningar reagerar med vatten beror på innehållet av organiskt material, pH-värde med mera. Därför måste man trots ovanstående alltid utgå från sitt eget vatten.

Livsmedelsverket betraktar inte desinfektion med kloramin som en mikrobiologisk säkerhetsbarriär. En del sjukdoms­framkallande organismer, som Giardia och Cryptosporidium, kräver mycket högre halter av fritt klor för att avdödas, än vad som är tillåtet att använda inom dricksvattenberedning.

Ozon är ett alternativt oxidationsmedel och har en god barriärverkan mot bakterier, encelliga organismer och de flesta ­virus. Ett problem är att  avdödade mikroorganiser och det sönderdelade organiska materialet kan ge upphov till mikrobiologisk tillväxt i ledningsnäten.

UV-ljus verkar på ett annat sätt än de oxiderande medlen. UV-strålarna angriper främst levande mikroorganismer genom att skada cellens DNA. UV är mycket ­effektivt mot encelliga parasiter som Giardia och Cryptosporidium liksom mot de flesta bakterier. Vissa virus står dock emot UV. Det finns spekulationer om att en del mikroorganismer ibland kan repa­rera skadan på DNA.

Till sist finns de fysiska barriärerna, membranfilter. Avskiljning med membranteknik kan vara mycket effektiv. Den enklaste formen, mikrofiltrering, ger dock inte ett tillräckligt skydd. Porerna i mikrofilter kan släppa igenom virus.

I kombination med kemisk fällning ­visar beräkningar att filter av ultrafilterkvalitet ger en god avskiljning av virus även om de har viss andel filterporer som är större än de minsta virusen. För vattenverk utan kemisk fällning krävs nanofilter för att avskilja virus. Nanofiltren har ännu ­tätare membran vilket ger betydligt högre investerings- och driftskostnader än ultrafilter.

Membranfilter rekommenderas dock inte som ensam mikrobiologisk barriär då membranens skick är avgörande för effekten. En anläggning med skadade membran­element eller läckor i kopplingar ger ett sämre skydd.

Både förhållandena i ytvatten- och i grundvatten förändras med ett förändrat klimat.

Text: Erik Winnfors Wannberg

Fler bilder, faktarutor, tabeller, etc, kan finnas i den tryckta utgåvan av Cirkulation.